Som vanligt hade vi i programgruppen lagt in dubbelt pass av konstvandringen i Västertorp med konstguiden Marie Andersson. Men det visade sig att det inte blev den vanliga tillströmningen av anmälningar. Vi  funderade på om det berodde på att våra medlemmar, som ju mestadels bor på Östermalm, inte vågar sig ut i förorter söder eller sydväst om Slussen. Synd, tycker vi som kom. Västertorp visade sig vara en idyll, och det brukar till och med kallas ”förorternas Östermalm”.

Västertorp bebyggdes 1949–1954 och kan i mycket sägas leva upp till den beskrivning av den ideala stadsdelen som en av dåtidens ledande arkitekter tillika stadsplanedirektör Sven Markelius presenterade i sin generalplan ”Det framtida Stockholm”. Man satsade på trafikseparering mellan bil- och gångtrafik, men man vågade inte avstå från att låta en huvudgata gå mitt i centrum. Invånare ansågs behöva köra in i centrum med sina bilar. 

Husen är i allmänhet låga med enstaka högre hus. Några av dem är stjärnhus. Marie pekade ut fina detaljer i arkitekturen, bl.a. vackra portar. Men det som främst utmärker Västertorp jämfört med andra samtida förorter är all offentlig konst. Det kan tillskrivas en person, Fritz H Eriksson, som då var direktör för byggbolaget Olsson & Rosenlund. Han engagerade sig för offentlig konst och såg till att medel avsattes för det i Västertorp. Han låg bakom att det bildades en kulturförening där, som fick förvalta medlen. Det skapades till och med en skulpturpark. 

Vi stannade först till vid den skulptur som kanske är mest känd, ”Gubben med geten” av Allan Runefelt. Det är svårt att inte lägga märke till den, där den står på trottoaren strax utanför ingången till tunnelbanestationen. Den är så älsklig. Gubben med sitt skägg är så lik geten, och det är just meningen. Konstnären hade i Frankrike noterat att gubbar kunde likna getter. Den har precis lagom höjd för barn att klättra upp på den, och det gör de. Det märks på hur blank geten är på ryggen och hornen. Den brukar prydas med stickade detaljer. Just nu en tunn halsduk och så en töm. På vintern brukar det vara varmare plagg.

Så riktade Marie vår uppmärksamhet uppåt och vi kunde se ”Zodiak-uret” av Endre Nemes på en husvägg. De tolvstjärntecknen är utförda i emalj i typiskt festlig Nemesstil. Denna ungerska konstnär, som var av judisk börd, fick fly undan nazisterna först från Tjeckoslovakien till Helsingfors, sedan därifrån till Oslo och därifrån till Sverige. Här blev han föreståndare för Valands i Göteborg, där han fick stor betydelse.

Invid torget tittade vi vidare på ” Sittande pojke” av Bror Marklund, alltså samma verk som finns på Odenplan. Pojken ser ut som om han just tänkte resa sig. Han är helt naken. Detta är ganska typiskt för många barnskulpturer från den här tiden. Marie reflekterade över om vi i dag mot bakgrund av den uppmärksamhet pedofilbrott har fått kanske kan känna oro för att nakna barn kan trigga igång sådana brott.

Strax intill på kanten till bassängen på torget ligger en kvinna behagfullt utsträckt. ”Liggande kvinna” av Erik Grate. Även hon naken. Det är det mest typiska för skulpturer föreställande kvinnor. Marie påminde om den konspirationsteori hon har om varför det finns så många nakna kvinnoskulpturer: Statens konstråd, inrättat 1937, styrdes under flera decennier av enbart män. De gav mestadels uppdrag till manliga konstnärer, och uppdragen gällde ofta – nakna kvinnor! Det finns ännu ett verk av Grate invid torget, ”Trädet”. Där kan vi se hur han har ändrat stil och blivit lite mer abstrakt.

Så drog vi oss bort mot skulpturparken. Innan vi nådde den kunde vi se ”Yttre och inre form” av Henry Moore. Det är ovanligt nog i Västertorp ett verk av en utländsk konstnär. Sannolikt är det nog också det dyrbaraste konstverket här. En bit bort fanns: ”Liggande kalv” av Asmund Arle. En rörande återgivning av en nyfödd kalv med ben som sticker ut här och där.

   
 Väl inne i parken kan man uppe på en bergknalle se ”Katedral” av Arne Jones. Det är hans mest kända verk. Att det finns en katedral är lätt att se, men ser man närmare på den ser man också två dansare. Konkret kallade han sin konst, lite svårt att skilja från abstrakt tycker jag. Men det spelar ingen roll för upplevelsen

En skojig skulptur var ”Faster” av Liss Eriksson. Den bastanta och bestämda kvinnan föreställer faktiskt hans favoritfaster Karin. 

Intill den storra lekplatsen i parken stöter vi på en jättegås, ”Den store hvide” av Edvin Öhrström, ni vet han bakom glaspelaren på Sergels torg. Den anknyter till Nils Holgerssons underbara resa, och gåskroppen är full med ristade figurer från denna bok.

Ytterligare två skulpturer föreställande nakna barn finns intill lekplatsen ”Systrarna” av Stig Blomberg och ”Stående pojke” av Lennart Källström. Flickorna ser ut dansa stillsamt och blickar blygt på varandra, pojken tar ett kliv fram med en stafettpinne i handen. Det visar på hur olika flickor och pojkar åtminstone tidigare framställdes, påpekar Marie: flickor stillsamma och pojkarna aktiva.

Som sagt var dessa objekt nakna. Fullt påklädd är däremot den man som  Ivar Johnsson återgivit i  ”Mannen med islandströjan”. När vi kommit ut ur parken stöter vi på dock åter på en naken ung flicka, ”Oskuld” av Liss Eriksson. Hon kråmar sig lite, tycker jag, så allldeles oskuldsfull är hon nog inte. 

På Maries förslag utsträckte vi promenaden till Västertorpsbadet, som nog egentligen ligger i Hägerstensåsen. Utanför badet finns en väldigt speciell skulptur med sju personer utformad som en sittgrupp. Där man kan alltså sitta i famnen på Elise Ottosen Jensen eller Mao Tse Tung! De övriga figurerna är Sara Lidman, Angela Davies, Georg Borgström och Pablo Neruda. Idel kända personer inom 1970-talets vänsterrörelse, alltså. Konstnären är Pye Engsgtröm och verket heter ”Efter badet”. 

Så tog vi adjö av Marie Andersson med ett varmt tack och strosade till t-banan Hägerstensåsen.

Var då detta allt vi såg? Icke så, vi såg mycket mer men det blir för långt att berätta. Jag kan varmt rekommendera er som missade detta: Ta er ut till Västertorp en fin söndag och gå runt och titta och skänk en tacksam tanke till konstmecenaten Fritz H Eriksson. 

Birgitta Agazzi