Turid Vallgårda och Ulrika Wiborgh

Medlemsmötet torsdag den 11 april bjöd på två intressanta föredrag. Först fick vi lyssna till Ulrika Wiborgh, verksamhetsledare vid Rättighetscentrum i Dalarna, och Turid Vallgårda, jurist vid samma center. 

Det finns totalt 18 Rättighetscentra i Sverige och uppdraget är att verka för mänskliga rättigheter och motverka diskriminering. Dalarnas Rättighetscentrum startades 2015 på initiativ av dagens gäst Ulrika Wiborgh.

Uppdraget för Rättighetscentrum är att ge kostnadsfri juridisk rådgivning och att stödja personer som upplever sig diskriminerade. Man ska också verka förebyggande genom information, utbildning m.m. samt verka opinionsbildande. Rättighetscentrum styrs av en statlig förordning och stödet går via en huvudman med ideell verksamhet. I Dalarna är huvudmannen studieförbundet Sensus.

Skyddet för diskriminering utgår från FN-stadgan om mänskliga rättigheter, EU-förordningar, svensk grundlag och diskrimineringslagen. Det finns sju diskrimineringsgrunder: kön, religion eller annan trosuppfattning, ålder, könsöverskridande identitet eller uttryck, funktionsnedsättning, etnisk tillhörighet och sexuell läggning. Undersökningar visar att minst en halv miljon personer upplever sig diskriminerade varje år. 

Vilka former av diskriminering finns det då? Direkt diskriminering kan vara när två fall behandlas helt olika, indirekt diskriminering när t.ex. ett beslut drabbar grupper olika (ex. slöjförbud i skolan), bristande tillgänglighet (ex. avsaknad av ramp in i byggnad, brist på hörselslinga), trakasseri (ex utfrysning), sexuella trakasserier eller instruktioner att diskriminera (ex. order till HR att inte anställa personer över viss ålder).

Flest anmälningar om diskriminering berör funktionsnedsättningar, följt av etnisk tillhörighet, kön och ålder. Rättighetscentrum stöttar den enskilde och ett exempel gällde en kvinna, som gjort klart med en ny tjänst, men där arbetsgivaren drog in den när hon visade sig vara gravid. Ett annat fall var ett bussbolag, som blev skadeståndsskyldigt när en rullstolsburen person nekades att åka med p.g.a. att chauffören inte hade utbildning för hissen.

Ett positivt exempel på en lyckad kamp mot diskriminering gäller synskadade. SJ planerade att ta bort utropen på stationerna, men Synskadades Riksförbund lyckades övertala SJ att behålla dem och därmed underlätta resandet för synskadade.  

Evelina Hillerström

Del två av mötet hade rubriken ”Överförmyndare i samverkan” med Evelina Hillerström, överförmyndarchef. 

Varje kommun har en överförmyndarenhet och i Dalarna samverkar Falun, Borlänge, Ludvika, Smedjebacken, Säter och Gagnef. De hanterar ca 2200 ärenden, från barn till åldringar, som av olika anledningar inte kan förvalta sin egendom, föra sin talan eller tillvarata sina rättigheter. Nämndens huvuduppgift är tillsyn, rekrytering och utbildning. 

En god man kan tillsättas p.g.a. sjukdom, funktionsnedsättning eller hög ålder. Den gode mannen är ombud för personen som behöver hjälp med att bevaka sina ekonomiska, rättsliga eller personliga intressen. Huvudmannen, den som behöver hjälp, behåller dock sin bestämmanderätt och den gode mannen kan som regel inte agera mot dennes vilja. Överförmyndarenheten utreder behovet av god man och kollar lämplighet, brottsregister m.m.för den föreslagne. Tingsrätten beslutar sedan. En god man har tre uppgifter: att bevaka huvudmannens rättigheter, förvalta egendom och sörja för personen i personliga frågor. En make/maka kan utses till god man för sin partner.

En förvaltare har större befogenheter och kan företa rättsliga handlingar utan huvudmannens godkännande. Det är den strängaste formen av förvaltning och kan beslutas av tvång. Uppdraget är att göra det bästa för huvudmannen, som bedöms oförmögen att hantera sina egna intressen.  

Både en god man och förvaltare ska varje år lämna in en redovisning av sitt arbete så att det inte uppkommer något orätt i hanteringen av ekonomin. Det talas ibland om gode män som förskingrar egendom, men enligt Evelina Hillerström är det mycket vanligare att familjemedlemmar utnyttjar gamla föräldrar och lever på deras pengar.

Idag råder det en mycket stor brist på gode män, så vi fick uppmaningen att fundera på om uppdraget kan vara något för oss. Ca 150 personer står i kö för att få hjälp och vem vet? Kanske just jag snart också har det behovet?

Vi fick följande avslutande råd: Skriv ner hur ni vill ha det i framtiden och var mycket tydliga med vad ni menar för att undvika tveksamheter!  

Text och foto Barbro Carnehag