Vi skulle ha åkt med E/S Prins Daniel, alltså en eldriven sightseeingbåt. Men det hade uppstått krångel med högtalarutrustningen, så vi fick åka med en annan båt. Även om det hade varit kul att testa en eldriven båt så gick det här lika bra med den vi fick.

Det viktiga var att vi hade de bästa guiderna för denna färd i Nationalstadsparken, nämligen Henrik Waldenström och Richard Murray. Båda dessa herrar har nämligen varit med från början. 

Det började med att Henrik 1990 skrev en rapport på uppdrag av Ståthållarämbetet om områdena Södra och Norra Djurgården, Haga och Ulriksdal. Den biologiska mångfalden var då hotad av diverse utbyggnadsplaner och rapporten föreslog hur ett skydd skulle utformas. Ekoparken var då namnet Henrik använde på området. Rapporten fick flera organisationer att bilda en kommitté, som sedan blev ett förbund. Förbundet för Ekoparken. F.n. är det inte mindre än 43 organisationer och föreningar som ingår där. Mottot för förbundet är ”värna-vårda-visa”. Man kan också bli medlem som enskild person. 

Richard, som varit aktiv inom Stockholmspartiet, var också med från början. Han har varit ordförande i Förbundet för Ekoparken sedan 1993.

Ett viktigt steg var att det kom en lag 1994 som befäste att parken var en nationalangelägenhet och världens första nationalstadspark Den 19 maj 1995 invigde kungen parken, som fått namnet Kungliga Nationalstadsparken. Det finns numera andra, till och med  större, nationalstadsparker, men ingen så centralt belägen som vår.

Lagen om parken lyder så här: ”Området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården är en nationalstadspark. Inom en nationalstadspark får ny bebyggelse och nya anläggningar komma till stånd och andra åtgärder vidtas, endast om det kan ske utan intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas.”

Men, men, det finns förstås som alltid utrymme för undantag, som innebär ett tillfälligt intrång eller en tillfällig skada nämligen,  ”om åtgärden höjer parkens natur- och kulturvärden eller tillgodoser ett annat angeläget allmänt intresse” eller  ”om parken återställs så att det inte kvarstår mer än ett obetydligt intrång eller en obetydlig skada”.

Och så är det fråga om tolkning av lagen. Det uppstår ständigt nya hot. Så allt är inte frid och fröjd, som det står på Ekoparkförbudets hemsida. Det är därför viktigt att det finns en organisation som kan kämpa vidare och att det finns eldsjälar som Henrik och Rickard.

Området sträcker sig alltså från Skeppsholmen i väster, till Fjäderholmarna i öster och vidare upp till Sörentorp i norr.

Nåväl, detta var en kort sammanfattning av de fakta vi fick oss till livs under färden. Våra båda guider turades om att tala, och det är stört omöjligt att återge allt de berättade.

Väl ombord hälsade kapten Joel alla välkomna och vi kunde lägga ut. Pust! Kaffekoppar och bullar stod framdukade, men på förslag från guiderna väntade vi med kaffet till vi kommit in i lugnare vatten

Vi stävade ut i Djurgårdsbrunnsviken. På babords sida hade vi Strandvägen. (Lite förvirring uppstod när guiderna ibland använde vänster och höger när de stod vända mot oss.) Strandvägen har ju alltid varit ”Fina Gatan”, så fin att där fick inte bryggarhästar gå på den tid när ölet transporterades med häst, fick vi höra.  I dessa vatten ägde förresten simtävlingarna i OS 1912 rum, ni vet där simhopparen Greta Johansson tog Sveriges första kvinnliga OS-guld! Där ägde också roddartävlingar rum. De åskådarläktare som byggdes upp för att följa vattensporterna kom sedan att användas till att bygga Stockholms Roddförenings båthus, nära Djurgårdsbrunn. 

När vi åkt under Djurgårdsbron var vi inne i Djurgårdsbrunnskanalen, och den väna matrosen Meja kom med kaffet och såg till att alla fick bullar. Kanalen anlades på 1830-talet på Karl XIV Johans initiativ. Vad allt gjorde inte denna kung. Det är en populär och vacker farled. 

På babords sida hade vi Nobelparken, som ses som porten till Nationalstadsparken. Namnet Nobelparken kommer av att man i början av förra seklet hade planer på att bygga ett palats för Nobelstiftelsen där. Det blev det inget av. Den gula borgliknande byggnad som ligger där inhyste ursprungligen Skogsinstitutet, som inrättade det arboretum som finns där. (Ett arboretum är en mängd olika träd som planterats i studiesyfte.) Själva institutet, numera Skogshögskolan, flyttade för länge sedan därifrån. I dag håller Israels ambassad till där.

På styrbords sida hade vi Södra Djurgården. Det var som bekant en djurgård, alltså en park där man höll djur instängda för nöjesjakt. Men inte bara det. Under 1700-talet höll man lejon och björnar där, som hetsades att strida mot varandra. De mådde nog inget vidare. Richard påminde om en lejonhanne på rymmen, säkert gammal och trött, som råkade ut för nesan att bli jagad av en ko! Som ett minne av den här tiden lever namnet Lejonslätten ännu kvar. Längre fram skymtade vi Rosendals slott, som vi nyligen besökte. Och vem har låtit bygga det? Karl XIV Johan förstås. 

Henrik är ju fågelskådare och han brukar leda fågelexkursioner. Hans intresse märktes. Flera gånger under resan avbröt han sig och pekade ut diverse fåglar. När vi på återvägen var i närheten av Beckholmen spanade han dessutom in en säl och bad kapten köra närmare båten. Det lät sig dock inte göras. Vi var ju inte ensamma i farleden. Hade man god syn kunde man ana en liten säl på ett skär där. Det här påminde mig om vad som kan inträffa när man åker båt på Grönland. Rätt som det är kan färden stoppas upp och man kan se en besättningsman med ett gevär i högsta hugg. Då är det är en säl eller en val i sikte. Här var det gudskelov inte fråga om att skjuta utan bara skåda. Nationalstadsparken vimlar av olika djurarter. Det finns t.ex. drygt 100 fågelarter. Bland dem den stiliga hägern och den mindre charmiga storskarven. Den mest imponerande är väl havsörnen. 

Efter kanalen rundade vi Hundudden och stävade vidare nordväst med Norra Djurgården på babords sida. 

På styrbords sida kunde vi se Fjäderholmarna. Namnet skulle enligt våra guider inte tolkas bokstavligt utan berodde sannolikt på en missuppfattning av förleden, som snarare var fjärd än fjäder. På en av öarna där står Libertas fyr. Det var den sista acetylendrivna AGA-fyren med klippljus vi hade. Sedan 2010 drivs den med solcellsteknik. Under 1870-talet rådde ett ”brännvinskrig” mellan brännvinsmonopolet i Stockholms stad och brännvinsfabrikören L.O. Smith. Han kunde ha ett bränneri på Fjäderholmarna, eftersom det låg utanför stadsgränsen. Han fick visserligen betala en avgift till staden, men den var liten. Och med tanke på att folk kunde åka dit gratis två gånger i timmen året runt och köpa nästan obegränsad mängd varje gång förstår man att han blev rik. Till framgången bidrog att hans brännvin var tiofaldigt renat. Han kom att kallas ”Brännvinskungen”. På en annan ö bodde länge under1900-talet en person som åkte runt och stal i skärgården. Polisen visste dock var de hade honom och mycket av stöldgodset kunde återställas. Rövarns holme fick ön heta. 

Vi åkte inte ända upp till Sörentorp utan vände strax efter Lidingöbro. Det namnet kommer från den bro som låg där förr i världen. Bron är borta sedan länge, men namnet på området består. Det ingår också i namnet på det värdshus som låg där och som var ett populärt utflyktsmål för många stockholmare, vilket flera av våra resenärer kunde intyga. Det blev med tiden dock allt skraltigare och revs 2010. Det finns planer på ett nytt värdshus, men som med så många andra planer verkar dessa ha fastnat tillståndsbyråkratin.

På återvägen kunde vi på styrbords sida beundra alla vackra hus på Blockhusudden. Det här var länge en viktig kontrollpunkt där inkommande fartyg kunde stoppas eller avkrävas tullpengar. Namnet kommer av det blockhus som en gång låg där. Det revs och ersattes med en ståtligare byggnad, som finns kvar än i dag, Stora Sjötullen, heter den. Vi kunde vidare se Eolskulle, eller som man mest säger Thielska galleriet, liksom Johannisberg och Ekudden. 

Och på nästa udde, kallad Täcka udden, ligger en byggnad som genomgått mången omvandling. Den sista svarade punschfabrikör Cederlund för. I dag ägs den av Wallenbergstiftelsen och används för representation.

Ute i vattnet står den första fyr med solventil som Gustaf Dalén byggde, Blockhusuddens fyr. Den var ju så fiffig att den tände och släckte ljuset beroende på infallande dagsljus. I dag är den elektrifierad. Rickard anser att vi borde ha råd att återställa till solljus som en kulturgärning.

Vi stävade vidare och passerade bl.a. Waldemarsudde, prins Eugens vackra museum. Nästa sevärdhet var Beckholmen. Där brände man förr tjära och beck, viktiga vid såväl fartygsbygge som annan byggnation. Där finns också fartygsdockor för reparation. Man reparerar allt från segelfartyg till isbrytare. Det är i dag det enda varvet i Stockholm. På Beckholmen står också den kära Giraffen Tore, en lyftkran som är ommålad till en giraff. Tidigare hade han en maka, Freja, men hon är i dag tyvärr borta. Den som vill att Tor skall vara kvar kan skänka slant till ”Giraffernas vänner”.

Vi kan sedan se Gröna Lund med alla sina hiskeliga nöjeskonstruktioner. Enligt min uppfattning är de acceptabla som ett inslag i stadsbilden. Däremot får jag frossbrytningar av den Mordors borg som Liljevalchs försetts med på baksidan. Det är bara så fult och stör den vackra vyn från sjösidan. Tror inte jag är ensam i den uppfattningen.

Vacker är däremot Kastellholmen, som fått sitt namn av det kastell som finns där. Där har den svenska örlogsflaggan vajat sedan 1600-talet, som ett tecken på att Sverige är fritt. År 1990 tyckte dock högsta militärledningen att det där var ganska onödigt och bestämda att flaggningen skulle upphöra. Det retade gallfeber på en örlogskapten som tog sig upp i tornet och hissade flaggan och lät sitt fartyg skjuta svenskt lösen! Efter det ändrades plötsligt beslutet, och nu hissas flaggan återigen varje dag. Det framgår inte om kaptenen fick någon reprimand för sitt subordinationsbrott. Det har också hänt att skämtsamma personer hissat norska flaggan i stället på den norska nationaldagen.

Men nu var vi strax framme och tackar guider och besättning för färden. Vi hoppas att Nationalstadsparken skall få fortsätta att existera och inte naggas i kanten. 

Birgitta Agazzi