Vår guide Marie Andersson, som lett fyra av våra vandringar denna höst, hälsade oss som sina "stamkunder".

Vi började utanför Skeppsholmen vid det pampiga Nationalmuseum. När det planerades opponerade sig såväl bönder som borgare i dåvarande ståndsriksdagen, berättade Marie. De tyckte att det var onödigt. Så fint att det ändå drevs igenom. Tanken var att det skulle bli ett museum för allt möjligt, även för Kungl. biblioteket, som då fanns på slottet. Men till slut blev det ett renodlat konstmuseum, Sveriges största faktiskt.

De första ritningarna till museet av Fredrik Scholander förkastades, och bollen gick i stället till en tysk arkitekt, Friedrich Stüler. Det stod färdigt 1866 och är i tidstypisk nyrenässansstil. Den ståtliga entrén är rikt utsmyckad med allegoriska figurer längts upp, och under dem ser vi Tessin d.y. och Sergel i helfigur. Mellan dem finns byster av konstnärerna Bengt Fogelberg och Ehrenstrahl, och så på en rad under: Linné, Berzelius, Tegnér och Wallin. Efter den senaste renoveringen, 2013–2018, har byggnaden inomhus blivit ljusare och luftigare genom att många av de tidigare igensatta fönstren tagits upp.

Nära brofästet studerade vi Milles "Vingarna". Motivet är den antika myten om Zeus, som blev så betagen av den sköna ynglingen Ganymedes att han förvandlade sig till en örn och rövade bort ynglingen. Marie berättade att skulpturen, som f.ö. finns i flera exemplar, figurerar i en film, "Vingarne", från 1916 av Stiller. Konstnären i filmen är homosexuell, och filmen kallas för världens första homoerotiska film. Milles blev rasande när han hörde planerna, och Stiller försåg då konstnären i dramat med en mask förställande Strindberg (!), sannolikt för att undvika kopplingen till Milles.

Så gick vi över till Skeppsholmen, som långt tillbaka i tiden hette Vangsön (1100-talet) och Lustholmen (1500-talet). I trehundra år från 1600-talet blev det flottans egen ö, vilket namnen på byggnaderna skvallrar om, som Amiralitetshuset, Båtsmanskasernen, Mindepartementet m.fl., men 1969 upphörde den sista militära verksamheten där. På ön finns också en kyrka. Det var Karl XIV Johan, som ville ha kyrka att blicka ut på från slottet. Den byggdes utan kupol, men det behagade inte monarken, så en kupol kom strax på plats. I dag är kyrkan sekulariserad och har blivit konsertlokal med namnet Eric Ericson-hallen.

Marie ledde oss till promenadvägen utmed Hantverkskasernen och frågade om någon kunde se konstverket där. Alla vred på huvudet, någon gissade på skeppet af Chapman. Det var det inte, hur vackert det än är. Nej, i stället var det en konstgjord terrass i grässlänten ned mot vattnet. Konstnären är Thomas Woodruff och konstverket har titeln "Louisa". Stockholms mest anonyma konstverk, menade Marie, och det är meningen, för det är ett stycke "land art" ('jordkonst'), och det skapas ute i naturen av material på platsen. Här har det alltså blivit en terrass där man kan ha picknick eller ligga och sola sig.

Så drog vi vidare och stannade utanför Konsthögskolan, som nu håller till i Båtsmanskasernen. Marie pekade ut hur fint man lyckats bygga till en ny del. Entrén flankeras av en replik av den statygrupp "Lejonet och svinet" som finns i trapphallen till Konstakademien. Det har gett upphov till talesättet: "Eleven kommer in som ett lejon och kommer ut som ett svin." Hm! Vi spekulerade lite om detta. Men roliga att se på var de.

Ett annat underhållande konstverk längre upp i slänten upp mot Moderna museet är skulpturgruppen "Paradiset" av konstnärsparet Niki de Saint Phalle och Jean Tinguely. Det är en könskamp, menar Marie. De färgglada, bulliga, runda figurerna i glasfiber (av de Saint Phalle) symboliserar det kvinnliga. De utsätts för angrepp från de rostiga, hårda, vassa, rörliga figurerna (av Tinguely), symboliserande det manliga. Från början stod gruppen längre ned nära bron. Men en del upprördes över den, och det bildades en aktionsgrupp "Flytta Paradiset", och förstås strax en motgrupp. Marie berättade att när hon var guide ombord på sightseeingbåtarna och passerade konstverket, så brukade hon återge en kommentar från en amerikanske turist: "If this is paradise, what then is hell." Konstnärerna ville en gång skänka konstverket till Central Park i New York. Men de tackade nej.

Många av oss kommer ihåg när den stora skulpturen "Hon – en katedral" av de Saint Phalle, stod på Skeppsholmen 1966. Det var en födande kvinna, och man vandrade in i henne genom hennes sköte. Trots att den också chockerade, lockade den mängder med besökare, särskilt barnfamiljer, och det var kanske naturligt för inne i skulpturen fanns bl.a. en bio, en läskedrycksautomat och en bergochdalbana.

Längre upp står en annan skulpturgrupp, även den rörlig, "De fyra elementen" av Alexander Calder. Ofta gjorde han mobiler, men dessa kallar han "stabiler", för de är fästa i marken. Vilken figur som är vilket element får åskådaren själv avgöra.

Närmare entrén till Moderna finns "Leninmonumentet" av Björn Lövin (far till Isabella Lövin). Det anspelar på ögonblicket då Lenin några timmar stannade till i Stockholm 1917 på väg till Ryssland. En del av konstverket är kopia av ett berömt pressfoto, där man ser Lenin promenera på Vasagatan. Någon har markerat Lenin med ett kryss. Den andra delen återger en del av Vasagatan med gatstenar och ett spårvagnsspår och ett målat kryss.

Inne på gården står "Paviljongskulptur" i glas och spegelglas av Dan Graham. Marie berättade att tanken var att man skulle bli lite förvirrad. Rätt som man tror att man står framför en glasvägg, så inser man att det är en spegel och man ser sig själv och andra som ser att man ser sig själv. Då händer något med en.

På gården finns också en stenskulptur, även den med ett anspråkslöst namn: "Svart svensk granit" av Ulrich Rückriem. Skulptören arbetar så att han tar isär stenblock och fogar ihop dem igen, och arbetet lämnar spår efter sig. Vi som var med på konstvandringen i Humlegården kommer ihåg ett liknande konstverk där av Francisco Gazitúa.

Vi lämnade gården och gick uti trädgården. Där kunde vi se ytterligare en skulpturgrupp: "Frukost i det gröna". Det är en variation av Manets målning med samma titel. Fast här är alla figurer nakna, både män och kvinnor. Figurerna är utförda i blästrad betong av Carl Nesjar efter pappersfigurer som av Picasso ritat och vikt. Blästrad betong innebär att man lägger ett lager betong över svart sten och sedan riktar en stark sandstråle som ristar fram linjer och andra former från det svarta undre laget. Picasso kom i kontakt med den här tekniken när han lärde känna Nesjar på 1960-talet, och det resulterade inte bara i den här gruppen utan också i utsmyckningar på regeringsbyggnader i Oslo.

Strax intill finns en blankpolerad marmorerad, lätt veckad – ja vad? Korv? Rör? Det är "Del 1" av Beth Laurin. Många har lockats att klappa på den, så nu är den inhägnad för att skydda den.

Vi avslutade vid "Monument över den sista cigaretten" av Erik Dietman. Som Marie påpekade ser det just ut som ett gravmonument i fom en hög pelare omgiven av kedjor. En stege står rest mot pelaren, och den som vill får klättra upp och kan då se vad som finns på toppen: en askkopp med en fimp och några tändstickor. På den första vandringen klättrade Marie upp, men på vår andra vandring var den modiga personen vår kassör Helga Lundin. Men hennes medgivande påpekar jag att hon inte var den yngsta i gruppen.

Den skulpturen liksom flera andra, bl.a. "Paradiset", "De fyra elementen" och "Del 1" är gåvor från konstnären till Moderna museet. Troligen kan denna generositet, åtminstone vad gäller de äldre donationerna, tillskrivas de goda kontakter som museichefen på 1960-talet, Pontus Hultén, hade med konstnärsvärlden.

Än en gång kan jag konstatera att det är så givande att göra en konstvandring under sakkunnig ledning, och den applåd Marie fick på slutet visar att övriga deltagare tycker detsamma.

Birgitta Agazzi