En fin septemberdag kunde vi från SPF Karlaplan äntligen genomföra besök på Storholmen, som ligger lite norr om Lidingö. Det var planerat att äga rum förra året, men då hade restaurangen där råkat ut för en vattenskada. Nu var allt i ordning igen.

Vi samlades i t-banestationen Ropsten och promenerade sedan ned hamnen. Det är inte någon speciellt charmig väg dit, men desto roligare att gå ombord på pendelbåten. Tänk att det är så trevligt att åka båt, om det så bara är en kort tur på cirka 25 minuter.

Så steg vi av båten och gick till Storholmens Sjökrog, där vi bjöds på en god fiskrätt. Vår guide Pelle Hagberg var på plats. Medan vi väntade på servering berättade han lite kort om ön. Han har själv bott där i över 30 år. Egentligen är det en samling öar, men man brukar säga ”Storholmen” om allt. I motsats till många andra öar i skärgården är det inte en avfolkningsbygd, tvärtom så växer befolkningen stadigt. I dag bor där drygt 200 bofasta, och så tillkommer fritidsboende. Det finns drygt 300 fastigheter där. Det finns som sagt en restaurang, men ingen kyrka, ingen skola, ingen butik. Dock finns det en sorts automatkiosk, ”Mickes Skafferi”, där den som glömt handla något på fastlandet kan köpa lite enklare förnödenheter.

Ursprungligen hörde Storholmen till Frösviks säteri tillhörigt släkten von Höpken. Då användes ön till bete och brukades av enstaka torpare. På 1700-talet sades ön ha varit gömställe för general Charles Emil Lewenhaupt när han försökte undkomma en dödsdom som han ådragit sig i samband med en förlust i hattarnas krig mot Ryssland. Kanske det är en skröna att han gömde sig där, men han har ett minnesmärke på ön.

Hur som helst blev Lewenhaupt till slut fasttagen och avrättades genom halshuggning. Grymt tycker vi idag om det dödssättet, men det var då ett privilegium för adeln; personer av lägre stånd avrättades via hängning. Olyckan fortsatte efter döden. När familjen låtit hämta liket för att begrava det anständigt upptäckte man att huvudet inte var Lewenhaupts utan tillhörde hans närmaste man, så det blev till att återvända och leta upp rätt huvud. Förfärligt! Minnesmärket är en inskription i ett träd, av vilket det i dag bara återstår en halvhög stubbe, för trädet brann nästan ned i slutet av 1900-talet. Därefter har man byggt ett ”koppartält”, alltså en liten byggnad som liknar koppartälten i Hagaparken, för att skydda stubben.

Ätten von Höpken fick allt svårare att sköta ön och lyckades mot slutet av 1800-talet få tillstånd att sälja. Det var till en av dåtidens magnater, nämligen punschfabrikören Cederlund. Han uppförde en sommarbostad, som senare revs. I början av 1900-talet var det dags för ägarbyte. Då till vad man i vår tid kallar en finansvalp, bankir Gunnar Kassman. Han lät uppföra ett pampigt hus, kallat ”Slottet”, även det en sommarbostad. Parken utvidgades och blev magnifik.

Men Kassman gick i konkurs 1921. Han lyckades dock hålla sig kvar genom att sälja villan till ett aktiebolag där han av en av ägarna. Nu började man sälja av marken, och ön omvandlades till ett fritidshusområde. På 1930-talet var villan ett pensionat, och ett tag var det Sovjetunionen som hyrde hela huset. Då bodde bl.a. den legendariska sovjetiska ambassadören Aleksandra Kollontaj där.

Sedan började en nedgångsperiod. En apotekare försökte köpa villan, men hans släktingar fick honom förklarad sinnesförvirrad. Långa tider stod villan tom, och allt förföll mer och mer. På 1960-talet kom en ny ägare som använde den som sommarbostad. Sedan kom ytterligare en ägare, eller närmare bestämt två, nämligen två vänner från hockeyvärlden. Den ena, Nils, hade pengar och den andra Leif, skulle bo skulle bo och jobba där. De hade storslagna planer som grundade sig på att OS 2004 skulle förläggas till Stockholm. Som bekant blev det inte så. Nils gav upp och lyckades till slut, 2021, sälja huset till fastighetsutvecklaren Tobias Appelö. Men Leif, som hela tiden hade bott kvar, vägrade flytta ut! det blev en rättstvist, som Leif förlorade. Men han stod på sig och polisen fick komma och avhysa honom. Appelö hade också stora planer och ville bygga uthyrningsstugor runtom, glasskiosk och annat. Men kommunen har nu sagt nej till det. När vi passerade pågick dock renoveringen av villan för fullt. Vi får väl se vad som händer framöver.

När vi promenerade runt på ön med guiden Pelle insåg vi att det är en väldig speciell ö och att de boende där är mycket medvetna om öns märkvärdighet.

Många fritidshus har omvandlats till permanenta bostäder, vilket förstås innebär att man vill ändra något. Men reglerna för ombyggnad är stränga. I ett hus hade ägaren grävt ur för källare och låtit inreda ett rum där. Men se det fick han backning på, trots att inget syntes utifrån. Ägaren blev så arg att han sålde huset, men dessförinnan fyllde han igen källaren med sand.

Det finns rester kvar av den gamla bebyggelsen i det som kallas Byn. Där ligger en gammal brandstation, elcentral och ett rättarboställe. Allt mycket idylliskt.

Till slut nådde vi den brygga där vi skulle ta båten tillbaka till Ropsten. Pelle avtackades med en varm applåd, och vi gick ombord nöjda med dagen och fock en fin tur tillbaka. Som sagt, det är kul att åka båt och se staden från vattnet.

Birgitta Agazzi