I väntan på att det skulle börja bjöds vi på kaffe. Två Pressbyrå-veteraner, Hans Hallqvist och Folke Lundberg, ledde oss till de anspråkslösa museilokalerna i källaren. De berättade att de snart skulle flytta till finare lokaler. Det är museet värt.

Så tacksamma vi kan vara att en annan veteran, Tage Törnqvist, förstod att det var värt att samla på alla dokument, foton och annat. Tage hamnade för övrigt i Guiness rekordbok som världsmästare i tjänsteår – 75 år blev det sedan han börjat som 13-åring.

1800-talet var en expansiv tid i Sverige. Dagstidningarna fick ett genombrott och järnvägar anlades. Järnvägsstyrelsen tyckte att folk skulle göra något vettigt när de satt i väntsalarna, t.ex. läsa tidningar, men man ville inte gynna någon enskild tidningsägare. År 1906 bildades företaget Svenska Pressbyrån med syfte att sälja alla tidningar. Tidningskioskerna som byggdes i anslutning till stationerna var mycket påkostade, bl.a. fick arkitekten Ragnar Östberg rita kiosken till Sundsvalls central. Den står inte kvar där, men räddades till eftervärlden och kan nu beundras på Julita Gård.

Så kom Pressbyrån också på den fiffiga idén att sälja tidningar ombord på tåget. Det sköttes av tonårspojkar, som i käcka uniformer släpade på den tunga tidningsväskan från kupé till kupé. På 1910-talet fick Pressbyrån tillstånd att också sälja choklad och tobak, men viktigt var att kioskerna hade öppet i stort dygnet runt (utom under högmässotid förstås), för tidningar skulle kunna köpas när som helst.

År 1932 ville många Stockholmstidningar få riksspridning, och det löste Pressbyrån med tidningstågen. Tidningarna lastades på vid Stockholms central och sorterades under resans gång och lämnades av station för station. Det här var man ensam om i Europa.

På 1950-talet var det dags för distribution med flyg. Först "bombades" tidningsbuntarna från låg höjd på åkrar och i kohagar. Bönderna tog i god tid in korna före bombningen. Sedan anlade många kommuner landningsplatser, och då brukade tidningsflyget ta med passagerare på återresan. Det var upphovet till Linjeflyg, 40 kr kostade en biljett oavsett sträcka.

Detta och mycket mer kunde våra guider Hasse och Folke på ett livfullt sätt berätta om. I korthet kan också nämnas att Pressbyrån startade en glassfabrik för att få hygieniskt förpackad glass, en vykortsfabrik för att svara på den enorma efterfrågan på vykort i mitten på 1900-talet och en piprensarfabrik samt inrättade godisautomater. År 1968 öppnade Pressbyrån den första "servicebutiken". Genom att man hade ett kiosksortiment förutom dagligvaror fick man dispens från den då gällande affärstidslagen. Det ville förstås andra butiksinnehavare också göra, så det innebar slutet för affärstidslagen 1972.

Så gick vi nöjda därifrån och fick en påse med fina broschyrer och en "glasscheck" att lösas in i närmsta Pressbyrå-kiosk (eller butik som man numera säger).

Det var ett studiebesök som också blev en mycket intressant historielektion om vår samtidshistoria och samhällsutvecklingen de senaste 100–150 åren.

                                                     Birgitta Agazzi