Mitt i sommaren ordnar Väntjänsten utflykt för våra äldsta medlemmar. Nästan alltid är det soligt och varmt. Så även sista onsdagen i juli i år.

Målet var Stora Fabriken i Grycksbo, det stora röda huset som ingen kan undgå att se när man rundat pappersbruket. Fram till 1996 stod huset för nära industrin. Då kom ett tungt besked från styrelsen: Riv eller flytta! Det blev den största flyttningen någonsin i kommunen. Nästan "hela" Grycksbo hjälpte till. Allt uppges ha fungerat.

– Roligt att se så många tonåringar, sa guiden Sören Johansson när SPF-medlemmarna hade slagit sig ner i ett av rummen på nedre våningen. Först kaffe och smörgås och sedan information. Alla var sommarklädda för det var varmt både ute och inne.

Guiden Johansson berättade i korthet om Grycksbos framgångsrika historia från tusentalet till våra dagar. Johan Munktell, som blev känd för att nästan alltid räkna rätt, grundade pappersfabriken 1740. När STORA sedan blev ägare hette disponenten Fredrik Nisser. Fabriken växte och samhället likaså. Rätta namnet i dag är Arctic Paper och ägarna sitter i Polen.

Efter föredraget fick Anna-Lisa Johansson, ordförande i Grycksbo Hembygdsförening, svara på en del frågor. Sedan vandrade hon runt i det stora huset med en grupp. De som ville kunde ta hissen till andra våningen.

Bostäderna i huset var fullt möblerade – där kunde man ha bott även i dag – men visas nu bara för besökare. Ett rum var avsett för sammanträden och intill stod sex vävstolar i ett mindre rum.

– Jag väver själv, naturligtvis mest på vintern, och den här duken har jag komponerat, berättade Anna-Lisa som fick svara på många frågor.

Ni har en styrelse som domineras av kvinnor? – Ja, vi är nio kvinnor och tre herrar, svarade hon.

Efteråt fick vi veta att Anna-Lisa Johansson har åkt Vasaloppet (Öppet Spår) fyra gånger plus Kortvasan på 70-talet. När Grycksbo var ett storlag i bandy – då låg bandyplanen inte långt från fabriken – så var hon alltid på plats.

Meningen var att besökarna skulle ha vandrat bort till den närliggande herrgården (där musikern Putte Wickman bodde för tiotalet år sedan) – men den promenaden kändes för tung. De skuggiga platserna lockade mer i sommarvärmen.

Sven-Erik Ejeborg