Nedanstående är ett utdrag ur professor Nils Fribergs manus "Dalarnas sommarvägnät på 1600-talet". Manuset avslutades omkring 1956 men publicerades aldrig. Hela Fribergs material fick Vägverkets museum som gåva från Fribergs dödsbo.

Att det står "sommarvägnät" i titeln beror naturligtvis på att transportmöjligheterna skiljde sig åt väsentligt för vintern respektive sommaren. Under vintern nyttjade man de frusna sjöarna och vattendragen - och det var då som de viktigaste godstransporterna genomfördes.

Texten har ställts till förfogande av och återges med tillåtelse av Jan-Olof Montelius, Sveriges Vägmuseum, Trafikverket. © Sveriges vägmuseum, Borlänge. Texten får ej mångfaldigas utan tillstånd från Sveriges vägmuseum.

Kapitel IV. Kopparbergslagens vägar

Inledning

En närmare uppfattning av sommarvägarnas sträckning inom Dalarna kan man icke erhålla förrän för 1600-talets mitt, då de första någorlunda nöjaktiga kartorna tillkomma. Skall man göra några slutledningar rörande förbindelselederna under ännu äldre tider är det lämpligt att först ta del av 1600-talskartornas vittnesbörd.

Vid beskrivningen av vägnätet bör man utgå från någon central punkt inom detta. I fråga om det äldre Dalarna finns det knappast mer än en sådan punkt att välja på, nämligen Kopparberget eller Falun. Kopparberget kan under 1600-talet betecknas som Dalarnas hjärta, vars pulsslag mer eller mindre starkt nådde ut även till de mest avlägsna delarna av provinsen. Mot Kopparberget och dess industribygd koncentrerades en mycket stor del av Dalarnas äldre fjärrtrafik. Det synes därför lämpligt att börja vår framställning med Kopparbergslagens vägar. Därefter övergå vi till Österbergslagen och Västerbergslagen för att slutligen behandla övre Dalarnas dvs. Öster- och Västerdalarnas vägbild.

Man måste hålla klart för sig, att vägnätets koncentration mot Falubygden är en relativt sen företeelse. Det är icke kommunikationerna, som skapat centralpunkten vid Falun. Under förhistorisk tid var här uppenbarligen en utbygd till de stora bebyggelsecentra i Dalälvens dalgång. Den tidens huvudleder gingo alltså Falubygden förbi. Den närmaste stråkleden var den, som från Vika löpte norrut längs isälvsavlagringarna i Toftans dalgång upp mot Svärdsjö.

Det var kopparfyndigheterna i Falutrakten, och den på grundval härav under medeltidens förra hälft framväxande bergshanteringen, som betingade vägnätets orientering mot Kopparberget. Omställningen gick givetvis successivt. Det skedde ingen planmässig utbyggnad av förbindelsenätet kring Falun i ett enda drag. Utbyggnaden försiggick under hela medeltiden, och den var ännu icke helt avslutad vid1600-talets mitt.

Strandvägen

Vid mitten av 1600-talet utgingo sommarvägar i praktiskt taget alla riktningar från Kopparberget, och det är svårt att säga vilken som var den allra viktigaste. Inom själva Faluområdet var det egentligen blott en linje, som var direkt naturgeografiskt anvisad nämligen den längs rullstensåsen utmed Tisken och Runns norra strand, till vilken åsen upp mot Svärdsjö samt den från Vika mot sydost över Hedemora erbjöd naturliga anknytningslinjer. Uppenbart är också att själva huvudvägen eller stora landsvägen till sydligare nejder under 1600-talet representerades av vägen norr och öster om Runn till byn Strand i Vika socken. Denna väg utgjorde en direkt fortsättning av den genom Falun löpande, till rullstensåsen anslutna Åsgatan. Vägen följde noga det relativt jämna åskrönet i dess vindlingar fram till platsen för den på 1600-talet anlagda Norets kungsgård. Själva åsryggen har numera bortschaktats, och vägen flyttats något norröver i samband med att järnvägen tagit området längs Tiskenstranden i besittning. Där Trumbäcken skär igenom en svacka i åsen, innan den flyter ut i Tisken, låg den s.k Norsbro. Omedelbart sydöst härom fanns redan under 1600-talets förra hälft en sandplats mellan vägen och Tiskenstranden.

Redan vid Nor ställs man inför ett av de många problemen inom Falutraktens äldre väggeografi. Enligt de äldre kartorna finns det nämligen i fortsättningen tvenne vägar att välja på, dels en längs rullstensåsen utmed Runn förbi Noret och Hälsingegården till Korsnäs, och en nordligare förbi Bäckgården och de relativt blockfattiga och väldränerade moränhöjderna öster därom förbi Rottneby till Hosjöns utlopp i Runn. Vilken av dessa bägge vägar är den ursprungligaste?

Ur naturgeografisk synpunkt kan svaret icke bli mer än ett. Det måste vara den sydligare linjen längs den lättrafikabla och till de primära sjö- och vintervägarna direkt anslutna rullstensåsen. Åsen bildar, frånsett ett mindre avbrott söder om Haraldsbo, en utmärkt naturväg.

Den äldsta vägens sträckning kan i detalj bäst avläsas på den under åren 1717-28 upprättade geometriska kartan över Falu stad samt kringliggande bergsfrälsehemman. Avsnittet vid Norets kungsgård är visserligen här icke det ursprungliga. Vid landshövdingeresidensets uppbyggande på 1600-talet igenlades nämligen den gamla vägen nordost om huvudbyggnaden till förmån för kungsgårdens täkt, och en ny väg byggdes från manbyggnadens sydöstra hörn åt sydost, där den strax nordväst och tyghuset fick kontakt med vägen på åsen. På täkten har i senare tid Falu stads nya kyrkogård anlagts. Den gamla vägen följde hela tiden den numera bortschaktade åsryggen förbi Noret och Ytternoret, där vägen och åsen fick direkt kontakt med Runn. En besvärlig passage uppstod söder om Haraldsbo, där åsen avbrytes av en mindre sankmark, dock med sandavlagringar nära dagytan.

I närheten av Hälsingegården blev situationen kritisk, så till vida att åsens riktning icke längre överensstämde med samfärdselns. Det blev nödvändigt att släppa åsen och söka sig upp i de delvis blockrika och tallbevuxna skogs- och betesmarkerna framemot Korsnäs. Enligt 1717 års karta bröt den gamla vägen av vinkelrätt från åsen, passerade Hälsingegårdarna och gick därifrån rakt åt öster strax på nordsidan om den nuvarande järnvägen. Vid Korsnäs täktekarlshemman gjorde den en avböjning mot söder förbi smältarestugan samt följde därefter Runn på ett femtiotal meters avstånd från stranden upp emot Hosjöbroarna. Omedelbart väster om dessa stod uppenbarligen det medeltida vägkors, som givit upphov till namnet Korsnäs.

Den övre vägen mellan Hosjöbroarna och Norets kungsgård var ej såsom den södra leden direkt naturgeografiskt anvisad. Men terrängen uppe på bergåsarna mellan Hosjön och Tisken utgjorde ingalunda någon svårframkomlig vägmark. Närmast öster om Norets kungsgård är visserligen blockrikedomen stundom ganska besvärande, men marken är dock torr och växtligheten lucker. Längre bort mot Hosjön uppträda ofta på höjderna utsvämmade sandavlagringar. Terrängen får karaktär av hedmark. Den är blockfattig och täckes av tallskog med ett fältskikt av ris och ljung. Denna synnerligen lättframkomliga marktyp avlöses på sluttningarna i dalstråken av blockrika moränavlagringar.

Även den övre vägen blev föremål för en reglering i samband med anläggandet av Nors kungsgård. Vägen avvek ursprungligen under sned vinkel från åsleden längs Runn, strax väster om Nor. Det nya landshövdingeresidenset ansågs emellertid tydligen kräva en värdig anfart, varför en ny väg drogs rakt åt nordost från manbyggnaden upp på övre landsvägen, en väg som sedermera fortsattes upp till Surbrunnen. Härigenom skapades de ända in i modern tid bestående skarpa vägkrökarna vid Nor. Den gamla "genvägen" var i bruk ännu på 1680-talet men hade vid början av nästföljande sekel upplöjts och infogats i åkermarken. Numera är det omöjligt att finna något spår av densamma.

Den övre landsvägen eller vägen till Strand, som den oftast kallades, sökte sig från Norets kungsgård upp på höjdsluttningarna norr därom, där den på grund av sin intima anslutning till topografien till en början fick ett ganska vindlande förlopp. Någon bebyggelse fanns icke intill vägstråket. Först vid nedfarten mot Hosjö bro, möttes den södra och norra vägen.

Vi har ovan på naturgeografiska grunder proponerat, att åsvägen utmed Runn var den äldsta utfartsleden från Falun till Hosjö. Tilläggas kan, att även förekomsten av äldre bebyggelse längs Runnstranden talar härför. Något skriftligt belägg för saken står emellertid icke att erhålla. Det är icke ens möjligt att säkert avgöra, när den övre leden tillkommit. Så mycket är dock klart, att den varit i bruk redan under 1600-talets förra hälft. Prioriteten mellan de bägge vägstråken var likväl vid denna tid ännu icke helt avgjord. Betecknande är, att de äldsta kartorna lämna divergerande uppgifter rörande Hosjövägens sträckning.

Åsvägen markeras som huvudväg blott på en enda karta nämligen den år 1640 upprättade Tabula Geographica öffwer Kopparbergslaget. Redan vid denna tid måste emellertid den övre vägen ha varit i bruk, ty denna redovisas som den enda utfartsvägen på åtminstone tvenne ännu äldre kartor över trakterna kring Falun. Den ena av dessa kartor återfinnes i Bergslagets arkiv i Falun och bär titeln Nova delineatio et exakta Cuprimontanæ, den andra, utan titel, förvaras i Lantmäteristyrelsens arkiv i Stockholm. Kartorna äro bägge ritade i ett mycket primitivt manér. Deras tillkomst kan i varje fall säkert fixeras till tidsavsnittet 1620-32.

Vid lilla tullens upprättande vid Kopparberget år 1623 förlades en tullplats vid Noret avsedd att bevaka trafiken på vägarna österifrån till Falun.

Vid 1600-talets mitt hade den övre vägen definitivt vunnit överhand. Såväl på kartorna som i urkunderna talas nu icke längre om någon annan landsväg än den över Rottneby. Åsvägen utmed Runn har sjunkit ned till en biväg.

Strandvägens orientering mot Hosjöns utlopp i Runn vid Korsnäs var given, ty här förelåg den bästa naturliga passagen för en mot söder inriktad trafikled. Överbryggandet av det relativt breda utloppet underlättades i hög grad därigenom, att detta uppdelades i trenne armar genom mellanliggande holmar. Den östligaste av dessa utgjorde själva huvudfåran och ägde en bredd av c:a 30 m. De övriga vore betydligt smalare. Sammanlagt erfordrades alltså vid Hosjö trenne olika broar.

Strax öster om Hosjöbroarna fick Strandvägen kontakt med isälvsavlagringarna i Toftans dalgång. Vägen löpte här till en början rakt åt öster över sandavlagringarna vid Sandvikens bergsfrälsehemman i riktning mot det år 1663 uppbyggda Hosjö kapell. Härefter tog vägen av mot sydost följande bergshöjderna invid Runn förbi Uddnäs, som på 1640 års Tabula Geographica anges ligga väster om vägen, men på 1717-27 års bergsfrälsekarta öster om densamma, passerade genom en bro Lönnemossaån, vars nedre del på 1700-talet uppdämdes till en sjö, Värktäktstjärn, samt anslöt sig söder om Värktäkten till Stabergsklacks västsluttning. Härmed var vägen inne i Knivabygden, ett av de äldsta hyttedistrikten kring Runn. Vägen passerade i fortsättningen väster om bergsfrälsegården gamla Staberg. Huruvida den, som H. Lagergren förmodar, före 1600-talets mitt strukit alldeles förbi denna gård, är ovisst. Källorna har i alla händelser ingenting att förmäla härom. Det är dessutom ganska vanligt inom Kopparbergslagen, att bergsmansgårdarna anlagts ett stycke avsides från de stora stråkvägarna. Knivaån passerades nära mynningen vid de här belägna hyttorna, vars dammbyggnader kunde utnyttjas för passagen.

Den gamla vägen anknöts till höjderna i Knivadalgången och fick därigenom en orolig linjeföring. Längre söderut ned emot Fernviken beredde det kuperade berg- och dallandskapet vissa svårigheter. Särskilt besvärliga voro övergången av Lerbäckens dalgång samt gatorna vid Lerbäcken och Buddtäkten. År 1662 företogs därför en omläggning av vägen inom detta område, vilken omläggning kom till stånd på hösten följande år, då en ny väg framdrogs från Kivinebösledet åt Lerbäcksgården och gent över till Långtäkten. Ett par hundra meter nordost om Nybo stod vid 1700-talets början utmed vägen i Busktäkts rå ett gammalt träkors, som möjligen kan tolkas som en avläggare av den medeltida korskulten. Vid Nybo gick den gamla vägen närmare gården, högst upp på en i nord-sydlig riktning strykande moränås. Senare förlades vägen i en krok åt öster nedanför åsen.

Vid Fernvikens södra ända gick vägen ursprungligen närmare sjön längs randen av en myr, men flyttades år 1662 högre upp tvärs igenom Fernvikens ägor, över vilka de resande redan tidigare plägat taga sig självvald väg vid högt vattenstånd i Runn.

Strax söder om Fernviken tog den gamla landsvägen av åt väster mot Vika kyrka. Det faktum, att samtliga kartor fram till och med 1600-talets mitt endast markera Vikavägen, utgör ett tämligen ovedersägligt bevis för att den direkta leden söderut över Östantjärna då ännu icke existerade såsom allmän landsväg, ehuru det givetvis icke är uteslutet, att en mindre väg funnits här. Denna äldre krokväg åt väster på gamla landsvägen motiverades sannolikt av att bebyggelsen tidigast tagit fäste i trakterna kring Kyrkbyn, vilket styrkes av den medeltida kyrkans förläggning och fornlämningarnas vittnesbörd. Först under senare hälften av 1600-talet blir Östantjärnavägen den dominerande. Den kallas t.ex. år 1683 för stora allmänna landsvägen. Vägen över Vika får nu endast karaktär av kyrkväg.

Fram till Vika kyrka utnyttjade vägen den här framstrykande rullstensåsen närmast kyrkan, dock icke den branta åsryggen utan dess västra sluttning. Strax söder om kyrkan låg ett vägskäl, från vilket Strandvägen avvek i östlig riktning tvärs över åsen och vidare över Kyrkobytjärns utlopp via en mindre bro. Härefter fortsatte vägen åt sydost ett stycke upp på moränsluttningarna mot Vikasjön. Vid Botolfsbo företedde den äldre vägen en något annorlunda sträckning än i våra dagar, i det att den gick närmare sjöstranden vid Stora Botolfsbo. Redan på 1660-talet undergick den dock här en mindre uppflyttning.

Vid L. Botolfsbo sammanträffade Vikavägen och Östantjärnvägen. Den sistnämndas äldre sträckning skilde sig ej nämnvärt från den sentida vägens.

Vid Strand fick landsvägen fast kontakt med Uppboåsen, på vilkens krön Strands stora by var belägen. På grund av sitt läge vid sammanträffandet av en viktig rullstensåsväg med Runnsystemets vidsträckta segelbara vatten, erhöll Strand redan tidigt en särskild ställning som samfärdselknutpunkt, vilken ytterligare befästes genom tillkomsten av industribygden kring Kopparberget. Orten tjänstgjorde på grund av sitt centrala läge som tingssäte redan under medeltiden. Tidigare än på någon annan ort i Dalarna inrättades här också ett gästgiveri.

Torsångsvägen

Strandvägen utgjorde icke den enda sommarvägen från Falun mot sydligare nejder. Även väster om Runn gick en förbindelseled mot söder, vilken sammanknöt Faluområdet med de rika bygderna i Dalälvens dalgång söder om Runn. Denna väg kallas under 1600-talets senare hälft för "Stora allmänna vägen till Torsång". Den utgjorde vid Falun en direkt fortsättning på den gata, som enligt 1628 års stadsplan utgick från Falubron mot det senare Koltorget eller Yxhammarstorget. Enligt 1646 års stadsplan korresponderade den mot Stora Falugatan. Vid Koltorget passerade den Gruvbäcken samt vek därefter av i sydvästlig riktning, varigenom den tvingades att ännu en gång övertvära Gruvbäcken nämligen i närheten av den översta av Elsborgs hyttor. Strax härefter kom vägen i kontakt med själva gruvområdet, till en början med kallrostzonen nordost om gruvan. Den har sannolikt från början följt ostranden av den senare genom slaggpåfyllningar helt överlagrade Röbacksmyren. I fortsättningen tangerade den sydkanten av den gamla Måns Nilssons gruva, innan den via Pilbo sökte sig upp på moränhöjderna söder om gruvan.

Vid 1600-talets mitt ändrades vägens betingelser ganska väsentligt inom gruvområdet. Genom tillkomsten av Tallbacksdiket, en förlängning åt sydost av det vid 1500-talets mitt anlagda Gamla Krondiket, även kallat Drottning Margaretas dike, samt avloppsvattnet härifrån och från de sydligaste gruvschakten skapades nämligen ett vattendrag öster om gruvan, vilket i nordlig riktning flöt in i Gruvbäcken, ett stycke ovanför Elsborgs hyttor. Detta vattendrag kom Torsångsvägen att övertvära på tvenne punkter. I och med sammanfogandet av Drottninggruvan och Måns Nilssons gruva nödvändiggjordes därjämte en ganska vidlyftig brobyggnad över sammanbindningshalsen.

Dessa faktorer ändrade emellertid icke nämnvärt vägens sträckning. Detta blev däremot fallet, då bebyggelsen kring gruvan på 1650- och 1660-talen underkastades en genomgripande reglering, varigenom gruvbyggnadernas placering ordnades efter en strängt reguljär geometrisk plan. Torsångsvägen infogades nu i denna på så sätt och den lades mitt igenom gruvkvarteren fram till bergmästaregården och därifrån längs den stora nord-sydliga tvärgatan vid gruvan. Vid Långgruvan återtog den sin forna sträckning.

Att den gamla vägen nedemot Pilbo trots besvärliga stigningar sökte sig upp på bergshöjderna, berodde icke på en slump. Såsom tidigare framhållits, förhåller det sig nämligen så, att den långtransporterade moränen på höjderna är blockfattig, jämn och väldränerad alltså en god vägmark. Höjderna söder om Falun utgöra härutinnan inget undantag. När man färdas den gamla vägen upp på Pilboberget, passerar man först den karakteristiska, blockrika zonen på bergets nedersluttning. Men väl uppkommen på höjderna möter man blockfattiga, torra sandplatåer i regel bevuxna med en genomsiktlig och lättframkomlig tallskog.

Vägen ägde vid 1600-talets mitt samma sträckning som den sedan bibehöll ända fram till mitten av förra århundradet, då hela vägsträckan Aspeboda – Falun omlades, och vägen nedflyttades till lägre nivåer för att undvika de skarpa backarna. Från Pilbo passerade den genom Gruvrisets gata till sydoststranden av den s.k. Ålbromyran. Denna myr anslöt sig direkt till sydspetsen av sjön Södra Vällan och torde till stor del ha skapats, genom att en större damm under 1600-talets förra hälft anlades strax väster om vägen tvärs över det vattendrag, som tidigare avbördade Södra Vällans vatten till sjön Liljan. Namnet Ålbron antyder, att här av gammalt funnits ett broläge. Från Ålbromyran fortsatte vägen över de sandiga högplatåerna nedemot Dammsjön vid Stora Aspeboda. Här utgjorde Måns Nilssons berömda fläskkällare ett viktigt vägmärke, så till vida som den på 1600-talet begagnades som råskillnad mellan Tuna och Aspeboda socknars vägunderhåll å ifrågavarande landsväg.

Från Stora Aspeboda gick Torsångsvägen rakt mot söder mellan Stora Aspeboda och Grönskogs täkter. Björsbo passerades på c:a 300 m avstånd. Strax efter avtagsvägen ned till Utanmyra vid sjön Lilla Aspan gjorde vägen en skarp avböjning åt öster. Beträffande dess fortsatta förlopp vid 1600-talets mitt ned till Vassbo bro måste vi emellertid sätta ett litet frågetecken.

Saken är nämligen den, att vägen här tidigare av allt att döma icke ägde samma sträckning som senare. På en karta från år 1733 över Utanmyra bergsfrälseskog finnes sålunda tvenne stora vägar markerade öster om sjön Lilla Aspan, nämligen dels "Stora landsvägen" vilken överensstämmer med den nuvarande vägen, dels "Gamla Bergsvägen". Den sistnämnda går från Vassbo bro rakt upp på höjden öster om Lilla Aspan och löper sedan norröver parallellt med den längs höjdens västsluttning anlagda stora landsvägen. Bergsvägen upptages också på en karta över Ornäs ägor från år 1693 samt på en karta över Ornäs skog av år 1757.

Det sorgliga är emellertid, att den allra nordligaste delen av bergsvägen icke står att återfinna på några äldre detaljkartor. Det är sålunda icke möjligt att i källorna följa dess eventuella förening med den yngre landsvägen. Man måste därför lita till en undersökning i terrängen.

En sådan avslöjar mycket lätt den gamla vägens spår över bergshöjden öster om Lilla Aspan. Det är ingen svårighet att följa den i alla dess vindlingar efter kartornas anvisningar. Vägmarken är god. På bergshöjdens sydsluttning uppträda visserligen till en början lätteroderade mjälaavlagringar, högre upp avlösta av ett bälte av relativt blockfri morän, men sedan har vägen över lag kunnat utnyttja praktiskt taget blockfria, moartade moränterränger. Längst i norr, där vägen enligt kartan löper in i Björsbohagen, försvagas dock dess spår, för att stundom helt försvinna. Över en svacka uti hagen ligger en jordbank uppkastad, utan tvivel en rest av gamla vägen. Denna böjer nu kraftigt av mot väster mot Björsbotorpet. Nedfarten härifrån till nya landsvägen öster om Utanmyra är icke möjlig att säkert spåra, åtminstone icke utan grävningar, då man här rör sig på odlad mark.

Gamla bergsvägen har varit i bruk ännu på 1700-talet. Till dess upprätthållande har utan tvivel bidragit, att den i nästan hela sin utsträckning bildade gräns mellan Utanmyra och Ornäs skogsmark. Men redan vid början av 1700-talet har den nya vägen närmare Lilla Aspan utgjort själva huvudleden. Därom ger t.ex. 1717-28 års karta över Aspeboda socken ett ojävaktigt vittnesbörd. I och för sig väcker den gamla bergsvägens egenartade sträckning ingen förvåning. Den utgör blott ett talande bevis för de lättframkomliga moränhöjdernas attraktion på den äldre samfärdseln. Den framstår som en typisk exponent för den företeelse, som vi i annat sammanhang benämnt det gammalsvenska höjdvägsystemet, vilket för övrigt haft sina motsvarigheter på flertalet håll i världen.

Såväl gamla Bergsvägen som nya landsvägen passerade vattendraget från Lilla Aspan till Ösjön över Vassbo bro, tidigare benämnd Ornäs bro. Här fanns av gammalt ett hyttläge. Från Vassbo följde vägen ostsluttningen av en bergshöjd ned emot Ornäs. Ett stycke söder därom delade sig vägen. En gren fortsatte rakt åt söder mot Torsångs kyrka, en annan mot sydväst i riktning mot Tuna kyrka.

Torsångsvägen ända från Vassbo till kyrkan ägde vid 1600-talets mitt samma sträckning som i senare tider. Utan tvivel hade vägen delvis fastlåsts genom att den ända sedan medeltiden utgjorde gräns mellan Tuna och Torsångs socknar. Den betecknas på en karta från år 1679 som en del av landsvägen från Falun förbi Järnbergslagen till Köping.

För att nå fram till Torsångs kyrka måste vägen passera över vattendraget från Prästtjärn ned mot Dalälven. Vägen följde härvid själva älvbacken upp till kyrkan. Strax söder om kyrkan låg färjläget över Dalälven. Färjan, en vanlig pråm, sköttes och underhölls av en särskild färjkarl, som för sitt besvär åtnjöt särskilt färjemål av hela Torsångs socken samt 9 byar i Tuna. Något bidrag från kronan lämnades däremot ej. År 1663 beviljade häradsrätten tillstånd för färjekarlens änka att uppta en avgift à 2 öre för varje karl och häst, som befordrades.

På södra sidan om älven mötte Tylla by. Härifrån förde vägen längs den för vägläggning synnerligen lämpliga älvbrinken på västsidan av älven ned till vägknutpunkten Naglarby i Tuna. Om vårtiden besvärades emellertid denna väg ofta av älvens översvämningar. Den västliga rutten över Tuna måste då begagnas.

Vägen till Tuna avgrenade sig som nämnts strax söder om Ornäs. Den ledde väsentligen fram över sedan gammalt uppodlade mjäla- och moavlagringar. Av de äldsta kartorna att döma har Tunavägen under 1600-talets förra hälft betraktats som viktigare än leden över Torsång. Senare blev det tvärtom.

Vägens sträckning överensstämde ned till övergången av Ovandalsbäcken med den sentida, om man bortser från att den äldsta leden möjligen vid Igeltjärna sökt sig fram tvärs över den här befintliga moränhöjden. Mellan bron över Ovandalsbäcken sydväst om Dalsjön och Nyckelby förefalla emellertid de äldsta geometriska kartorna redovisa en något annorlunda vägbild än som senare kommer till synes.

På skattläggningskartan över Alsbäcks by från år 1645 letar man förgäves efter den sentida landsvägen från Alsbäcks by upp till bron över Ovandalsbäcken.68) På en motsvarande karta över Ovandals by återfinner man däremot såväl bron över Ovandalsbäcken som en därifrån rakt mot söder löpande väg längs gärdsgården mellan byns bägge åkergärden och ned till själva byn vid älvstranden. Vägen följer strax intill den höga dalsluttningen ned emot Ovandalsbäcken. Av den sentida vägen markeras endast själva början, men den slutar blint vid ingången till det västra åkergärdet och saknar fortsättning på angränsande bys mark.

Man frestas härav lätt till den slutsatsen, att den äldsta landsvägen från Ovandalsbron gått rakt ned mot Ovandals by. Av denna väg finnes numera inget spår. Vid framkomsten till byn förenades den med den längs Dalälven mellan Torsång och Domnarvet ledande vägen. Granskar man emellertid de samtida geografiska kartorna, finner man, att såväl 1668 års geografiska avritning över Tuna ovan bron av J. Arvidsson, som 1668 års geografiska avritning över Gagnef och Tuna ovan bron av J. Holstenson, förlägger vägen direkt ned mot Alsbäcks by, alltså i överensstämmelse med den sentida vägen. Frågan är nu, om de geometriska detaljkartorna eller de geografiska översiktskartorna skola tillmätas högsta vitsordet. Det är i själva verket en källkritisk fråga av första rang vid alla rekonstruktioner av äldre tiders vägar.

I föreliggande fall gäller det att avgöra, om det kan anses troligt, att lantmätaren vid den för sin tid mycket noggranna fältkartering, som uppenbarligen ägde rum vid de äldsta skattläggningskartornas upprättande, kunnat utelämna en så påfallande realitet som en viktig landsväg. Man kan givetvis inte ta ställning till denna fråga utan att granska parallellfall från närgränsande områden.

Ett sådant fall har redan berörts i samband med behandlandet av vägen Torsång – Naglarby. Denna fanns icke utritad på den äldsta skattläggningskartan över Naglarby utan röjdes enbart genom ett tillfälligtvis markerat broläge. Ett annat liknande fall återfinna vi i fråga om vägen längs norra stranden av Dalälven från Nyckelby uppåt mot Domnarvet. Denna väg markeras å de geografiska kartorna, men saknas i den samtida skattläggningskartan över Nyckelby by. Däremot är den tydligt utlagd på motsvarande geometriska karta över den angränsande Söpnarby by, varför man ej behöver tvivla på att den även förefunnits på Nyckelbys ägor.

Sammanställer man de ovan relaterade förhållandena, kommer man ofelbart till det resultatet, att de geometriska jordeböckerna från föreliggande område icke kunna anses fullt vittnesgilla beträffande vägarnas sträckning. Vägarna har icke spelat någon roll för skattläggningen och därför icke uttömmande redovisats. Det torde alltså vara klokast, att även för 1600-talets mitt förutsätta tillvaron av en landsväg från bron över Ovandalsbäcken direkt ned till Alsbäck, där den förenades med vägen längs Dalälven. Denna väg gick på något avstånd från själva älvstranden längs nordkanten av bytomterna, ofta följande åkerrenarna, ett förhållande, som stundom gav upphov till tvära krökar på vägen. Efter passerandet av bron över Alsbäcken kom vägen in på Nyckelbys mark, passerade utmed byns nordrand för att svänga av mot älven kring den västligaste tomten i byn. Vid älvstranden fanns en mindre brygga.

Färjläget vid Nyckelby var säkerligen av gammalt ursprung. Fynd från yngre järnåldern ha bl.a. gjorts i dess närhet. Att en viktig vägpassage gått över Nyckelby under medeltiden, bevisas indirekt av att biskop Israel i Västerås vid 1300-talets början ägde Nyckelby, vilken egendom han år 1317 donerade till Västerås domkyrka. Färjan underhölls vid 1600-talets mitt av de närmaste byarna med partiellt understöd från övriga byar i Tuna socken. På sydstranden av älven fanns en brygga, som dock låg något väster om den sentida flottbron.

Färjlägets lokalisering bestämdes till stor del av uppodlingsförhållandena. Vägen från färjan till Tuna kyrka anslöts nämligen till den smala utmarkszon, som kilformigt stack ut till älven mellan Årby och Fagersta byars inägor. Från stranden sökte sig vägen upp längs en ravindal. Nära anslutande sig till gränsen mellan inägor och utmark följde den sedan ungefär samma sträckning som i senare tider ned till vägskälet c:a 300 m öster om Hyttinge. Härifrån var sträckningen vid 1600-talets mitt olika mot senare. Den gamla leden dirigerades nämligen av ägogränserna och gick därför utmed åkerrenarna runt ett gärde ut på stora landsvägen c:a 200 m norr om den viktiga trafikknutpunkten Tuna bro. Senare lades vägen rakt över det kringgångna åkergärdet. Från det ovannämnda vägskälet vid Hyttinge avgrenade sig såsom nu en väg förbi Hyttinge by ut på stora landsvägen sydöst om Åselby.

Med hänsyn till bebyggelsens ålder torde man kunna utgå från, att de sydliga avsnitten av de ovan beskrivna vägarna mellan Falun samt Tuna- och Torsångsbygden äro mycket gamla. De gå utan tvivel ned i förhistorisk tid. Om vägen mellan Torsång och Vassbo bro vet man med säkerhet, att den utgjorde allmän väg under 1400-talet. Vid vilken tid vägen genom Aspebodabygden och upp till Falun skapats, är det däremot svårare att yttra sig om. Då såväl Aspebodabygden som Faluområdet emellertid på allvar började koloniseras först vid ingången av medeltiden, är det mycket sannolikt, att fasta sommarförbindelseleden av större betydelse först vid denna tid skapades mellan Faluområdet och Tunabygden. Ingenting säger likväl, att dessa äldsta sommarvägar till sträckningen sammanföllo med dem, som existerade på 1600-talet. De kunna mycket väl ha upplagts efter helt andra linjer, betingade av speciella drag i den äldsta bebyggelselokaliseringen eller andra omständigheter, som vi nu icke kunna bedöma. Endast i fråga om de naturgeografiska faktorernas inflytande är vår kunskap någorlunda tillfredsställande.