Medlemsmötet inleddes med aktuell föreningsinformation samt kaffe och en stunds trivsam samvaro.

Händelserna kring nedskjutningen av flygvapnets DC-3:a den 13 juni 1952 fortsätter att fängsla intresset. Att planet inte var ute på någon oskyldig övningsflygning, som det först sades, framkom så småningom. Det rådde stor sekretess kring uppdraget och kanske det också fanns en viss rädsla inför den svenska opinionen. Det var nog inte meningen att sanningen skulle komma fram, något som därför gav upphov till många obesvarade frågor och ryktesspridning.

Det var inte första gången som DC-3:an hade visat intresse för den nya sovjetiska radarstationen i Liepaja i Lettland. Det var mitt under kalla krigets dagar och fruktan för ett atomkrig var inte obefogad. Nu hade tydligen ryssarna fått nog och fortsåttningen känner vi till.

DC3:an jagades i kapp av ett sovjetiskt Mig-plan, som gick till attack och sköt ner planet och dess besättning. Inte förrän år 2003, drygt 50 år senare, hittades planet och en tid därefter även kvarlevorna av fyra av de åtta besättningsmännen. Av de fyra försvunna har inga pår hittats. Många rykten var i omlopp, bl.a. att de blivit tillfångatagna.

Att det dröjde så länge innan planet återfanns berodde på att man hade fått tillgång till bättre sökteknik.

Värt att notera är att det år 1952 saknades rutiner för hur de anhöriga skulle tas om hand vad gällde efterlevnadsskydd vid en sådan händelse.

Först år 1991 erkände Sovjet nedskjutningen. All skuld lades då på den ryske piloten med motiveringen att det rörde sig om orderbrott och egenmäktigt beslut. Han blev dock senare befordrad till general.

Det var ett lysande föredrag och de många frågor som ställdes visar att ännu finns ett stort intresase för denna tragiska händelse.

Christer Lokind avtackades med en stor applåd och ordförande Hans Berg överlämnade en gåva och förklarade mötet avslutat.

Ett tack ska också riktas till våra värdinnor som dukar upp kaffeborden och alltid förser oss med gott kaffebröd.

Ingrid Hedin