Resan började inte så bra, eftersom bussen när den lämnade Sandared inte gick att köra fortare än 20 km i timmen. Det visade sig snart bero på att chauffören sänkt ner bussen vid påstigningen i Sandared och inte tryckt upp den igen. Då var det tydligen någon säkerhetsanordning som slog till, så det löste sig snabbt och bra innan vi kom till Sjömarken.

När alla upphämtningar var klara lämnade vi Borås via väg 154 .Chauffören skojade lite med oss och körde runt ett helt varv i de första två rondellerna under förevändning att GPS:en inte alltid fungerade som den skulle när man var på hemlig resa. Vi passerade bla. Svenljunga, Älvsered, och Åkullas nyutslagna bokskogar. Chauffören gjorde en extra sväng genom Ullared för att få oss att tro att det var ett av stoppen. Kaffetörsten började göra sig gällande hos flertalet och då kom räddningen i form av kaffe och god macka på Öströö fårfarm.

Efter fikat blev det traktorsafari bland Highland cattle och gotlandsfår, där vallhunden Tore fick visa upp lite av sina färdigheter i att valla får, men inte i full skala eftersom lammen bara var ca tre veckor och för små för att vallas. Under åkturen efter traktorn fick vi veta en hel del om skötseln av nötdjur och får av guiden innan det var dags att åter kliva in i bussen och ta sig vidare till nästa hemliga stopp, som visade sig vara lunch på Björkängs motell. Vår buss var märkt med en dekal där det stod ”Elitspelare från fotbollsstaden Borås” och vi tyckte nog att övriga på parkeringen tittade lite undrande när ett gäng glada pensionärer klev ut ur bussen. Redan tidigare under resan hade vi fått välja om vi ville äta fiskgratäng, raggmunk med fläsk eller fläsk med löksås, så lunchen gick smidigt trots att vi var många.

Mätta och belåtna åkte vi vidare. Nästa anhalt visade sig vara radiostationen Grimeton, där vi fick en ordentlig guidning bland gamla långvågssändare m.m. Guiden berättade att stationen hamnat just där p.g.a. att det var fri väg till Amerika i den så kallade storcirkeln. Grimeton invigdes av Gustav V år 1925 och är numera den sista kvarvarande av ett nät med liknande stationer på  bägge sidor om Atlanten. På 1990-talet blev anläggningen onödig och man funderade på att riva den, som skett med de övriga i världen, men i stället förklarades den som byggnadsminne 1996. Eftersom den är den enda kvarvarande i sitt slag utnämndes den av UNESCO till Världsarv 2004.'

Långvågssändningarna och möjligheten att skicka trådlösa meddelanden per telegram till och från Amerika var särskilt viktiga under kriget. Från Grimeton sände man bara ut, mottagandet av signaler skedde i Kungsbacka.

Det var intressant att se hur stora apparater det krävdes för att skicka trådlöst på den tiden. Numera klarar ju våra små mobiltelefoner samma sak på ett mycket smidigare och billigare sätt. Men fortfarande finns det en del radioentusiaster som en gång om året startar upp anläggningen och genomför sändningar.

Efter den grundliga genomgången på Grimeton blev det också eftermiddagsfika innan det var dags att vända kosan hemåt efter en fin dag med utsikt över vackra vårliga landskap (och en del mindre vackra kalhyggen).

Text och bild: Anja Jonsson

Fler bilder finns här