Bandet backades till 1945 då Runes mamma fick en ”kallelse” att bli missionär i något behövande land. Ett år senare stod mamma, pappa och 2 månader gamla dottern (liggande i en flätad korg), startklara inför en 6 veckor strapatsrik resa med 100 kr på fickan till Tanzania f.d Tanganyika. Framme i  huvudstaden Dar es-Salaam återstod ytterligare 136 mil in i landet med tåg, buss, till Nkinga. Här fanns sedan1936 en aktiv missionsstation. Efter några år (1947) ställdes frågan om föräldrarna ville starta upp en egen missionsstation i Igunga. Därmed kom föräldrarna att bli de första vita människorna i staden. Under tiden boningshuset byggdes gällde tältboende. Parallellt uppfördes en mindre byggnad som skulle bli sjukmottagning. 

Rune (ännu ej född) hade fått berättats att mammas första patient i Igunga var en man, liggande på en bår som burits från buschen med illa sargat vänsterben av buffelhorn. Långt ifrån svensk sjukvård sydde mamma ihop det öppna såret med björntråd utan bedövning.
Det spreds snabbt i byarna att ”vit kvinna kan bota allt”.
Det berättades också om en gravid kvinna som behövde uppsöka barnmorskan för att föda i en by ca 6 mil bort. Det enda fortskaffningsmedlet var motorcykeln. Kvinnans mage putade så mycket att hon inte kunde sitta i färdriktning. Det löste man enkelt genom att vända sitsen så kvinnan fick sitta med ryggen mot färdriktningen. 

Rune föddes 1949 i Afrika.
Vid ett tillfälle under mitt första levnadsår upptäcktes en gröna mamba (världens giftigaste) under sängen. Försiktigt lyfte pappa upp mig för att sedan kunna skjuta ormen. ”Jag hade änglavakt.”
Under uppväxten fick jag hjälpa till med de dagliga sysslorna. En skåpbil Chevrolet hade inköpts för diverse transporter på de knappt körbara vägarna. Från att ”ratta”i pappas knä till att knappt nå pedalerna var jag behjälplig med allehanda biltransporter. Det var här mitt bil/MC intresse föddes.
Rune berättar att pappa hittade på egna patenter för att förenkla div arbetsuppgifter. Genom att hissa upp höger bakaxel på Chevan och skifta hjulet mot remskiva erhölls remdrift vid bla brädsågning. Fiffigt. 

De vilda djuren blev ett naturligt inslag i min uppväxt. Skolgång varvades med arbete på missionsstationen och lek i bushen bland ormar, skorpioner och vilda djur. ”Jag hade ju slangbella”.
Julen var den stora högtiden som alla såg fram emot. Istället för gran klädde mamma en törnbuske. Mormors julklapp från Sverige var mkt efterlängtad och årets höjdpunkt. 

Vid 19 års ålder kom inkallelseorder till T4 i Hässleholm. Jag tvingades därmed att skiljas från mitt afrikaliv som jag trivdes så väl med och flytta till Sverige.
Hade nära kontakt med mormor i Örebro. Blev kär och gifte mig. Stannade kvar i Sverige. Utbildade mig till polis med tjänst i Kristianstadsbygd (40 år).

Mamma och pappas missionsarbete pågick i 40 år. Efter en period av 10 år i Igunga flyttade de till Tabora där man uppförde en blindskola som är verksam än idag där väldigt många blinda barn samt albinos fått utbildning och därefter fått arbete i många statliga företag. 

1947 var Igunga en liten by. Idag 75 år senare bor här ca 500 000 inv. I staden finns en minnessten uppsatt. Med texten ”År 1947 kom de första missionärerna Allan och Britta Lägervik som byggde den första missionstationen”.

Avslutningsvis sjöng Rune och Gullwi till gitarrackompanjemang några kända läsarsånger som ”Barnatro”. En av mammas favoriter som betytt mycket för Rune ”Har du knäppt dina händer” fick vi också lyssna till liksom den stämningsfyllda "Låt oss alla en gång mötas” Foto BWP

Föreningens ordf Christina tackade för en fin eftermiddag där våra tankar skingrats från krig mm. En slant har skickats till Dr Mukwege Panzisjukhuset i Kongo att användas för hjälp till grovt misshandlade barn och kvinnor.  

Ett ljus överräcktes till vardera Rune och Gullwi som minne från SPF Willbattingen. Foto IL