Vandringen är ganska kort mätt i antal meter men späckad med historia och konstverk.

Om man inte vill promenera ut på Djurgården kan man med fördel åka spårvagn. Ibland byter SL ut spårvagnen mot buss och skyller på vagnsbrist, men så lättlurade är vi inte. En snabb titt i tidtabellen visar att det sällan är längre än tio minuter mellan avgångarna, så vi väntar på den trivsamma spårvagnen, som dessutom har konduktör ombord.

Vi åker över Djurgårdsbron, förbi Nordiska museet, Liljevalchs konsthall, Gröna Lund och Skansen och efter Waldemarsudde är det dags att kliva av vid hållplats Bellmansro.

Här har det funnits olika typer av serveringar genom åren,och här möter vi Carl Michael Bellman i form av en byst gjord av Johan Niclas Byström. Den avtäcktes den 26 juli 1829 i närvaro av bland andra Bellmans änka. Skulpturen bekostades av Par Bricole, ett ordenssällskap vars mål är att bevara det svenska kulturarvet bland annat när det gäller sång och musik. Bellman var en av förgrundsfigurerna när Par Bricole bildades, och därför firas nu Bellmandagen varje år den 26 juli.

Området mittemot kallades Oak Hill helt enkelt för att det växte så många ekar där. Till en början byggdes här enkla sommarstugor, men sen köptes marken av prins Vilhelm, som uppdrog åt en av tidens största arkitekter, Ferdinand Boberg, att rita en villa med 40 rum, villa Oakhill. Här flyttade prinsen in med sin ryska hustru Maria Pavlovna 1910. Prinsen och Maria Pavlovna skildes dock ganska snart. År 1928 köpte italienska staten villan, och den har alltsedan dess varit Italiens residens och ambassad.

Vi vandrar vidare till Waldemarsudde, i många år hem för prins Eugen. I dag är slottet öppet för allmänheten och platsen för många intressanta konstutställningar, nu senast en utställning om John Bauer.

Prins Eugen bodde vid förra sekelskiftet i Arvfurstens palats men tillbringade somrarna på Rosendals slott, så han var väl förtrogen med Djurgården. När han fick möjlighet att köpa ett markområde vid Waldemarsudde började planerna ta form. Prinsen bestämde sig för att låta bygga en permanent bostad på platsen. Arkitekten var även här Ferdinand Boberg. Boberg och prinsen utarbetade ritningarna tillsammans, och 1905 respektive 1913 var slottet och konstgalleriet byggda.

Det första bygget var dock ett växthus, och än i dag är Waldemarsudde känt för sin blomsterprakt, såväl utomhus som inomhus.

Skulptören Liss Eriksson har gjort ”Paret”, som är det första verk man ser när man närmar sig slottet. Det är gjort i brons, och konstnären har skalat bort armar och ben och koncentrerat sig på ansiktena. Liss Eriksson använde sig av en speciell teknik som han av en slump utvecklat under sin tid i Paris, bronset preparerades med apelsinjuice! Det här är den enda skulptur som tillkommit efter prinsen tid.

Alla andra skulpturer på Waldemarsudde har prins Eugene själv beställt. Den första skulptur som prinsen beställde lär ha varit ”Nike”, segerns gudinna, där förlagan är gjord i marmor och finns på Louvren i Paris.

Här finns kända namn som Bourdelle med den kraftfulla ”Herakles”, Carl Millesmed ”Örnar”, ”Bågskytten” och ”Lille Tritonen”, Carl Eldh med en fin staty av den unge Linné och Christian Eriksson, far till Liss Eriksson, med ”Kvinnohuvud”

August Rodin, den moderna skulpturens skapare, företräds med ett av hans mest kända verk ”Tänkaren”. Carl Milles var för övrigt assistent åt Rodin en tid Paris.

Per Hasselberg är representerad med verken ”Grodan” och ”Näckrosen”. Titlarna är som Marie påpekade lite märkliga. Tittar man noga ser man visserligen en näckros respektive en groda, men annars är ju huvudpersonerna unga kvinnor, nakna och åtminstone Näckrosen i lite utmanande position. Sådant fick inte visas offentligt på den tiden, men Waldemarsudde var ju då en privatbostad.    

Vid prinsens bortgång 1947 testamenterades konsten till svenska staten, och Waldemarsudde inrättades som museum, som öppnade 1948. Så därför kan vi i dag njuta av denna vackra anläggning med alla konst inomhus och utomhus och den underbara parken.

Det här var Marie Anderssons sista vandring för säsongen. Hon fick en välförtjänt applåd, och vi ser fram emot en konstvandring med henne i Kungsträdgården i september.

Karin Bökman