Sveagruvan på Spetsbergen

Per Eklund har visat bilder och berättar om Sveagruvan på cafémöte med SPF Tuna- Säter. I början på 1900- talet övergick järnbruken från träkol till stenkol. Sverige behövde importera stenkol och det ansågs lönsamt att ha en egen stenkolsgruva. Spetsbergen eller Svalbard som det heter nu var ingenmansland, här har många länder fångat valar till utrotningsgränsen. Nu blev det tävlan om att muta in eget område för kolbrytning. Svenska staten anlade Sveagruvan 1917. 300 personer jobbade i gruvan på sommaren, på vintern 150. Divershandlare Oskar Danielsson i Domnarvet värvade många från Tunabygden och den höga lönen lockade många att prova på. Bara resan var ett äventyr, flera dygn i lastrummet på ett gammalt valfångsfartyg och sedan gå på isen sista 7 milen. De som blev kvar över vintern hade ingen möjlighet att komma hem före våren och inte se någon sol på 123 dagar. Men det var inte bara arbete och hårt väder, på lördag blev ofta musik, dans, god mat och kanske en sup. Birgitta tackade Per för en intressant eftermiddag.

Text och foto Gunnar Olsson