Enligt nya coronarestriktioner hade vi delat upp alla anmälda i grupper om max 8 personer. Det blev tre grupper. Marie hann precis gå in och värma sig mellan varven. Vädret var novembrigt med duggregn och grå himmel. Men en SPF:are ger sig inte i första taget!

Den här gången gick vandringen på vad som är hemmaplan för de flesta medlemmar i SPF Karlaplan, för vi skulle promenera från Karlaplan och nedför Karlavägen och längs med hela Garnisonen.

Vi samlades vid "Flygarmonumentet" av Carl Milles på Karlaplan. Lustigt nog var det en och annan Östermalmsbo som inte tänkt på denna annars nog så stora skulptur som tornar upp sig mellan nedgångarna till T-banan, nära ingången till Fältöversten. Det är Aeronautiska Sällskapet som ligger bakom detta monument avsett att hylla tidiga luftpionjärer och piloter som miste livet under första världskriget. Det kom på plats först 1931 efter 12 års diskussioner mellan beställarna och Milles. Han tyckte att sällskapet var mycket svårt att ha att göra med, men som Marie påpekade så var han själv känd för att vara krånglig. Motivet är en örn med utbredda vingar. Örnar har vi lärt oss under våra vandringar var ett favoritmotiv hos Milles. Örnens utseende påminner om örnen i Nazitysklands riksvapen, och en del anser därför att monumentet borde plockas bort. Men även om Milles var protysk, så restes ju faktiskt monumentet två år före Nazityskland kom till stånd och fick sitt riksvapen. Så likheten får nog mera ses som olycklig omständighet. Att det fick denna placering beror på att den allra första flygturen i Sverige ägde rum alldeles i närheten. Året var 1909 och piloten var en fransman.

Karlaplan, denna "stjärnplats", som den kallas, hyser också det väldiga komplexet Fältöversten, som består av 5 bostadshus med över 500 lägenheter. I bottenvåningen finns en galleria med butiker och olika serviceinrättningar. Det uppfördes 1971, och det sades att där kunde de boende stanna från vaggan till graven. Det fanns en barnavårdscentral och en begravningsbyrå och alla butiker som kunde behövas. Man kan väl knappast påstå att det direkt smälter in i den omgivande bebyggelsen från förra sekelskiftet, men med tanke på att det tidigare var en trist outnyttjad plats, gemenligen kallad "Gropen", så får man säga att det försvarar sin existens.

Svårare är det att acceptera det nya hus, byggt 1969, som står i korsningen Karlaplan/Karlavägen. För många minns det vackra hus som stod där tidigare, kallat Strindbergshuset, eftersom Strindberg bodde där i början av 1900-talet. Men det revs trots massiva protester. Delar av fasaden sparades dock och ingår i t-banestationen Näckrosens utsmyckning. Att det var snöd vinning som låg bakom rivningen står helt klart. En viss tröst är att det skyldiga fastighetsbolaget, BGB, gick i konkurs på 1990-talet.

Vi stannade till vid den abstrakta skulpturen "En inre delning" av Gert Markus mittemot. Det består av en hög pelare i svart diabas och ovanpå den, liksom balanserande, finns en kub i vit marmor. Spänningen finns dels i denna placering och i ytornas olika struktur och förstås i färgkontrasten svart och vitt. Allt sådant här lär oss vår guide att se.

Så vandrade vi nedåt allén i mitten av Karlavägen och tittade på kvinnoskulpturen "Jeanette" av Gert Thorsjö. I motsats till de flesta andra nakna kvinnoskulpturer så föreställer inte denna en ung kvinna med perfekta former utan i stället en normal medelålders kvinnokropp. Marie lade fram sin "konspirationsteori" om varför det finns så många offentliga nakna kvinnoskulpturer. Statens konstråd, inrättat 1937, styrdes under flera decennier av män och den absoluta merparten av de verk som köptes in var utförda av män, och många verk föreställde – unga nakna kvinnor! Oftast passiva eller milt trånande. All heder åt Thorsjö som låter en kvinna vara en kvinna.

Och så var vi framme vid Garnisonen från 1972 ritat av Tage Hertzell och färgsatt inuti av Gösta Wallmark. Han lät interiören i de olika huskropparna få olika färgsättning för att man skulle kunna orientera sig. Och det kan behövas, för det är norra Europas längsta kontorshus, inte mindre än 350 meter långt. Fasaden är bedövande monoton. Inuti huset finns på ett plan en korridor som är lika lång som huset, och Marie som varit inne där berättade att det är lätt att sig vilsen. Från början var huset avsett för myndigheter, men numera är det mest företag där. Det finns arbetsplatser för 4500, och i början blev det kaos i tunnelbanan vid arbetsdagens början och slut. Man hade ju dessutom en annan stor arbetsplats i närheten, Radiohuset. Lösningen blev att införa flextid. Och det blev som vi vet sedan vanligt runt om på andra arbetsplatser.

År 1999 byggdes entréerna om och gjordes inglasade. Där finns intressant konst exponerad, med något undantag samtida konst. Så vi kunde bekvämt gå i arkaden skyddade från regnet och beskåda konsten utifrån. (All konst längre in i huset får anstå till bättre, smittfria tider.) I entrén till Karlavägen 96 möter vi statyn "Karl XII sover stående" av Torsten Rehnqvist. Ansiktet är en avbildning av kungens dödsmask, så ögonen är slutna. Kroppen är mindre i förhållande till huvudet. Det ger ett rörande intryck av krigarkungen. En typiskt klurig Rehnqvist-skulptur.

I nästa entré, nr 98, har vi gruppskulpturen "Noaks ark" av Evert Lindfors. På ena sidan fullt med lustiga djur som gäss, grodor m.m. men också rena fantasidjur. En figur i bakgrunden kan tolkas som Noak, som föser djuren ombord. På andra sidan sitter en liten kanin för sig själv, och hans kroppsställning visar varför han vill vara lite privat.

I entrén nr 100, som väl kan ses som huvudentrén, finns vackra glaserade kulor av Gustav Kraitz, som också har gjort Wallenbergmonumentet utanför FN-huset i New York. En järnkätting leder ned regnvattnet från taket till en kruka med hål i botten, som en symbol på det eviga kretsloppet.

I nästa entré, nr 100 A, finns det enda exemplet på icke samtida konst. Det är en gipsmodell till "Kungen rider Eriksgata" av Ivar Jonsson. Själva bronsskulpturen står i Marabouparken. Kungen håller ut sin ena arm för att visa att han är obeväpnad.

I nr 102 kan vi njuta av de färgsprakande Venetokrukorna av Agneta Spångberg. Tanken var att de skulle fyllas med äpplen som förbipasserande kunde plocka åt sig. Men man insåg gudskelov att det inte var så bra för då kunde ju krukorna falla omkull.

I nr 104 kan vi beskåda den storslagna ansiktsskulturen "Broder Vind" av Herta Hillfons. Marie tror att dottern Maria stått modell, hon tycker att hon känner igen munnen. "Syster Vatten" står inomhus utom räckhåll för oss nu i coronatider.

Entrén till nr 108 är specialbyggd för att passa till en lika vacker som fantasifull skulpturgrupp av Mats Åberg. Den förställer hästar som står på en brygga och längst ut sitter två flickor och dinglar med benen och tittar ned i vattnet, obekymrade av de stora djuren bakom dem. Den kallas "Detta vårt kära liv är som en spegel på vatten", som är några rader i en arabisk dikt. På andra sidan ser man en mindre skulptur av en häst som förundrad ser sin spegelbild i isen, "Häst på blankis " heter den.

Nej, vi hoppade inte över nr 106, för där finns ingen sådan här entré, inte heller i nr 110.

I sista entrén, nr 112, kunde vi njuta av två konstverk av Peter Linde. Båda konstverken består av två delar. Det ena konstverket består av två skulpturer, en ung man och en ung kvinna, med titeln "Riddaren och jungfrun". Men riddaren bär inte rustning utan är sportigt klädd i kortbyxor och linne och håller i en skateboard. Jungfrun däremot är naken; ja, ja, det har vi ju förstått att manliga konstnärer vill ha det så. Men hon är ändå inte en typisk kvinnlig nakenskulptur utan har en kaxig kroppshållning, och så har hon faktiskt rullskridskor på fötterna! Marie berättade att anledningen till att ynglingen kallas "Riddaren" är att Linde en gång vid en tågresa misstänktes för att fuskåka, eftersom han inte hittade sin biljett vid en biljettkontroll. Men en medpassagerare, en ung man med skateboard, kunde intyga att han sett Linde visa sin biljett tidigare, så Linde slapp böter. En sann riddare, eller hur! Och en riddare måste ju ha en jungfru vid sin sida.

Det andra tudelade verket är bokstavligen tudelat. Linde har sågat itu modellen till ett konstverk i halvfigur som förställer ett par i en intensiv omfamning. Och det är vad verket heter "Omfamning". Delarna är uppsatta en bit från varandra. Man imponeras både av hur naturtroget konstnären förmått återge kropparna och lyckats förmedla passionen i omfamningen.

Så var det slut, och fick vi gå ut i duggregnet efter en extra varm applåd åt vår guide, som vi förstås vill träffa nästa år igen.

Birgitta Agazzi