Peder ser det hus där vi nu håller våra månadsmöten, Historiska museet, som sitt andra hem. Hans far var förste arkivarie och forskningschef där, och Peder fick rikliga tillfällen under barnadomen att utveckla sitt intresse för antika ting i museisalarna. Han har jobbat på de finaste auktionsfirmorna och har deltagit i populära tv-serier som t.ex. ”Otroligt antikt” och ”Första, andra, tredje”.

Han berättade inledningsvis om att det där med tings värde ofta är något föränderligt. Det som var värt flera tiotusentals kronor för tio år sedan kan i dag ha sjunkit till några hundralappar. Tänk på de fina gulddekorerade serviser och vackra kristallglas som våra föräldrar fick i lysningsgåva och som vi ömt vårdat i hopp om att de skall gå vidare i arv. Men sådant vill inte våra barn eller barnbarn ha. Men, kunde Peder berätta, det finns hopp att vi kan göra lite pengar på detta, för i Polen är folk jättesugna på sådant som verkar lite lyxigt och elegant, svältfödda som de fortfarande är på sådant från sovjettiden. Däremot har Putins krig i Ukraina satt stopp för försäljning till rika ryssar, som särskilt är intresserade av allt ryskt. Och alla de där fula kaffekopparna från 60-talet i brunt och orange som ingen svensk längre vill ha är högt eftertraktade av unga japanskor. Det gäller alltså att hitta rätt målgrupp. Har man en moraklocka som man vill bli av med finns det många amerikaner som samlar på sådana. En annan lite udda samlargrupp är araber som gärna köper gamla primuskök för att använda dem på utflykter i öknen, där man ju inte kan hitta ved att göra upp eld med.

Våra deltagare hade uppmanats att ta med något föremål som Peder fick kommentera och bedöma. Av praktiska skäl hade vi betonat att föremålet borde vara litet.  Och minsann, ett bord blev snabbt fyllt med diverse fina saker. Peder hann gå igenom allt. Vi kan inte nämna allt här, men det var som sagt intressant att höra Peder berätta om tingen.

Vissa saker var kopior, men även sådana kan vara fina. Man kan inte alltid sätta tilltro till de stämplar som finns på under vissa kinesiska saker. De kan helt fräckt påstå att en vas från 1930-talet är tillverkad under en kejsarperiod för hundratals år sedan. Kineserna satte detta i system i början av 1900-talet när de insåg att västerlänningar var helvilda på allt kinesiskt. Men ofta är de fint gjorda och då kan man väl glädjas över dem ändå, i synnerhet om man kanske bara betalt någa hundralappar för dem. Kinesiska häststatyer som var så populära när vi var barn har sjunkit i värde, men den som visades upp bedömdes ändå vara värd ca 8.000 kr.

Det fanns många fina silversaker, både smycken och skrin m.m. Peder berättade att vissa länder varit slarviga med sina stämplar, däribland Tyskland, vilket var otippat, för detta land präglas ju annars av Ordnung. Även USA har varit mindre noggranna, medan andra, t.ex. Italien, England och även Sverige har varit bättre. Stämplarna visar land, stad, verkstad, mästare m.m. Peder fick ofta använda sin lupp för att närstudera allt detta.

Tre märkliga träfigurer satte myror i huvudet på Peder. De kunde vara baltiska eller slaviska. Men här kunde Peder hänvisa ägaren att kontakta en expert på träslöjd. ”Hälsa från mig bara”, sa han.

Sist visade han upp ett fantastiskt litet föremål. Det visade sig vara en kompass och ett annat instrument som visade på latitud för olika städer. Det låg i sitt ursprungliga fodral, och Peder kunde utläsa att det var från 1600-talet och tillverkat av en känd engelsk instrumentmakare. Minst 3.000 pund är det nog värt trodde Peder, men han rådde även här ägaren att kontrollera med någon som var specialist på området.

Och till alla vi all som har byråldsguld hemma bör gå med det till Kaplans eller till pantbanken. Det senare kanske mången drar sig för. Tänk om man stöter på grannen när man kliver ut. Man kan ju alltid maskera sig, tyckte Peder.

Med varma applåder tackade vi för de insikter vi fått om gamla ting under nöjsamma former.

Birgitta Agazzi