Guiden Michael Ketzel från Stadsmuseet bad oss först beundra fasaden med dess rika utsmyckning utförd av Notini själv. Det gjorde vi gärna, fast vi var glada när vi fick komma inomhus. Där fanns ännu mera stuckatur att beundra, såväl i trappuppgång som i stuckatören paradvåning.

Vi fick lära oss att stuckatur inte bara är de bårder i gips som finns längs en taklist utan också andra fina utsmyckningar på exempelvis väggar och dörrar. I själva verket var det mesta i våningen stuckatur. Det såg ut som trä eller marmor, men var alltså gips. Det är ett mycket behändigt och billigt material, som blev högsta mode på 1800-talet.

Axel Notini var en av Sveriges mest framgångsrika stuckatörer av italiensk härkomst. Han var själv född i Sverige, men hans far hade invandrat som en av många hantverkare från Italien. Då skrevs namnet Nutini, men det stavades senare om så att svenskar skulle uttala det rätt!

I huset som Axel lät uppföra 1883 fullkomligt excellerade han i stuckatur ute och inne. Där bodde han och hans familj, och där hade han också sin ateljé och sin verkstad. Salongen och herrummet fungerade som en sorts utställningslokal, där intresserade kunder fick se vad man kunde göra i form av stuckatur.

Sentida hyresgäster har tack och lov lämnat det mesta intakt, och det är nu inrett som ett tidstypiskt borgarhem på 1880-talet. Dessutom är det ett minnesmärke över en av de många invandrare som tillfört svensk kultur ny kunskap.

Birgitta Agazzi (ättling till en annan stuckatör)