Det är ingen barnlek att bli gammal, stånkade min kära mor när hon linkade fram över köksgolvet ungefär när hon var i den ålder jag nu är, 73,5. Men trots alla sina krämpor tyckte hon att alternativet,
Döden, var mindre lockande. Hon ville "va me". Det var hon tills hon fyllt 99,5.
I min familj hade vi en morbid humor om just döden. Kanske för att mota otäckingen i grind. När mamma berättade att den och den hade dött sa pappa på sin låtsade finlandssvenska: ”Folk Lever och folk Dör.”
Fast i vår ålder har man nog kanske svårt att skoja om den.
Men en av mina systrars mantra är:
 -Varje dag ovan jord är en bra dag. Tål att tänka på.

Hur som helst har vi som just nu läser detta varit med om ett visst förfall under låt säga de sista 20–30 åren.
Minns när jag stod med en flaska färgschampo som lovade covers all grey. Den höll vad den lovade i några år, sen blev det grå rosa. Slut på den kuren och fram för grått hår. Minns också när jag hade tagit ett bad i ett badkar för några år sedan och märkte att jag inte klarade att stiga upp. Fick ropa på maken.
Ibland sörjer man dessa tappade förmågor och hårfärger, för att ibland överskatta sig själv. Som att spela fotboll med sina barnbarn till exempel.
Jag tog emot en boll och skulle dribbla den vidare. Min hjärna ville springa fort men inte fötterna. Jag såg ut som lutande tornet i Pisa, berättade barnen efter mitt nesliga nerstörtande.
Å denna hopplösa kropp som inte vill det jag vill! Ont i ryggslut, i armar, i fötter. När någon frågar hur jag mår har jag lust att svara: Ont i huvet, i rygg, armar och ben och inte mår jag riktigt bra själv heller! Så sa min pappa på sin ålders höst.
Kanske har männen, som minns sin kraftfullhet i ungdomen, ännu svårare att bejaka förfallet och kan därför bli sin värsta fiende.
-Nu måste tallen ner, den är sned och det blåser, sa svågern till min syster. Han hade en del av yrkeslivet (när han var i 20-årsåldern) klättrat upp i stolpskor i telefonstolpar längs järnvägspåren. Han visste vad han gjorde, punkt slut.
Men en vind tog tag i tallen och frun fick med sina gäddhängsarmar rädda gubben genom att hänga sig i hans byxben.
-Du är inte 20! Skrek hon.
Allt gick dock bra efter samtal med en trädfällningsfirma.

Gott nytt SPF-år önskar Birgitta Alenius och hela styrelsen