Eld, brand och lucialjus
Det blev temat denna julavslutning i Mikaelsgården för seniorerna i Sala SPF.
Ett 70-tal förväntansfulla pensionärer satt bänkade för att först lyssna till före detta ambulansföraren och brandmannen Glen Andersson och sen njuta julmat och luciauppträdande.

Det var lite si och så med brandförsvaret i Sala långt tillbaka. Man hade ingen säker ledning när brand utbröt. Chefer för organisationen var borgmästare och präst, som inte hade kompetens att släcka bränder. Folket i staden fick själva släcka, det ledde till kaos.
1736 brann hela staden ner till grunden, den värsta branden i Sala. Det tog tolv år att bygga upp husen igen.
1902 fick man en brandstyrka på 30 man. En vattenled ledde fram till torget och det fanns brandposter på flera ställen. Med det var häst och vagn som gällde.
Brandstationen låg på Fiskartorget. Flera morske män, under tiden som gick, var med och förbättrade organisationen. Leonard Larsson, Kurt Camitz och Egon Staberyd är tre av dem. De två sist nämnda hade brandbilar att tillgå det hade inte de första brandcheferna.
1958 blev borgarbrandkåren en yrkesbrandkår och 1959 byggdes den nuvarande station, med en riktig larmstation istället för det gamla systemet med ringande klockor.
Glenn Andersson visade bilder på alla de förödande storbränderna, det gamla apoteket vid rådhuset, Rytterqvistska bageriet, tegelbruksbränderna och den stora branden 1880, då en del av staden klarade sig.
Luciatåget från Lärkbacksskolan sjöng med inlevelse under ledning av läraren Marlene Johansson. De bjöd på ett blandat program, de gamla svenska godingarna och flera engelska. Lite darrigt med levande ljus kändes det efter Glenns brandhistoria, men allt löpte väl. Tomtar, stjärngossar, tärnor och så en kille i ett stort paket, en julklapp deltog frimodigt i allt!
Natalia som var lucia hade aldrig varit lucia förut och tyckte det var en rolig upplevelse, fast hon hade stearin i håret.
Många applåder fick de innan de tågade ut med lätta fjät.

Text o bild: Birgitta Alenius