Det var vad de två SVT-medarbetarna Jenny Söderqvist och Helene Åberg (f. Åström) råkade ut för 2006. 

De var på ett SIDA-uppdrag i Botswana som instruktörer för produktionspersonal vid det nationella tv-bolaget. Under en helg hyr de en bil och ger sig ut i Kalahariöknen. De är inte första gången de är ute i vildmarken, i synnerhet Helene är mycket van. De är väl förberedda och har tillräcklig med proviant för att klara tre dagar. De registrerar sig vid en av infarterna, men sedan hörs de inte av.

Säkert minns många rubrikerna om att två SVT-medarbetare försvunnit i öknen. Bland publiken sitter många som var kollegor till dem då och minns dessa oroliga dagar när man inte visste om de var vid liv. Att de överlevde vet vi ju. Vi har dem nu livslevande framför oss på vårt månadsmöte. Trots det är det så spännande att det ibland nästan blir outhärdligt när de berättar om vad de råkade ut för.

De säger själva att de får rysningar vid minnet av vissa moment, trots att det gått många år sedan dess och att de berättat om det många gånger. 

De turas om att berätta och gör det med verklig inlevelse.

De hade hunnit övernatta i bilen den första natten och bestämde sig att fortsätta en bit till nästa dag. Då känner plötsligt Jenny att det luktar bränt. Helene är född utan luktsinne och känner inget. Så upptäcker de att det är bilen som brinner! De slänger sig ut mer eller mindre i farten. Som genom ett under bryter ingen av dem något ben, men Jenny undgår med nöd och näppe att träffas av bakhjulet och skadar en axel när hon slår i backen.

Kameraväskan och guideboken är fortfarande sotiga.

Allt, inklusive mobilerna är kvar i bilen. Helene ser dock att hennes kameraväska ligger på vägen. Där finns en karta! Hon springer fram och räddar den trots att Jenny hela tiden skriker: ”Gå inte fram till bilen! Gå inte fram till bilen!” 

Branden från bilen har nu spritt sig till gräset, en fara för dem själva och för hela reservatet. De börjar försöka stampa ut gräsbranden med bara fötter i sandaler och med guideboken, som också låg i väskan. Så plötsligt exploderar bilen, och de inser att de måste ge sig av. Även om branden håller vilda djur borta, så kommer bilen snart vara nedbrunnen och då är den inte längre något skydd. De bedömer att de inte skall gå tillbaka varifrån de kom utan till en by som ligger närmare.

Än så länge är det dag, men de vet att det finns lejon i närheten, för det har de sett tidigare under dagen när de satt i trygghet i bilen. Det finnas också andra djur, som leoparder, geparder och sjakaler. Och ormar! De tillämpar det de minns från andra sammanhang, nämligen att vara högljudda, för att skrämma bort. De pratar på allt vad kan, sjunger, rabblar ramsor, alfabetet och tyska prepositioner! Men oftare kör de växelvis ”Heey!” och den andra svarar ”Hoo!”, vilket också underlättar att hålla takten. Jenny har ont i axeln, det känns varje gång hon sätter ned foten. Men de måste gå på.

Till slut faller i alla fall mörkret, men de måste fortsätta. Plötsligt ser de två par röda ögon lysa i mörkret intill vägen. De skriker högre än någonsin och fortsätter gå. Herregud, jag får ont i magen bara att höra detta. Efteråt får de veta att det bara är lejon som har röda ögon i mörker!

Efter ytterligare ett tag kommer de ändå fram till en by. Men det visar sig att byn är övergiven. De rycker i alla dörrar och kommer in i vad som visar sig vara en toalett. De hittar några kartongskivor som de kan ha som liggunderlag på det iskalla stengolvet. När morgonen kommer tar de sig in i husen. Nöden har ingen lag. De hittar mat och vatten och lite kläder. Men det finns ingen el, och de får inte gång generatorn.

Skall de ändå stanna kvar i denna relativa trygghet i hopp om att de till slut blir hittade? Det kan ta lång tid, och maten kommer snart ta slut. Ett alternativ är ta sig vidare med en traktor med en gräsklippare som släp, som står på gården. Det gäller bara att få igång den. Jenny är uppväxt på en bondgård och har kört traktor som liten. Men de hittar nyckeln till traktorn. Desperat testar de allt möjligt som ersättning. Jenny lyckas få igång den med en liten hänglåsnyckel, men så bryts den av! Det går en dag till. Så hittar de två burkar skinka. Och de öppnas med hjälp av en liten nyckel. Snabbt testar de med en sådan nyckel och traktorn startar! 

Efter en lång körning med flera incidenter så kommer på kvällen de till slut fram till ett safarihotell. Där får de veta att de är efterlysta. Det finns en kommunikationsradio, men ingen på plats vet hur den funkar. Men en mobil letas fram. Den kan laddas, men det finns ingen täckning där. De måste åka till ett ställe med boskapsvakter, som kan köra dem med en annan traktor till ett ställe där det kan finnas täckning.

Till slut lyckas de och kan ringa polisen. Men den som svarar där verkar ganska ointresserad. Trötta återvänder de till boskapsstället och därifrån med den ”egna” traktorn tillbaka till safarihotellet. Där försöker de sova i ett fint gästrum. Det är bara det att den tunna ytterdörren inte går att låsa och utanför kan de höra lejon ryta och vanka av och an. Klorna skrapar i cementen.

På morgonen får de veta att vilda lejon kommit dit för att bråka med de lejon som fanns i burar vid hotellet. Puh!

Första bilden efter räddningen.

Med Botswanas utrikesminister.

Fram på förmiddagen kommer polisen. Sedan vidtar oändliga förhör, och Jenny och Helena får veta att det är inte bara polisen i Botswana som letat och anhöriga som varit oroliga. De är förstasidesstoff världen över. De har hela tiden oroat sig för att de inte kunnat meddela sig med sina närmaste och kollegor. Så tillkommer att de har begått inbrott, tagit mat och kläder, lånat en traktor och bränsle till den. Noggrant har de antecknat allt de tagit. Dessutom hade deras hyrbil gått upp i rök. Det hade också satts in en enorm sökinsats med helikopter och annat. Så var de bekymrade över om allt detta skulle äventyra det projekt de var involverade i och om de skulle bli hemskickade. Så glädjen över att ha blivit räddade var blandad med mycken oro. Men SVT och UD stödde dem. Projektet fortsatte, och de fick jobba kvar. Polismästaren i Botswana avskrev de brott de begått. På ett avslutande officiellt möte fick de skaka hand med utrikesministern, som sade att han var imponerad.

Och de var vi i publiken med. Visst hade de tur, men de var också väldigt rådiga och modiga! 

De återkommer ofta till hur mycket de kom att tycka om Botswana. Det motsvarar verkligen den positiva bild av landet som man får i bokserien om ”Damernas detektivbyrå”. Älskvärda människor som kan konsten att lägga svårigheter bakom sig. 

Själv har jag aldrig haft någon längtan att åka på vilddjurssafari. Jennys och Helenes berättelse har inte fått mig att ändra mig. Tvärtom! Men jag kunde gärna tänka mig att besöka de ”lejonfria” delarna av Botswana.

Många frågor och varma applåder avslutade vårens sista månadsmöte. 

Birgitta Agazzi