Logårdens naturreservat i Odensåker vid sjön Östen var det naturområde som Ingvar Fredriksson valt ut för SPF Seniorerna Skövdes naturvandring för mars månad, men som senaste snövädret försenade till april.

Området kring sjön Östen har varit befolkat sedan stenåldern och Ingvar gav en historisk överblick. Sjöns yta har legat ca 1,5 meter högre än idag. I början av 1800-talet började man sänka sjön för att öka åkerarealen. De svåra svältåren i slutet av 1860-talet ledde till en stor sänkning av sjön för att få mer areal att odla föda på till en snabbt ökande befolkning.

Eftersom Östen är en slättsjö, med ett medeldjup på bara ca 60 cm och djupet minskar stadigt på grund av igenväxning, minskar idag ytan snabbt. Förr rastade tusentals sångsvanar i sjön, nu knappt några. Nu rastar 10 000-tals gäss på sina resor vår och höst. Fast gässen hade redan lämnat sjön på sin vårresa.

Ingvar ledde oss genom kulturlandskapet som präglas av öppna hagar, lövträd, stengärdsgårdar och marker som betas och hålls öppna till glädje för växter, fåglar, däggdjur, insekter och människor. De senare finner här avkoppling och rekreation. Deltagarna i naturvandringen får genom Ingvars berättelser nya ögon och kunskap för att uppleva naturen ännu intensivare, som när han berättar om de solbadande myrorna som vi såg på myrstackarnas sydsida. Dessa myror suger åt sig solvärmen i sina kroppar och kilar sedan ner i stackens djup där drottningen och resten av myrorna är. Med sina solvarma kroppar värmer de upp stacken till gagn för drottningen och stackens andra myror. Myrorna är levade värmeväxlare! Genialt!

Naturvandrarna kunde uppleva den annalkande våren främst med sina syn- och hörselsinnen. Alen blommade och dess hängen är öppna och skickar ut sitt frömjöl, på marken blommar redan enstaka vårlökar och de allra spädaste nässelskotten är centimeterhöga. Bofinken sjöng, hackspetten trummade och nötväckan talade högljutt om för oss att nu är ni för nära mitt revir.

Marken i hagarna bestod till stor del av mossa och grästuvor. Varför har korna lämnat grästuvorna? Svaret fick vi när vi drog fingret utefter grässtrået, det var vasst och strävt och inget som vare sig kor eller människor vill ha i munnen. Stråna är klädda med kisel som gör dem knivvassa.

Det viktiga naturfikat intog gruppen på en sydslänt i vårsolen, innan vi återvände mot Logårdens hembygdsgård. Här kunde vi ta del av den utställning av folkdräkter som pågår. Även dessa hör hemma i kulturlandskapet, dräkten talade om var man kom ifrån, exempelvis Vadsbo eller Kinnekulle.

Det var ännu en upplevelserik naturvandring med Ingvar Fredriksson, och nästa tillfälle är den 19 april, då till den nya Klostersjön och Timmernabben i Varnhem.

Text och bild Jan Eric Fasth