Först stannade vi till vid skulpturen ”Husmorsemester” av Olof Thorwald Ohlsson. Här ser vi en kvinna med en resväska. Skulpturen kom upp 1973. Då var företeelsen husmorssemester nästan föråldrad, men 1946, då den infördes, var den nog så behövlig. Visserligen hade man tidigare infört rätten till semester, men den gällde inte alla de många husmödrar som utan lön tog hand om hem och familj. Med husmorssemester kunde de under några dagar slippa dessa sysslor och till och med njuta lyxen att få kaffe på sängen. Den ledigheten kan ses som ett uttryck för välfärdssamhället, som tog sin början på 1930-talet, alltså samma decennium som Gärdesstaden anlades.

Då var funkis det senaste inom arkitektur. Den stilen avvek starkt från den hittills rådande. Husen byggdes med ett mellanrum mellan varje huskropp och inte ihop som förut. Fönstren var många, och det fanns rymliga balkonger. Dessutom fanns det badrum i lägenheten och tvättstuga i husen. ”Ljus och luft” var slagordet. Men många var skeptiska, inte bara för att husen såg annorlunda ut utan man tyckte också att de låg så ocentralt! Dessutom var hyran ganska hög. Byggherrarna fick kosta på mycket reklam för att få folk att flytta in. Man satsade också på omgivningen och anlade den praktfulla Tessinparken. Bakom både den och de första husen låg arkitekten Arvid Stille.

Parken går i barockstil, åtminstone den nedre delen, och har fått sitt namn efter barockarkitekterna Nicodemus Tessin d.ä. och d.y. När vi vandrar uppåt förbi fontänen kommer vi till den ”vildare” delen, där naturen får breda ut sig lite. Där har vi en lekpark med lekskulpturen ”Ägget” från 1951 av Egon Møller-Nielsen, som också gjort lekskulpturen i Humlegården, Sveriges första.

Parken ingår i Nationalstadsparken och utgör en korridor mellan Norra och Södra Djurgården.

Så avvek vi från parken och kunde notera hur husen förändrades. Nu var det 40- och 50-tal, med lägre hus. Man eftersträvade faktiskt en förortsstil, vilket är ovanligt i innerstaden. Fönstren och balkongerna hade krympt men fortfarande hade man lagt ned omsorg om utformningen av portarna.

Vi kom fram till Olaus Petrikyrkan, gemenligen kallad OP, som är inhyst i  ett vanligt hyreshus. Tyvärr kunde vi inte komma in i kyrkan, men den är väl värd att besöka försäkrade Marie. Arkitekten är Celsing.

Den om vill läsa mer om husen runt Tessinparken kan vi hänvisa till ”Husen och livet kring Tessinparken på 1930-, 40-och 50-talen” av Jane Cederqvist och Monica Wåglund, som är medlem hos oss.

Därefter var vi framme vid Starrängsringen, ett område som är byggt långt senare, på 1990-talet.  Arkitekten här är Alexander Woldarski. Gatorna är utformade som ringar och husen är ordnade som ekrar utfrån dammen i mitten. Den fina parken är ritad av Bengt Isling, som fick pris för den. Runt om dammen står flera statyer som ser ut som leksaksnurror utformade av Gunilla Bandolin.

Intill har vi Kasernparken med ny bebyggelse från 2000-talet, även den planlagt av Alexander Woldarski. Den mest spektakulära byggnaden är Svea Torn, 16 våningar hög. Bakom står ÅWL Arkitekter. I parken finns den stora träskulpturen ”Parametric Framework” av Max Zinnecker. En skylt talar om att det är ett konstverk och alltså inte avsett att klättra i, men vi såg två ynglingar som ändå tagit sig upp och balanserade på gångarna. Gissar att de inte var de första som frestats.

I utkanten av området ligger en fin lekplats kallad Lilla högvakten med lek- och klättermoduler som påminner om soldater i givakt. Namnet anknyter förstås till den beridna högvakten, som ju har sin kasern strax intill.

Nu närmade sig promenaden sitt slut, då vi var framme vid den nya lokalerna för  Musikhögskolan, förlåt Kungliga Musikhögskolan heter det. Vi gladde oss åt att man lykats inkorporera en del av de gamla husen i nybyggnationen, bl.a. Gula Villan, som dock inte längre är gul utan fått tillbaka sin ursprungliga röda färg. Marie pekade också på hur fint fasaden utformats på en av den nya byggnaderna. De långsmala fönstren påminner om pianotangenter. På gaveln utmot Valhallavägen ser vi upp mot en svävande skulptur, som är en avbild av ljudvågorna som uppstår när man säger: ”Sch, sch, lyssna!” Och det är också namnet på skulpturen av Ebba Matz. Lyder man och är tyst kommer man att erfara att det aldrig blir riktigt tyst. ”There is no such thing as silence” som den avantgardistiska kompositören John Cage påstod när han lät publiken uppleva en konsert på 4,5 minuter, där ingen av musikerna spelar på sina instrument.  I stället hördes prassel, hostningar, viskningar m.m.

Men nu var det dags att med en uppskattande appplåd ta farväl av vår guide Marie Andersson och skiljas åt. Fler av oss hade fått se ställen som vi tidigare inte hade sett och också förstås fått lära oss att se på det välbekanta med nya ögon.

Birgitta Agazzi