Så här skrev undertecknad i ett blogginlägg 2018:

"Idag åkte jag buss i Falun. Det händer inte så ofta när man bor centralt inne i stan. (I praktiken händer det bara när jag ska lämna eller hämta bilen på service).

Busslinjen passerade lasarettet och gick därmed på Psilanders väg. Vägen är uppkallad efter Sven Fredrik Psilander som var lasarettsläkare under senare delen av 1800-talet och från 1882 stadsläkare i Falun. Han tillhörde tydligen en gammal släkt där den mest kände är marinofficeren Gustaf von Psilander som 1704 med skeppet Öland stred tappert mot en engelsk eskader i Engelska kanalen. Han fick så småningom ge namn till en jagare i svenska flottan, HMS Psilander. Fartyget ingick som en av fyra jagare som Sverige i all hast vintern 1940 inköpte av Italien – det enda land som i det läget var villiga att sälja några örlogsfartyg. Hemfärden blev äventyrlig, är du intresserad av krigshistoria kan du läsa en bra redogörelse på Wikipedia.

Men det var inte det som jag tänkte på när jag satt på bussen. Det var i stället stavningen av namnet – eller uttalet. Hur uttalar de som heter Psilander (eller hette) sitt efternamn? I gymnasiet fick jag lära mig att det är bärarna av ett släktnamn som har privilegiet att själva bestämma hur det ska uttalas. Läraren exemplifierade med släktnamnet ”Vegesack” som vi fick gissa hur det skulle uttalas. Rätt (dvs gällande enligt släkten Vegesack) var ”Fejsack”.

Så min undring var huruvida släkten Psilander uttalar sitt namn med hörbart ”p” eller om det är som med psalmboken, ”p-et” finns med i skrift med uttalas inte. Och om det senare är det gällande – varför då ett ”p”? Stiligare?

Men om det inte uttalas, varför finns det då med i skrift? Har ”psalm” en gång i tiden uttalats med hörbart ”p”? Varifrån kommer ordet ”psalm” från början, är det från grekiskan? De enda andra ord, som börjar med ”ps”, som jag kommer på är psyke (och avledningar av det) och psoriasis och de är (väl?) inlånat från grekiskan (eller latinet?).

Kan någon språkkunnig eller släktnamnskunnig förklara? Eller någon Psilander?

_ _ _ _ _

Rubriken på den här bloggen är ju ”Nyfiken”. Många av inläggen handlar om sådant som jag inte vet men skulle vilja veta. Och naturligtvis hoppas jag att någon som läser det ska kunna förklara för mig. Tyvärr är det nog så att majoriteten av jordens kunniga människor inte har hittat hit till bloggen (så realistisk är jag) och därför inte kommer att kunna förklara för mig.

Då kan det vara klokt att inte bara passivt sitta och vänta på en förklaring utan i stället försöka hitta någon som kan ge en sådan. Så jag googlade på ”Psilander” och hittade uppenbarligen helt rätt när jag kom till webbplatsen ”psilander.com” och skrev till Christofer Psilander och frågade om han kunde stilla min nyfikenhet. Det kunde han!

Så här skriver han:

”Hej Bo!

Jodå, jag kan ge såväl svar på din fråga samt en förklaring till sakernas tillstånd, förhoppningsvis fullödigt nog för att du ska känna dig mentalt berikad.

Vårt släktnamn uttalas traditionellt med P-et. [psilan:der], alltså. Det gäller såväl min egen gren av släkten som de två övriga kända grenarna, vilka vi genom åren har haft en visserligen tragiskt gles, men dock kontakt med. Uttalet är för vår del behäftat med en icke ringa portion stolthet. När någon uttalar fel tillrättavisas vederbörande å det bestämdaste. Motargumentet ”det är så svårt att säga s direkt efter p”, vilket jag ibland får höra, brukar jag bemöta med: ”Kan du säga hoppsan, så kan du säga Psilander”.

Helt rätt är att bärare av namn styr såväl stavning som uttal av sitt eget namn, så om någon Psilander skulle få för sig att släppa P:et i uttalet är det bara att acceptera (dock inte utan att även beklaga).

Bakgrunden till uttalet, och skillnaden jämfört med ordet ‘psalm’ ligger i – som du redan antagit – i den språkliga historiken. Namnet ‘Psilander’ är bildat av de grekiska orden ‘psilos’ (som betyder fattig, arm, enkel) samt ‘andros’ (som betyder människa, man). För att vara helt korrekt så är namnet bildat av de latiniserade formerna av dessa ord, därav ändelsen -ander, snarare än *-andros.

Nu är det dags för lite grekiska: i det grekiska alfabetet finns en bokstav som heter psi och skrivs ψ. Ljudvärdet för den bokstaven var – och är även i modern grekiska – [ps], det vill säga p och s uttalat efter varandra. Det må tyckas udda att ha två konsonantljud gemensamt och i följd som ljudvärde, men jämför med vår bokstav X som ju har ljudvärdet [ks]. Där har du samma företeelse.

Det finns fler exempel på andra ord med grekisk rot som stavas – och enligt mitt förmenande – ska uttalas med [ps-]: psittakos (=papegojsjuka), pseudonym (och alla andra sammansättningar med pseudo-), till exempel. Eftersom P och S genom bokstaven ψ är så tätt sammanknutna har uttalet, så osvenskt det nu må tyckas vara, blivit ett med svenska språket i dessa ord, samt även i vårt efternamn.

Detta språkliga ursprung är alltså skälet till att vi är så noga med att behålla P:et i uttalet.

Nu hampar det sig så att även orden psalm och psaltare har grekiska stammar. Att dessa inte uttalas med p har jag ingen egentlig förklaring till, utan kan bara spekulera (eller killgissa, som det så politiskt korrekt heter nuförtiden). Orden lånades in till svenskan redan under tidig medeltid, under en tid när läskunnigheten var obefintlig utom de allra högsta stånden. De tidiga prästerna hade måhända samma svårighet att säga p före s som människor i våra dagar, och därför blev den muntliga versionen, som folket under gudstjänsterna fick höra,  utan p-et. I SAOB anges att ordet kunde stavas både med och utan ‘p’ under medeltiden, vilket indikerar att uttalet [salm] var etablerat redan då.

Försöket till förklaring ovan är min egen. Om du finner denna frivol och frugal så drar jag till med argumentet en professor i svenska drog för mig en gång: språket är inte logiskt. Det är bara att acceptera.

Vänliga hälsningar
Christofer Psilander

PS. I Nationalencyklopedien anges uttalet morbitt nog till [silander]. Redaktionen gjorde sig uppenbarligen inte besvär med att ringa upp någon i släkten och kontrollera. Ett klagobrev på detta sändes till redaktionen av undertecknad redan dagen efter att bandet öppnats.
DS.

PPS. Det finns även människor som heter Silander i efternamn. Ringa tvekan kring uttalet torde råda.
DS.”

Kan man önska sig ett tydligare och mer uttömmande svar? Läs gärna hans presentation av sig själv och sitt CV. Är du mer nyfiken på den gamle marinofficeren (han blev amiral och så småningom landshövding på Gotland) så finns det på ”huvudsidan” en länk till en fyllig artikel av Bengt Nilsson.

Något år senare blev det ett tillägg i ett nytt blogginlägg:

"De som har deltagit som publik vid inspelningen av ett TV-program brukar säga att de uppträdande artisterna (eller vad det nu var som programmet innehöll) var bra och intressanta men att den största behållningen var att se hur allt gick till. Och att ett program som tar en halv- eller hel timme när det sänds tar upp emot tre timmar att spela in med alla omtagningar etc.

Mitt eget minne är från en inspelning med Kalle Moraeus i Orsa för ett antal år sedan. Det som jag kommer bäst ihåg är studiomannens funktion. Jag visste redan tidigare att det fanns en sådan funktion, men hade trott att han mest var en ”hjälpreda”, nu insåg jag vilken betydelsefull person som han var, att det var han som ”styrde upp” det hela och fick Kalle att bete sig som han skulle.

Sedan har jag ju insett att förutom de som ”syns” vid själva inspelningen (inklusive fotografer och ljudpersonal mm) finns det en ”redaktion” som har arbetat med att förbereda programmet – naturligtvis med olika funktioner beroende på vad det är för sorts program.

När jag i torsdags återigen tittade på Kulturfrågan Kontrapunkt (nej, jag kunde inget alls av vad de frågade om!) råkade jag notera ett namn i eftertexterna. De visas ju som regel så snabbt att man egentligen inte hinner läsa vad där står. Men först var det en sida, som nog redovisade de som ”syntes” i programmet. Och därefter en sida med ”övriga”. Det var på den sidan som jag han notera att det överst vid rubriken ”research” stod ”Psilander”.

Det är ju ett ovanligt namn även om det är gammalt. För några år sedan åkte jag buss här i Falun förbi lasarettet. Gatan från lasarettet ut till Svärdsjögatan heter Psilanders väg. Det fick mig att fundera på två saker, dels varför namnet stavas så, dvs med ”p”, och dels om bokstaven uttalas – ordet psalm uttalar vi ju ”salm”.

Jag skrev ett blogginlägg om mina funderingar för att få hjälp med att få klarhet i det. Men eftersom jag är medveten om att inte alltför många läser mina blogginlägg tog jag och googlade på ”Psilander”. Då hittade jag en sida, tillhörig Christofer Psilander där han presenterade sig själv. Jag skrev till honom och undrade om han kunde hjälpa mig med svar på mina undringar. Klicka här för att läsa blogginlägget och hans svar. (Jo, bokstaven p ska uttalas!).

Men så roade jag mig med att klicka på sidan med hans CV (det heter ju så nuförtiden när man ska redovisa sina meriter) (klicka här). Det var en rolig läsning, han har uppenbarligen verkligen sysslat med mycket (”Brödpackare. 1500 skogaholmslimpor i timmen passerade revy framför ögonen på mig på detta mitt tråkigaste arbete”). Så småningom har han fått mer intressanta arbetsuppgifter, bland annat som ”researcher” för olika TV-program. Och när jag nu återigen klickade på länken såg jag att den var uppdaterad med att han varit researcher på Kulturfrågan Kontrapunkt.

Även om Eva Beckman, som är domare i programmet, sannolikt är mycket kulturellt bevandrad så inser jag att hon inte kan allt och att det behövs personal som har kollat upp allt och kanske till och med funderat på vad de svarande kan komma med för ”utvikningar” och felsvar, som domaren kan behöva kommentera med fakta. Jag undrar just om researchpersonalen sitter beredda med olika uppslagsverk under inspelningen och stöttar domaren genom hörsnäcka i hennes öra?

Jag inser också att när Lasse Kronér i Doobidoo säger att han har varit nere i SVT:s arkiv och hittat gamla inspelningar av de deltagande artisterna – då är det nog sannolikt just en researcher i programmets redaktion som har letat och inte Lasse."

Klicka gärna på Wikipedia-länken om Psilanderaffären under Andra Världskriget i det första blogginlägget - artikeln påminner oss om att när det blir "kristid" är det inte så lätt att snabbt rusta upp det militära försvar som vi tidigare i lättsinne har gjort oss av med. Människan verkar aldrig lära sig.

Här är den adliga ätten von Psilanders vapen, med den svenska flaggan omgiven av åtta engelska:

Bo Bävertoft