Så härligt att få komma ut till Saltsjöbaden denna soliga om än lite blåsiga vårdag. Eftersom Saltsjöbanan är under reparation, fick resan dit ske med ersättningsbuss. Inte lika charmigt, men som en av våra medlemmar som bor därute sa, så funkar bussen utmärkt och det går snabbare.
 
Väl framme vid ändstationen vandrade vi i väg till vårt mål. En lång, lång trappa ledde upp till villan, som tronar på en höjd. Där togs vi emot av husets herre, Johan Öhlin, som hälsade vänligt på alla.
 
I den stora entréhallen fick lära oss huset historia. Det ritades 1893 av arkitekten på modet, Ferdinand Boberg, för en besutten affärsman, Knut Tillberg. Det går i den då populära schweizerstilen med verandor och torn. Det var just vid den tiden som Saltsjöbaden anlades som en exklusiv villa- och badort av entreprenörerna K.A. Wallenberg och Ernest Thiel. Villan fick namnet ”Lugnet”.
 
År 1911 köptes villan av bokförläggare Hugo Geber, gift med Anna, f. Lamm (syster till Emma Lamm, gift med Anders Zorn). Gebers lät installera centralvärme, och så gott som alla de vackra kakelugnarna revs. Givetvis blev det bekvämare att bo där med centralvärme, trots att huset då bara var sommarbostad. Man kunde önska att kakelugnarna hade plockats ned varsamt, så att de hade kunnat byggas upp igen. Men icke, de slogs i spillror. Johan visade oss några sorgliga rester och pekade också på en kakelklädd vägg som finns kvar i hallen. Man förstår hur stiligt det en gång hade varit. Gebers lät också göra en tillbyggnad med nytt kök och ett gästrum. Den ritades av en annan av dåtidens hyllade arkitekter, Carl Westman.
 
När Gebers efterlevande till slut ville sälja villan satte de upp en handskriven lapp på anslagstavlan vid stationen. Det var den tidens sociala medium, sa Johan. Alla läste dessa lappar, bl.a. en direktör Olof Aschberg, som meddelade att han kände en lämplig köpare. Mer mäkleri än så krävdes inte för att villan skulle byta ägare.
 
Och den lämpliga köparen var Isaac Grünewald, som 1936 flyttade in där med sin blivande hustru Märta Grundell, som också var konstnär, precis som Isaacs första fru, Sigrid Hjertén. Nu började en livlig tid i villan. Grünewalds var de första som bodde permanent i villan. De lät bygga till en stor ateljé på 100 kvm. Arkitekt var Olof Grundell, bror till Märta. Paret Grünewald var gästfria och gillade att ordna fester för Stockholms kulturella och konstnärliga elit. De som var med på eftermiddagsvisningen fick se en inbjudan som Lillebils far, Carl Björkman, filmkritiker och förlagschef, hade fått till invigningen av ateljén.
 
I tio år hann Isaac och Märta bo i villan innan de tragiskt omkom i en flygolycka 1946. Deras då sexåriga son Björn fick förgäves vänta på att mamma och pappa skulle komma hem. I stället fick hans äldre halvbror, Iván, son till Isaac och Sigrid Hjertén, rycka in. Han bodde sedan i villan tillsammans med sin familj fram till 1972. Med tiden hade villan kommit att kallas Grünewaldvillan.
 
När villan skulle säljas 1972 kom Peder Sager (numera Wallenberg) på den lukrativa idén att riva stället och bygga radhus på den stora tomten. Men de styrande där ute var inte gripna av samma rivningsraseri som de styrande i Stockholm, så det blev inget av med det. I stället styckades tomten, men som vår värd berättade så ägde Peder Sager i cirka 40 minuter hela härligheten innan styckningen trädde i kraft. På den större delen byggdes en ny villa, men på den mindre stod den ursprungliga villan kvar, och den köptes av vår värd Johan Öhlin och hans vän Mats Sköld för 270.000 kr, lika mycket som en radhus i det intilliggande Fisksätra då kostade. Tur som var fanns det två kök i huset, annars hade väl deras fruar inte gått med på saken. Alla var inställda på att bevara villan och renoveringar har genomförts med varsam hand. Mats Sköld dog 1987, och 1989 kunde Johan och hans fru Gunnel köpa loss den delen, som då betingade ett pris på cirka 2 miljoner!
 
För att ha råd att bo i villan har ägarna sedan 1972 gjort en dygd av nödvändigheten och upplåter villan för utställningar, konferenser, konserter, privata fester m.m. Av och till har de tur när den används för reklamfotografering, för det ger pengar! TV-serien ”Solsidan” brukar också återkommande utnyttja den fina miljön.
 
Vi fick vandra runt i hela huset. Det var den ena vackra salen efter den andra: vita rummet, blå rummet, gröna rummet, bibliotek. Alla proppfulla med fin konst och vackra föremål. Bl.a. kunde vi beundra en mycket fin snidad prydnadshylla och en vacker tidningshylla, som Johans farmor utfört i sin ungdom. Det visade sig att Johan har konstnärligt påbrå på ömse sidor.  Farföräldrarna var utbildade konstnärer, båda föräldrarna likaså. Mormor var också en duktig målarinna, sa Johan. Inte så konstigt då att han valt att bosätta sig i en konstnärsbostad. Man kunde också hitta verk av bl.a. Carl Milles, Lars Lerin och Oskar Bergman. För att inte tala om broderikonstnären Anna Casparsson, som debuterade i 60-årsåldern. Johan visade också upp några kluriga små träskulptörer av Mårten Landgren.
 

 
Intill det gamla köket med sin spegelblanka kopparbänk fick vi kika in i Johans eget lilla sovrum, som tidigare varit skafferi. Han visade också det enda ”ingrepp” som han gjort i huset: ett sovloft med två sovrum. Det behövdes när familjen var som störst. Ett av sovrummen med ett fönster ut mot köket, tjänstgjorde ett tag som sovrum för Johan och hans fru, och kallades ”Gökboet” – efter filmen, la Johan till med en blinkning.
 
I den stora ateljén kunde vi beundra en jättehög öppen spis, sannolikt ritad av Isaac Grünewald själv. På ömse sidor om spisen fanns det täljstenskaminer, som gissningsvis är effektivare än spisen. Men snygg är den! Framför spisen stod ett gediget bord. När ateljén byggdes, sågades ett dörrhål upp i den gamla villans vägg. Det blev några rejäla plankbitar över, och Isaac bad byggubbarna att göra ett bord av dem. Johan visade också på de fiffiga hopfällbara stolarna, som beställts från design- och möbelföretaget Blå station. De behövs när det är fullt med folk på någon föreläsning eller något annat evenemang.
 
Snart öppnas en vårsalong, och efter den kommer den ena utställningen efter den andra och jazzkonserter. Detta praktfulla hus har kommit att bli en viktig kulturinstitution i Saltsjöbaden.
 
Så bar det upp till tornet. Pustande klättrade vi dit uppför två vindlande spiraltrappor med sammanlagt 40 trappsteg. Däruppe var utsikten över sjön ännu mer imponerande än från våningarna under. Det var en maritim inredning och för den stod Johan själv, som har en bakgrund i flottan. I ett hörn stod en sjömanskista som lär ha tillhört Georg Rydeberg, som var till sjöss i sin ungdom. Uppe i taket kunde man se en skylt där det stod ”Endast personal” på en lucka. Det var luckan till vinden. Därunder doldes en stege, som kunde vecklas ut bit för bit. Den stegen måste man klättra upp på och sedan gå upp ytterligare på en annan stege för att komma åt att hissa flaggan. Men en flagga får ju bevars inte sitta uppe om natten. Johan berättade att han därför numera nöjer sig med att ha en vimpel, för den kan sitta uppe jämt. Vi besökare tyckte att det var mycket klokt. Vi kunde ändå konstatera efter att ha följt honom upp och nerför alla trappor att han var långt spänstigare än de flesta av oss besökare. Något gym torde han inte behöva lägga sina pengar på.
 

Så slutligen kunde vi pusta ut med en kopp kaffe och bulle som hustru Gunnel dukat fram.  Vi i första gruppen tackade sedan för oss och drog glada och upplyfta i väg för att värdfolket skulle kunna få sig i lite lunch innan eftermiddagsgruppen kom.
 
Birgitta Agazzi
 
Foto: Lillebil Björkman och Tommy Grünbaum