Född 1921 i Karlskrona, sladdbarn i en syskokonskara på åtta. Pappan hade valts in i riksdagen samma år som hon föddes, en stort steg för den forne stuveriarbetaren som med vass penna och politisk övertygelse ville förbättra världen. Och mamman fanns ständigt där för att vara till för alla. Och det var minst lika stort.

Inga- Lisa Dohnhammar är stolt över sitt ursprung. Det var så här det startade. Eller mera rätt, det var i den här myllan hon fick gro. På den tiden gick det inte an att ha alltför storslagna förväntningar på livet. Tidsandan var inte sådan. I folkdjupet hölls minnet av första världskriget levande – även om Sverige hade stått utanför så sargades landet. Allt var skört. Och varje människoliv var skört. Ännu skulle det ta lång tid till penicillinets upptäckt och bland de svagaste härjade både lungsoten och farliga infektioner, där utgången alltid var förfärande oviss.

Kunnat göra annorlunda?

Inga-Lisa har med ett stort leende bjudit in till sitt hem, i centrala Nynäshamn.
I bildlik mening öppnar hon den omfattande rika livsboken, klokboken, som är gömd närmast hjärtat. För varje dag hon levt finns något inristat. Till och med innan hon lärde sig att skriva, så står det något där. Nu handlar ålderdomen om att hon tummar på de där minnesbladen, och gång på gång, dag för dag, tar hon ett steg bakåt för att betrakta den hon var i skilda situationer där hon skulle agera och ta ställning. Hade hon kunnat göra annorlunda? är den ständiga frågan.

Och svaret hon så trösterikt ger sig själv, så gott som alltid, blir ett nej.

- Med åren förskjuts perspektiven, de vidgas, säger hon. Samband och sammanhang blir tydligare. Livet förändrar oss, men bara till en del. Jag har, tack och lov, fantasin kvar, och förmågan att gå in i min egen värld om jag tycker att den andra världen, den riktiga världen, blir för tung.

Och det är om den här nödvändiga fantasin hon talar – den som inte ska förväxlas med verklighetsflykt, men gärna med förmågan att kunna leva sig in i hur andra människor har det. Eller borde ha det. Den som gör det möjligt, med tillägget inte utan ansträngning, att både anpassa sig, och förlika sig. Och att drömma.

"Det finns det som är värre"

För tiotalet år sedan förlorade Inga-Lisa synen. Synförändringarna kom successivt.

- Det är opraktiskt att inte kunna se, säger hon. Men jag är glad över att jag ändå vet hur det mesta ser ut. Det finns det som är värre. Men om någon vill dalta med mig för att jag inte ser blir jag irriterad. Ingen får tro att funktionshindret förminskar förståndet. Däremot kan de sinnen som finns kvar förstärkas genom ett förlorat sinne. Det har jag både upptäckt hos andra och själv varit med om. Jag hör bra – visserligen med hjälp av hörapparater - och jag har lätt för att läsa av stämningen så fort jag stiger in i ett nytt rum.

Och nu skrattar Inga -Lisa, låter hon för karsk? Låter det som hon har förlorat distansen, till sig själv? Nej. Så låter det inte alls. Inte det minsta. Tanketrådarna vävs samman. Vi gör stora hopp, från lillflickan som blev stor och fick en kontorsutbildning hemma i Karlskrona för att sedan gå till ett arbete på örlogsvarvet där hon lärde sig mer än ingenjörerna om hur man bygger u-båtar, och varför.

- Jag klev in i en ny och mycket annorlunda värld. Från antimilitaristisk agitation – i min barndom - till en rejäl lektion i hur militären tänker!

"Pappa och min man lika förkrossade"

Ännu tydligare blev skillnaden mellan de två världarna när hon därefter gifte sig med den stilige sjöofficeren. Han som hade bott i Baltikum, med en svensk pappa, när Lettland ockuperades, och som tidigt ansåg att ett litet land behöver ett starkt försvar antingen ensamt eller i försvarsförbund och därför hade valt ett yrke i linje med den övertygelsen. Och som därtill inte hade ett skvatt emot kungahuset!

- Min man talade mycket med min då rätt gamla pappa inför och under baltutlämningen 1945, i hopp om att pappa med sina politiska kontakter skulle kunna påverka händelseutvecklingen. När balterna sedan, och det var en skamlig handling, lämnades ut till Sovjet, så vet jag att både min pappa och min man var precis lika förkrossade, bägge två.

Inga -Lisas resa genom livet kom att gå vidare, från Karlskrona till Stockholm där hon fortsatte att arbeta inom försvarets marina gren, och till Skelleftehamn, 1956, när familjen hade vuxit till sig med två mycket efterlängtade små barn, en son och en dotter.

Som officershustru i Skelleftehamn, minns hon, var det följdriktigt att hon blev drivande inom Lottarörelsen, men också lärde sig att ställa upp på det lilla samhällets alla sociala förväntningar.

Kom till Nynäshamn 1977

Efter många år, drygt tjugo, 1977, blev det dock dags för uppbrott och en ny boplats väntade, Nynäshamn. Barnen hade nu vuxit upp och Inga-Lisa hade hunnit bli 56 år och ville ha ett givande arbete. Och det fick hon – på Vanstaskolan i Ösmo, där det var en rad olikartade uppgifter på skolexpeditionen som skulle utföras. Bland det roligaste blev dock ansvaret för skoltidningen.

- Även om jobbet var i utkanten av tidningsvärlden, så var det likväl ett tidningsarbete som gav mig så mycket. Det låg nära författandet – och åt det hållet hade jag nog sneglat hela tiden. Jag tror dock att min erfarenhet som korrekturläsare på tidningen Norra Västerbotten – från tiden i Skelleftehamn – var det som hade meriterat mig mest.

- Men när jag fyllde 60 så beslöt jag mig likväl för att sluta arbeta, för att bli pensionär. Man skulle ju bana väg åt ungdomen, hette det då.

Och nu skrattar Inga-Lisa igen. Så gammal som hon då trodde att hon var – har hon fortfarande inte blivit. Visst hade hon ha kunnat stanna längre – men det är inget hon sörjer över. Istället öppnades nya möjligheter för spännande frivilligarbete. Och det var här pensionärsföreningen Moringen i Nynäshamn kom in i hennes liv. Det var en liten förening då, med ett trettiotal medlemmar.

- Gotthard Westin, som valdes till ordförande när jag kom med, han blev för mig den bästa av mentorer. Han var nog den finaste människa jag någonsin mött, och när jag sedan valdes till ordförande efter honom, så ville jag bli som han. Jag tog över hans sätt att vara både i relation till medlemmar och till arbetsuppgifter. Han var föredömlig; kunnig och duktig, stilla, försynt och mycket humoristisk. Han lärde mig värdet av att aldrig sluta lyssna om man vill få människor med sig.

Nu är det åter dags för ett varmt skratt.

- Om det lyckades? Om jag fick människor med mig?

Mötte Moringen med bred livserfarenhet

Jodå. Inga-Lisa nickar. Inspirationen från Gotthard Westin adderade hon med sina egna erfarenheter. Hon hade ju sett det mesta av skilda världar, av åtskilda inhemska kulturer. Från barn- och ungdomsårens stora allvarliga agitation, för rättvisa och fred, lika väl som fältarbetet för en stark krigsmakt. Hon hade både levt i det glada, ja till och med glättiga, men också mött det moraliserande glädjelösa. Och hon hade varit en tillgänglig, lyhörd mamma, som förhört läxor men också gett sig tid att gå på kafferep och uppvakta på namnsdagar. Och så hade hon bildat sig, på egen hand.

Sammanfattningsvis tog hon med sig allt det in i Moringen som kan gå under rubriken bred livserfarenhet.

- Vi blev ett härligt starkt gäng som arbetade ihop, och som hade roligt tillsammans. Vi startade studiecirklar på temat "medvetarna" – och där rymdes en rad kunskapsämnen. Sedan hade vi också andra studiecirklar, vid sidan om, där man utbildades i färdigheter som bokbinderi och lampskärmsslöjd.

- I konstcirkeln beslöt vi, för att bara ta ett exempel, att alla deltagare, var och en för sig, skulle läsa in sig på en specifik konstnär, och sedan hålla föredrag om densamme. Jag studerade Vincent van Gogh. Det var lyckosamt. Honom kan jag fortfarande mycket om. Sedan startade vi väntjänsten, som syftade till att vi skulle hjälpa varandra utifrån behov och förmåga. Men, vet du – den största väntjänsten var nog när vi i och genom föreningen kunde minska eller ta bort den ofrivilliga isoleringen, den mörka ensamheten, som många på grund av svaghet och sjukdom hade fastnat i. Vi hittade fantastiska människor som utan ersättning ställde upp genom att bjuda på sig själva, på glädje, på sång och musik och på så sätt så tvingade de bort den där förödande känslan av att vara övergiven.

Öppet sinne – en gudagåva

Inga-Lisa fortsätter att berätta. Det ena minnet ger det andra. Övergiven har hon själv, tack och lov, aldrig känt sig. Det goda humöret, det öppna sinnet är en gudagåva, men också en fråga om att inte låta sig dras ned, låter hon förstå. Stunden, minnena, gör henne om möjligt än mer uppsluppen. Entusiastisk. Medlemsantalet i Moringen ökade, av de trettio blev det flera hundra. Ryktet om att det var lätt, trivsamt och roligt att vara med i Moringen hade spridit sig:

- Och lokaltidningen stod till vår tjänst. Jag skrev om allt som hände i föreningen, stort som smått. På den tiden fanns det till och med en chefredaktör som ville att jag skulle låna tidningens kamera för att det också skulle bli riktigt bra bilder.
Sedan skrev tidningen själv om nyttan med oss, tidningen stod ju för en egen åsikt på den tiden.

Inga-Lisa sammanfattar:

- Kort sagt, vi blev kända och respekterade runtom i samhället. Och när det var dags att bygga om ålderdomshemmet i Sorunda så frågade kommunpolitikerna efter föreningens åsikt. Vi hade fått status som remissinstans.

Med åren skingrades dock den sammansvetsade styrelsen. Alla blev äldre. I dag är det nästan bara Inga-Lisa som är kvar i livet. Det finns ett djupt vemod i det konstaterandet. Men Inga-Lisa fortsätter att gå på Moringens möten. Och lusten att läsa böcker och diskutera innehållet i dem finns kvar, lika stark nu som då. Behovet blir nu tillfredsställt via bibliotekets talböcker och läsecirklar.

"jag slutar inte med att ha åsikter"

Hon är änka sedan 1998, dottern bor i Nynäshamn och sonen i Solna.

- Jag tycker att det är spännande att få vara med, jag är tacksam för mycket och jag har anledning att vara det. Men jag slutar inte att ha åsikter. Nu tycker jag att vi lever i en tid där man talar alldeles för mycket om pengar. Jag vill inte bli värderad i pengar, säger hon bestämt. Lika bestämd är hon i åsikten att bidrag ska vara förenligt med motprestation, om förmågan finns.

Och hon tar upp aktuella händelser som upprör och har upprört. Som att man drar in BB i glesbygden, och låter unga blivande mammor oroas i nio månader för hur och var den kommande förlossningen ska äga rum.

- Det där är ett uttryck för alltför mycket manligt tänkande. BB-frågan är väl en sak som borde engagera varenda pensionär. Vi lever ju för varann – mellan generationerna - och inte bara för oss själva.

Sen skrattar hon igen:

- Det kanske inte räcker med pensionärsföreningen för att påverka?

- Jag borde kanske gå med i pensionärspartiet också? Vad tycker du? Ska vi göra det?

Text och foto: Ulla Tengling