Resan till Västergötland

Uppdaterades: 06 september 2017 Skriv ut

Här följer ett reportage från resan till Åsle Tå, Ålleberg och Ryttarens Torvströfabrik.

  • En tågresa på torvmossen

SPF SENIORERNA Kvillebygden
Med Kvillebygdens SPF:are till flydda tider

När vi steg på bussen för att ge oss av på höstens utflykt, var vädret inte det allra bästa. Men stämningen var god och humöret på topp, så vi anade, att resan skulle bli bra trots gråvädret. Vi litade på att våra reseledare, Eivor och Morgan Kristensson, och vår chaufför, Ragnar i Lycke, som vanligt skulle se till att vi fick en bra dag.
Förmiddagsfika hör till, och det fick vi på Tre Älgar utanför Grästorp, där det som vanligt bjöds på goda frukostbullar. Bussen rullade sedan vidare mot vårt första resmål, Åsle Tå, cirka en mil öster om Falköping.
Med "tå" avses ett område som tillhörde en by, en allmänning, där byns djur kunde vattnas eller samlas, innan de drevs ut till betesmarkerna. På tån kunde de människor, som inte ägde egen mark i byn, bygga sina stugor. Åsle Tå bebyggdes under 1700- och 1800-talet, och som mest, omkring år 1880, bodde det cirka 85 personer här, varav 35 stycken var barn under 16 år. Man kan föreställa sig, att det kunde gå livligt till på bygatan med barn, grisar och höns, som sprang omkring.
I vår guides berättelser om Maja, Fjäll-Sven, Kylén och alla de andra tåarnas öden trädde många personligheter och duktiga hantverkare fram. Vi fick höra om "Halta-Maja", som en gång i ungdomen blivit stångad av en tjur och fått det ena benet brutet. Till slut kunde hon inte gå utan var tvungen att krypa omkring i sin stuga. När hon skulle till kyrkan, fick grannarna köra henne i skottkärra. En gång kom doktorn på besök, och när han såg att Maja hade höns i en bur i sin kammare, sa han: "Så bra med höns. Då äter väl Maja många ägg. Det är ju så nyttigt." "Nej", blev svaret, "det går inte an. Äggen är ju så dyra nu."
Kylén sysslade med det mesta. Han byggde orglar, var en duktig snickare och uppfann saker som fungerade - till exempel en potatiskvarn och ett tröskverk - och saker som inte fungerade så bra - en velociped som inte kunde svänga och en sopmaskin som bara blåste dammet framför sig. Smeden Nils Hoffman, "Hommans-Nisa", var en god och ofta anlitad fiolspelare, men hans hustru Eva blev frälst på äldre dagar och tog fiolen ifrån honom. Den fick barnen att leka med.
De här människoödena och många flera fick vi höra om, och när vi sen vandrade omkring och tittade in i de små stugorna, där det ibland bott 6-7 personer på några få kvadratmeter, kunde vi möta några av invånarna själva i form av dockor i naturlig storlek.
Ett lantbruksmuseum finns också på området, och där var det många av föremålen som ledde till igenkännande leenden och kommentarer från oss besökare: "Det där fanns hos mina morföräldrar ... En sån hade vi hemma ... Jag minns, hur det lät ... Jag kommer ihåg ..."
Det har funnits "tåar" på flera platser i Sverige, men Åsle Tå är enastående, då hela området är så väl bevarat. Att det har blivit så, kan vi tacka traktens hembygdsförening för, som efter hand kunnat köpa in den ena stugan efter den andra och som arbetar med att hålla allt i stånd.

Efter besöket på Åsle Tå tog bussen oss vidare upp på det 330 meter höga Ålleberg för lunch. Tyvärr var bergets hjässa just denna dag insvept i dis, så den vida utsikten från restaurangen ut över Falbygden kunde vi bara föreställa oss.
Efter en god lunch på Ålleberg fortsatte vi vidare åt sydost till Ryttarens Torvströfabrik. Även den har tagits om hand av en förening som vill hålla det förflutna levande. Fabriken grundades 1906 och lades ner 1997, då torven på mossarna hade tagit slut.

Vi möttes av Karin Hartelius, barnbarn till grundaren, och några av hennes medhjälpare, Jan och Calle. Här delades vi in i två grupper. Den ena fick först följa med Karin ut till Ryttarens mosse i ombyggda torvvagnar dragna av ett litet diesellok, och den andra fick börja med att se fabrikslokalerna med torvladan, presshuset och balmagasinet. Under de verksamma åren var omkring 20 personer fast anställda vid företaget, och under högsäsong kunde det vara upp till 200 man som arbetade på mossen och i fabriken. Då fanns det ett par hus för säsongsarbetarna, "luffarhotell", i närheten av Ryttarens mosse. Husen är nu rivna, men från våra små järnvägsvagnar kunde vi ute i skogen se minnen från den tiden, drivor av emaljerade handfat och rester av sängar, som rostiga järnskelett.
Under 30-talet exporterade Ryttaren torv till bland annat USA. Till en början användes torven främst som strö i djurstallar, till torrklosetter och som emballage till frukt. Senare producerade man Solmull till trädgårdsodling. Då övergick man från att pressa torven i balar till att pressa den i säckar.
Calle, vars dialekt avslöjade hans härkomst, Göteborg, fann några likasinnade i vårt sällskap, och man "slängde käft" helt vänskapligt då och då under visningen. På vår fråga: "Varifrån kommer namnet Ryttaren?" fick vi av Calle höra, att det kommer sig av att en präst en gång i tiden red ner sig i torvmossen i närheten. Är det månne en skröna, eller är det kanske sanning?
Två nedslag i vår svenska historia hade det blivit under denna höstutflykt, två intressanta och tänkvärda besök i miljöer där människor levt och arbetat. När vår reseledare Morgan ställde frågan: "Är det någon som skulle velat byta med dem som bodde på Åsle Tå?", då var det ingen som svarade ja. "Den gamla goda tiden" var nog trots allt inte så god för alla, och ändå är den ju en del av vår historia.
Text: Christel Kempton
Bilder: Håkan Vikstål

Publicerades: 06 september 2017 Uppdaterades: 06 september 2017