I eftermiddagsgruppen blev vi välkomnade av guiden Anna. Alla fick ta på sig plasttossor för att skydda golven.

Anna berättade att det var Karl den XIV Johan, den första Bernadotten på den svenska tronen, som lät uppföra slottet 1823. Det var också han som öppnade Djurgården för allmänheten. Tidigare var det som framgår av namnet en jaktpark, som var inhägnad, avsedd att hålla djuren inne och folket ute.

Slottet var aldrig avsett som bostad utan som ett ställe för rekreation och representation. Kungen tyckte att det var praktiskt att ha ett ställe som låg nära Ladugårdsgärdet, där man hade militära övningar och parader. Han lät anlägga en pontonbro över Djurgårdsbrunnsviken, så att han enkelt kunde ta sig från det ena stället till det andra. Sedan ? finns där en permanent gång- och cykelbro, Folke Bernadottes bro. På andra sidan finns en staty till minne av Folke Bernadotte, som bl.a. ledde aktionen ”De vita bussarna”, som räddade mer än 20.000 koncentrationsfångar i krigets slutläge.

Den byggnadsstil Rosendals slott är uppfört i kallas Karl Johan-stil, en form av empir, en fransk stilriktning som var högsta mode då och förknippas med Napoleon. Arkitekten var Fredrik Blom, han som också står bakom bl.a.  Skeppsholmskyrkan och Bloms hus i Frescati. Han låg långt före sig tid byggnadstekniskt då han använde sig av prefabricerade moduler. Det sparade både tid och pengar, men guiden sa att tätningen i väggarna inte var så bra. Det samlas mycket fukt där. Men man har hittat på en fiffig lösning genom att göra en liten kanal så att vatten kan sippra ut genom att hål under fönsterbrädan.

Slottet är byggt i två våningar. Längst ned ligger de stora mottagningsrummen. I ett tillbyggt annex finns en matsal som är utformad som ett militärtält med väggar och tak klädda i tyg, snyggt veckat. Inte som ett tält avsett för soldaterna alltså utan för officerarna.

På övervåningen ligger de mindre mottagningssalongerna. Men där finns också i mitten en pampig sal, kallad Lanterninen, som ligger just under en lanternin, alltså en kupol med ett takfönster. På övervåningen har man också på senare tillåtit sig att göra om en salong till en sängkammare som efterliknar den Karl Johan hade på Stockholms slott. Som bekant kallas ju hans regering för ”sängkammarregemente”, eftersom han mot slutet av sitt liv fattade sina beslut i sängen. Där var han före sin tid – tänk på alla yngre som i dag gärna jobbar på datorn halvsittande i sängen.

I tidens stil är rummen hållna i en viss färg, både vad gäller väggar och möbler. Och det är fråga om starka färger. Därtill kommer heltäckande mattor med stora stiliserade blommönster också de i starka färger. Så långt ifrån den gustavianska stilen med sina milda pastellfärger – för att inte tala om det nutida heminredningsmodet med allt i vitt. Men det är en upplevelse att få se detta så välbevarat. Och det som har ändrats sedan slottet byggdes har återställts. Utslitna sidentyger ersätts med nya, som vävs på Almgrens Sidenväveri på Södermalm, där vi var på studiebesök för inte så länge sedan. I samband med 200-årdjubileet 2023 har man också återställt slottsparken runt om. Bl.a. finns på gårdsplanen en jättelik blomsterfontän.

Det finns mycket att beundra och förundra sig över.  För att nämna något: Skickligt utförda bårder i grisailleteknik, som alltså ger en reliefeffekt. Målningar i guld av antika rustningar, som också de ser ut som reliefer. Och så de fantastiska takmålningarna av Emanuel Limnell, förställande de fyra årstiderna i Lanterninen.  I alla rum står vaser av Älvdalsporfyr, som då var högsta mode. Ute i trädgården står det en mäktig pjäs, kallad Rosendalsvasen, även den i porfyr. Den väger 9 ton och är över 2,5 meter hög. Det tog 40 man två år att framställa den. Många intressanta möbler, framför allt det bord som står i Lanterninen. Det var en gåva till Karl Johan på hans 25-årsdag som regent från den franska kungen Ludvig Filip. Det är inte bare ett lyxigt och vackert bord utan en viktig symbol för att Karl Johan nu var erkänd som like bland Europas kungligheter.

Karl Johan var ju som bekant inte av kunglig börd. Han var son till en sakförare i den franska staden Pau. Han tog värvning och i och med revolutionen kunde han, som inte var adlig, bli officer. Sedan gick det snabbt. Han blev general och nådde till slut det högsta rangen som marskalk av Frankrike. Som belöning för många av sina militära bragder fick han furstendömet Pontecorvo. Guiden och vi enades om att det var tur att löjtnant Mörner självsvåldigt headhuntade honom till svensk tronföljare. Karl Johan, eller Jean Baptiste Bernadotte, som han då hette, hade tre fördelar: han var militärt skicklig, han var en god administratör och han hade pengar! Med en del av dem löste hans Sveriges statsskuld och fick som ersättning en årlig livränta. Realist som han var uppfyllde han inte den förväntan alla hade på honom att han skulle förklara Ryssland krig för att vinna tillbaka Finland. Han var nöjd med Norge och styrde sedan riket med klok hand. På sin dödsbädd gjorde han följande summering om sitt liv: ”Ingen har fyllt en bana, liknande min; man må öppna världens hävder.”

Denna kung lät alltså anlägga Rosendals slott, och eftervärlden har klokt nog låtit det stå som det är. Sedan 1913 är det ett museum.

Vi tackade varmt vår guide Anna och återlämnade tossorna.

Birgitta Agazzi