Lena Werleman: Om en vandring över Pyrenéerna

Lena Werleman underhöll Moringens medlemmar för några år sedan med bilder och episoder från en pilgrimsvandring till Santiago de Compostela i nordvästra Spanien. Hon var nu inbjuden till medlemsmötet den 6 maj för att i ord och bild berätta om en strapatsrik anslutande vandring.

Vandringen gick från Frankrike över Pyrenéerna till huvudvandringsleden i Spanien. Det var en ganska strapatsrik upplevelse. Kyla, regn och blåst fick man möta vid övergången av bergskedjan och därefter brännande sol på det spanska höglandet.andring från Frankrike över Pyrenéerna till huvudvandringsleden i Spanien. Det var en ganska strapatsrik upplevelse. Kyla, regn och blåst fick man möta vid övergången av bergskedjan och därefter brännande sol på det spanska höglandet.

Pilgrimsvandringarna började redan under tidig medeltid. Då kunde det vara en del av straffet för att fångar skulle komma på bättre tankar genom att göra en pilgrimsvandring. Andra starkt troende genomförde den långa vandringen som en botgöring. Avlatsbrevet vid slutmålet i Santiago de Compostela hägrade.

Det finns nu i modern tid många orsaker till varför så många väljer att vandra mil efter mil genom det kuperade nordspanska landskapet bärande på tunga ryggsäckar. Det kan vara en ren fysisk utmaning, en naturupplevelse eller kanske en inre resa, som görs av religiösa skäl.

Övernattningarna sker oftast på härbärgen med ibland upp till 38 bäddar i samma rum. Det finns också enkla hotell där man tillhandahåller lakan och kan erbjuda frukost. Vandringsleden är utmärkt med olika symboler. Den vanligaste är snäckan, som har en gammal religiös innebörd.

Vandringen, som Lena och dottern Karin genomförde, var cirka 15 mil lång och gjordes under 7 dagar. Planeringen var viktig och Lena gav en del goda råd till hugade vandrare. Lätt packning är vad som gäller. Den vägs noggrant, bra skor och strumpor, regnkläder, skavsårsplåster och praktisk ryggsäck är ett måste.

Det var ett intressant föredrag i förening med ett vackert bildspel och "publiken" blev enagerad, ställde frågor och levde med i den personliga skildringen.

Text: Ingrid Hedin.

Foto: Lena Werleman.