Och så vet hon att man kan byta ut knän, och höfter, och tänder och, ja även öron och ögon om det vill sig. Och så kan man lyfta sig, fast vad det riktigt innebär är hon nog lika ovetande om som jag själv är.

Egentligen så gör jag som jag vill, antyder hon sedan lite försiktigt. Hon vill ju vara generös, och bara ge några praktiska tips om alternativa återställare.

Vad jag minns så var min barndoms gamlingar aldrig inställda på återställare. Kanske fanns det en och annan som också på den tiden hade lite bekymmer med spriten. Men inte ens i det sammanhanget kom ordet till användning.

Nej de gamla var en alldeles unik variant av släktet. Det som förenade dem var deras stora värkande fötter och ömma ben. Svullna tantfötter, inklämda i skor som alltid tycktes för små och långa värmande åderbrocksstrumpor som försvann in i kjoltyll i lika murriga färger som allt annat de bar. Hatten, kappan, väskan, koftan.

 
Ja, murriga var dom. Även huden var – murrig. Brunprickig, spräcklig, rynkig och skrynklig.
Och farbröderna i denna diffusa skara var nästan likadana, murriga, men med andra skor på, eller kunde det vara filttofflor i brunrutigt tyg? Och så hade de alltid mycket långa ben. I likhet med tanterna bar de också hattar, men deras åkte av och på så fort de gick ut: God dag, god dag!! De hade också samma krokodilhud som de gamla tanterna. Skrynklig och murrig. Till skillnad från tanterna kunde de dock lukta snus eller rök. Och emellanåt bröstkarameller. Men om de nyss hade legat på sjukhus så luktade de bara sjukhus när de kom hem. Fast. Hur det egentligen luktade inne på sjukhusen kunde man bara gissa sig till, för sjukhusen var precis lika barnförbjudna som de bästa filmerna på Sagabion.

Mitt eget förhållande till gamlingarna var lätt komplicerat. Man skulle tacka dem, och lyda dem. Trots att vissa inte sa ett ord, inte ens god dag, god dag, eller ännu mer förvirrande, bara talade murriga obegripligheter, om det nu hängde på innehållet eller dialekten, ska vara osagt.

Att mina föräldrar en dag skulle stiga in i deras grå värld var en helt främmande tanke, och att jag själv och mina syskon skulle komma att förändras till sådana där besynnerliga varelser, det var en fullständigt omöjlig idé.

Men nu är jag där, jag känner min ålder.

Dock kvarstår frågan – har jag även blivit en sån? En murrig? Jag kikar ner på två svullna fötter, bägge nickar.

På återseende

Ulla Tengling