Innan tiden för min realexamen så bodde min familj i det röda trähus, som av någon anledning kallades "Fredriksro". Det är numera borta, men det låg en bit in mot Skogskyrkogården, med infart från Svärdsjögatan. Det låg alltså mitt emot det som då var epidemisjukhus, numera Lugnets Fyciocenter.

En slalombacke var iordningställd på Högboberget, rester av den finns nu kvar, som den backe som är granne med hoppbackarna, idag "grusgropen". Vi var några killar som åkte där så ofta vi kunde. Varje kväll (!) efter skolan smet vi iväg till backen. Det handlade då om att ta sig till backen genom att åka skidor, eller bära dem, förbi det som idag är skidstadion. Detta släpande gav oss förmodligen en mycket god grundkondition.

Backen fick också belysning, vilken lycka det blev! Lift fanns inte till en början, det var bara att bära skidorna eller "saxa" uppför backen. Skidorna var så kallade fjällskidor av trä med skruvade stålkanter, kabelbindning och så kallad låg fästpunkt. Man tuffade ganska snart till sig och försåg bindningen med en vristrem för att få bättre styrsel i åkningen.

Backen fick så småningom en replift med bensinmotor. Vilken lycka det var, när vi som bodde nära backen fick köpa bensin på BP-macken vid nuvarande Grand Hotell och se till att liften drogs igång och kunde dra upp åkare. Vilket ansvar vi hade: Vi skötte om både belysningen i backen och liften! Pistmaskiner var inte uppfunna, så efter varje snöfall eller efter några dagars åkning fick ett antal frivilliga gå uppför backen med parallella skidor och trampa till underlaget så att det blev fast.

Man såg upp till bland annat bröderna Hans och Olle Redhe. Varför det, jo de var duktiga åkare och de hade inte kabelbindningar utan som de andra bättre åkarna körde de med så kallad "långrem". Det var en läderrem som var drygt en meter lång som surrade fast skon vid skidan efter alla konstens regler. Det blev ju mycket stadigt, men samtidigt mycket farligt! Det var ju ingen bindning som löste ut vid ett fall, det var stor risk för benbrott.

Bensinliften flyttades sedan till backen på andra sidan berget, den med "Stupet" längst upp. Slalombacken fick så småningom en lift med grövre rep och en kraftig elmotor. Vi var några som bodde i närheten som fick delansvar även för den liften.
När det var dags för VM 1954 så fick man i slalomklubben en förfrågan om backtrampningen i Källviken. Det ordnades så att klubben fick uppdraget. Jag var då 14 år.

Backtrampningen gick till så att ett kraftigt rep var fäst under uthoppet. Det lades ut i kanten vid trapporna, där hopparna gick upp, mitt emot domartornet. Efter ett antal hopp blev backen gropig vid nedslagsplatserna och då skulle vi backtrampare agera. Vi fick ta tag i repet, gå ut i backen till de gropar som uppstått. Med ett stadigt tag i repet fick vi luta oss med skidorna platt mot lutningen och trampa till underlaget.

Det var en härlig känsla att stå där i underbacken och titta ut över det enorma publikhavet. När vi väntade stod vi med ryggen mot hopparna när de gick uppför trapporna för nästa hopp. Många passade säkert på att skaffa sig autografer, om hopparna hade lust att stanna till och skriva.

Jag minns än idag suset som gick genom publiken när vi stod och tittade upp på den japan som passerade oss i trapporna och seglade snett ut över publiken. Han lyckades på något sätt styra in till backen igen och han landade på rätt ställe till slut.
Under trampningen av backen tog man sig sakta nedåt, med hjälp av repet, undan för undan. Till slut var man nere vid backens slut och då var det till att ta av sig skidorna och gå upp till uthoppet igen för nästa trampning nedåt.

Tävlingarna var över då jag just hade fått på skidorna och tagit plats under uthoppet, överst på linan. Jag hör då speakern ropa ut i högtalarna: "Vi ber publiken att inte passera uppbromsningplanen. Vi väntar och låter backtramparna åka ned först".

Vad gör man? Jag kunde inte gärna ta av skidorna och gå ned. Det var bara att kasta om skidorna med spetsarna nedåt mot backen och ge sig iväg. Underbackar är branta. Från min startpunkt såg jag inte ens uppbromsningsplanen och den publik som var på väg att passera där nere. Det såg jag inte förrän skidorna vek över kanten och hela underbacken visade sig. Det kan väl liknas vid "Väggen" i Sälen. Den branten, med en fart som bara ökade, skulle man nedför och köra igenom den del av publiken som strömmade fram som en myrstack på rymmen. Det gick fort, mitt livs snabbaste störtlopp, för det gick ju inte an att åka slalom och förstöra underlaget i underbacken.

Allt slutade lyckligt och väl, några häftiga slalomsvängar på den släta marken på uppbromsningsplanen gjorde att krockar med publiken gick att undvika.
Den skidfärden, i den branta backen, inför den publiken, i den farten rakt mot publiken där nere – det minnet kommer att alltid att finna kvar för min inre syn!

Bo Karlsson