Det blev ett kärt återseende med föredragshållaren Per Ahldén för dem av oss som mötte honom vid vårt studiebesök i butiken Svenskt Tenn i januari 2019. Förra året firade man 100-årsjubileum med bl.a. en stor utställning på Liljevalchs. Vi försökte få till ett föredrag då, men det gick inte att pressa in. I stället kom Per till oss nu för att berätta om denna ikoniska designinrättning.

Per började som extraanställd i butiken för 25 år sedan och trivdes så bra att han stannade kvar. Han har en gedigen bakgrund som konsthistoriker och har arbetat på såväl slottet som Stockholms auktionsverk och Bukowskis. Sedan många år är han intendent för arkiv och samlingarna på Svenskt Tenn. För det är ju inte bara en möbelbutik och inredningsateljé utan en kulturinstitution med egen forskningsavdelning.

Det hela började med att Estrid Erikson, 30 år gammal, startade en ateljé och butik för tennsmycken 1924. Tenn var då ett material som var på modet. Tillsammans med Nils Foughstedt vann hon en guldmedalj på Parisutställningen 1925. År 1927 flyttade man in på den nuvarande adressen på Strandvägen, där Estrid också hade sin bostad. Med tiden utvidgades sortimentet till möbler, textiler och andra heminredningsdetaljer. Estrid var inte bara en duktig hantverkare, hon var också en driftig företagare. Ett kvitto på det är hon blev kunglig hovleverantör redan 1928, och det har firman varit allt sedan dess.

Estrid hade en utpräglad känsla för kvalitet och förstod att knyta till sig duktiga formgivare och hantverkare. Hennes mest kända medarbetare, Josef Frank, blev hennes närmaste kollega och de kom att uppfattas som ett formgivarpar. Han var från Österrike. Bakgrunden till att han hamnade i Sverige var dock sorglig. Trots att han vunnit framgång i hemlandet som arkitekt och formgivare såg han som jude sig tvungen att fly från de antisemitiska förföljelserna där. Hans hustru var svenska, så därför valde man att flytta hit. Men under krigsåren bodde paret i New York eftersom de fruktade att nazisterna skulle ockupera även Sverige. 

Otaliga är de textilmönster som Frank står bakom och som blivit klassiker – ”Anakreon”, ”Adam och Eva”, ”Primavera” och ”Tulpaner” för att ta några. Tiden i New York inspirerade till mönstret ”Manhattan”, som visar Manhattans stadsplan i stiliserad form. Han skapade annat än textil också, bl.a. ”Liljevalchssoffan”, som kom att kallas så för att den visades upp på Liljevalchs för första gången. Den väckte uppseende för sitt enorma djup. Han gjorde flera skåp, bl.a. ”Apskåpet”, som är tapetserat med franska 1700-talsgravyrer. Det såldes nyligen på auktion för över 4,5 miljoner kronor. Det är rekord för svenska 1900-talsmöbler. Vidare kan nämnas ljusstaken ”Vänskapsknuten”. 

 Frank måste nog ses som den viktigaste formgivaren hos Svenskt Tenn. Men andra formgivare förtjänar också att nämnas. Här får det bli i korthet, som skulptören och hantverkaren Anna Petrus med sina vaser och andra föremål med lejonet som signum. Vidare arkitekten och möbeldesignern Uno Åhrén, som också inredde butikslokalen och skapade stolar och bord.

Det som var ovanligt då butiken startade var att man visade uppmöblerade interiörer med butikens sortiment. En specialitet var dukade bord, där Estrid visade sitt mästerskap. Hon kallades ”Dukningens drottning”.  Kvalitet är honnörsordet och firman har också alltid värnat om inhemskt hantverk. Inriktningen är att helst all tillverkning skall ske i Sverige. Det finns fabriker och hantverkare som man har långvarigt samarbete med, t.ex. Ulricehamns Tapetfabrik, Larson Korgmakare, Carina Seth Andersson & Skrufs Glasbruk och Reijmyre Glasbruk. Men om det finns inte tillräcklig kompetens inom landet, så vänder man sig utomlands, t.ex. vid tryckningen av tyger.

Estrid gifte sig 1944 med Sigfrid Ericson. De träffades ombord på Amerikabåten ”Gripsholm”, där Sigfrid var kapten. I samband med det ändrade hon sitt efternamn från Erikson till Ericson! 

Estrid fick aldrig barn och hon funderade mycket på vem som skulle ta över företaget efter henne. Men lyckligt nog hade hon knutit kontakt med Anders Wall. Hon hade lagt märke till honom när han var ung och kom in i butiken nästan varje dag men aldrig köpte något. När hon konfronterade honom berättade han att han var student som älskade vackra saker men så fattig att han inte kunde köpa något. Med tiden blev han allt rikare som bekant, och 1975 när det var dags för Estrid att pensionera sig köpte han i egenskap av ordförande för Kjell och Märta Beijers stiftelse Svenskt Tenn och lovade att företaget skulle bestå för all framtid. Efter Estrid tillträdde Anders Walls dåvarande hustru Ann Wall som vd. I dag heter vd:n Maria Veerasamy.

Det är intressant att notera att Svenskt Tenns historia vilar på ett det bästa konceptet för en framgångssaga. Estrid kom från relativt enkla förhållanden. Hennes far Adolf drev hotell i Hjo. Han var förståndig nog att inse att hans dotter hade speciell konstnärlig begåvning och lät henne utbilda sig till teckningslärare. På den tiden var detta inte vanligt. Yrkesutbildning för flickor ansågs i allmänhet onödigt. De skulle ju gifta sig och bli hemmafruar och mödrar. Kapten Sigfrid Ericson var en fattig söderkis, som gick till sjöss som mässpojke och avancerade snabbt till kapten. Anders Wall var en fattig bondson, som fick möjlighet att studera och kom att bli en framgångsrik finansman och stor mecenat.

Man kan fundera över varför Svenskt Tenn gjort sådan succé. Det är ingen speciell stil, menar Per, utan mer att man håller så strikt på kvalitet. Skönhet och kvalitet var honnörsorden för Estrid och Frank. Att blanda gammalt och nytt var också ledord, liksom att våga ha flera mönster i ett rum, ”minst tre” enligt detta formgivarpar.

Det är inte bara svenskar som älskar Svenskt Tenn. Det har blivit världsberömt och är ett flaggskepp för svensk heminredning, och svenska ambassader världen över vill gärna exponera deras produkter. 

Här har Lennart Nilsson fångat Estrid med hennes käraste ägodelar.

Per illustrerade sitt föredrag med fina bilder Det märktes att publiken gillade ämnet. Frågorna till Per vara många och applåderna förstås varma och långa.

Birgitta Agazzi