Maj detta år envisas med att mera likna april. Somliga deltagare, som läst väderleksrapporten, visste att det blåste nordan även om solen var framme och insåg att det var bra med både vantar och mössa när man skall ut på sjön. Undertecknad tillhörde inte denna kloka grupp. Det var bara till att uthärda.

Nåväl, vi samlades på Karlaplan och fick åka buss ned till Nynäshamn. Det vackra odlingslandskapet bredde ut sig när vi närmade. Vi intog en härlig lunch på restaurang Kroken med smörslungad kolja. Den var perfekt!  

Efter det var det dags att gå ombord på M/S Flora. Matrosen Felix hjälpte mig galant ombord. Kapten Kåre Eksell, tillika redare, styrde inte bara båten utan guidade också.

Han meddelade det glada budskapet att vattenståndet i Dragets kanal den här dagen tillät passage med vårt fartyg. Så är inte alltid fallet, så vi hade tur. Dubbel tur, för det blåste så mycket att en alternativ rutt på öppna havet skulle ha blivit alltför skumpig.

Vi styrde ut från hamnen med Bedarön på babords sida. Här har fiskare bosatt sig sedan länge, och det fanns tidigare också ett varv här. Under sommarolympiaden 1912 förlades seglingstävlingarna till Nynäshamn, som kunde erbjuda snabb transport från huvudstaden via den nyanlagda järnvägen, bra inkvarteringsmöjligheter samt goda telefon- och telegrafförbindelser. Utsiktspunkter för journalister och åskådare anordnades. Det finns en minnesplakett om detta från Svenska Segelsällskapet uppsatt på Bedarön. Senare blev det kolupplag av varvet. I dag är ön fortfarande bebodd, av såväl åretruntare som fritidsboende. Egen båt krävs dock.

På styrbordssidan kunde vi beundra de påkostade villorna på halvön Trekanten. Flera är byggda i början av 1900-talet, alltså vid den tid då Nynäshamn anlades. Äldre än så är inte staden. Hjalmar Sjögren, dåvarande ägaren av Nynäs Gård, kan sägas vara grundaren. Han var ambitiös och driftig. Han såg till att det inte bara blev en villastad utan också en kurort, en industristad och en uthamn till Stockholm. Han låg bakom att järnvägen drogs dit. Televerket flyttade 1913 sina verkstäder från Stockholm till Nynäshamn, och Axel Ax:son Johnsson förlade på 1920-talet ett raffinaderi dit och startade Nynäs Petroleum. År 1946 hade befolkningen ökat så att Nynäshamn fick status som stad. Televerkets verkstäder togs så småningom över av Ericsson, som dock la ned sin verksamhet i början av 2000-talet. ”Oljan”, som man säger i staden, har sin produktion kvar även om det är lite ändrad inriktning.

Förutom färjan till Gotland går det även färjor till Polen och Lettland från Nynäshamn. Dessutom har man nyligen i Norvik, norr om den gamla hamnen, anlagt en jättestor hamn för container- och rorotrafik. 

Kapten Kåre pekade också ut nästa sevärdhet lite längre söderut, Lövhagen, även det en halvö. Det är ett stort friluftsområde med café, vandrarhem, stugor att hyra, klippbad och stränder.  Här finns också spännande grottor, som man måste ta sig till från sjösidan. En lång vacker väg, officiellt Strandvägen men i folkmun Ringvägen, slingrar sig utmed kusten. Området såldes till Nynäshamn på 1910-talet av generalmajor Henri de Champs på villkor att det skulle bli just ett friluftsområde. Och så är det alltså än i dag. Så framsynt han var generalmajoren! 

Snart kunde vi vika av in i Dragets kanal. Det var spännande. Före motorernas tid fick man dra båtarna, därav namnet. Från början var det ett sund, men med tiden sjönk vattennivån och det blev alltmer svårt att komma igenom. Men stället har alltid varit viktigt som passage, så med jämna mellanrum har det muddrats, sprängts och breddats. Dock är kanalen fortfarande så smal att det blir knepigt med möte. Skepparn fick tuta för att varna eventuella båtar från andra hållet. Möjligen kunde en smal kanot ha fått plats. Djupet är inte heller så stort, så det vill till att det inte är lågvatten. En skön sak var det inte blåste här. På babords sida hade vi Järflotta, som i dag är ett naturreservat och inte längre bebott. Ett tag fanns det också en militär anläggning där. Vi kom lyckligen igenom kanalen och kom ut på en fjärd som kunde ha lett oss in i Nynäsviken. Men dit ville vi inte, utan vi vände efter ett tag och tuffade igenom kanalen igen. Inga möten det här gången heller. I dag är kanalen ett fornminne.

Under resans gång serverade matrosen Felix oss kaffe med dopp. Han berättade att det var andra året som han mönstrat på. Han trivdes bra, men det bara är ett sommarjobb, annars studerar han vid KTH.

Det var ett kulturminnesmärkt fartyg vi åkte med. Det byggdes som en ångslup i Kristinehamn 1897 för ett bolag i Stockholm, där det gick länge i passagerartrafik. Sitt nuvarande namn, Flora, fick hon 1912 i samband med ett ägarbyte. På 1950-talet ersattes ångmaskinen med en dieselmotor, och fartyget byggdes om litet. Ett tag var hon privat nöjesbåt. Men så fick Sven Björkqvist, mästerlots vid Landsort, syn på båten, köpte den och så blev hon åter passagerarbåt. Sedan blev det en ägare till innan Kåre Eksell tog över. Rätt person, han har arbetat både inom fiske och annan sjöfart och älskar gamla fartyg. Han sade lite sorgset att han inte visste vem som skulle ta över efter honom. Vi får hålla tummarna för att någon eldsjäl gör det. Och ni som inte var med, får ni någonsin chansen att åka med, så ta den. 

Tack, kapten Kåre och matros Felix!

Efter båtturen hade vi lite tid över, så vi kunde shoppa loss i delikatessbutiken Rökeriet. Själv köpte jag bl.a. Bedarösill, inlagd strömming och najadlax, lax som är både gravad och rökt.

Så gick vi ombord på bussen och snart var vi hemma i storstaden. 

För mig var det något extra med denna tur. Jag är nämligen från Nynäshamn. Hela min släkt kommer därifrån. Vi flyttade dock därifrån när jag var bara 1,5 år. Men eftersom släkten fanns där, var vi ofta där på besök. Det var min barndoms drömstad. Med morfars båt har jag gjort många utflykter i alla de fantastiska farvatten som finns runt om. Badat från sandstränder och klippor. Kan berätta att när min pappa äntligen övertygat min synnerligen bofasta mamma att flytta till Stockholm var i stort sett halva Nynäshamn med blåsorkester och manskör vid tåget för att vinka av oss. Det var som om vi skulle ha emigrerat till Amerika och aldrig mer skulle ses, berättade mamma. Ack ja!

Birgitta Agazzi