En solig men kylig dag i oktober reste vi tillsammans med medlemmar från tre systerföreningar till norra Uppland för att lära oss mer om järnhanteringen i Sverige i gamla och nya tider. Bussen var fullsatt med 41 personer.
 
Första anhalt var Österbybruk, där det fortfarande finns en fungerande vallonsmedja. Vi började med fika, där vi underhölls av riksspelman P-G Jernberg på nyckelharpa. Han spelade polskor och andra låtar och förklarade hur en nyckelharpa fungerar. Den han spelade på var byggd av Erik Salström och mycket använd.
 
Sedan tog vi bussen och guiden Carin till Dannemora för att titta på gruvan. Ursprungligen (1500-talet) bröt man malmen genom att elda på berget med träkol och sedan hälla på vatten så att berget spricker. Malmen i Dannemora är av hög kvalitet och var mycket eftertraktad och därför utvecklades järnbruken och järnet blev en mycket viktig exportvara. Vi såg ett gruvhål som brutits med eldning/vattenbegjutning som var 650 meter djupt. Man tog sig upp och ner på trästegar, kvinnor och barn fraktade upp malmstyckena på dessa stegar. Träkolet som användes i stor mängd fick man genom att använda skogarna runt omkring och framställa kolet i s.k. milor. För att få ut järnet ut malmen importerade man smeder från Vallonien (nuvarande huvudsakligen Belgien) som kunde konsten. Även kunskapen om hur man bäst framställer träkol kom från dessa valloner.  Malmkroppen i Dannemora är mycket stor och det finns planer på att öppna gruvan, som nu är stängd, igen 2023/2024, det finns mycket malm kvar.
 
Sedan återvände vi till Österbruk och fick både en rundvandring i herrgården och vallonsmedjan, som fortfarande är i bruk ett par gånger under sommaren. Järnbruken (det fanns många, bl.a. Österbybruk och Leufstabruk) hämtade sin malm från Dannemora och man fick tilldelning efter hur mycket skog man ägde (skogen behövdes ju för träkolet). Herrgårdsbyggnaden är från 1700-talet och lite sliten inomhus. Därför kommer elever från utbildningen i byggnadsvård för att studera hur man bäst renoverar gamla interiörer. Herrgården används för konstutställningar och konsertutbud. Även omgivningarna har mycket att titta på och det är mycket vackert.
 
Vallonsmedjan var intressant. Malmen bearbetas först i masugnen där man utvinner järnet, som i flytande form hälls ner i s.k. göt, som sedan bearbetas i smedjan till stångjärn, som kan säljas. Göten bearbetas först med upphettning för att få bort slaggprodukter (tungmetaller mm) och sedan med en stångjärnshammare. På gruvbyggnaden står årtalet 1794, men det är från den senast ombyggnaden. Vi fick också beskrivning av hur livet tedde sig för smederna och deras familjer. Varje familj hade egen bostad med täppa för odling av grönsaker. Bruket hade skola, läkare mm, så det var som ett samhälle där allt fanns.
 
Så satte vi oss i bussen igen och åkte till Leufstabruk. Först åt vi lunch på värdshuset och fick sedan en rundvandring i herrgården. Leufsta var det största bruket och familjen de Geer ägde bruket i många generationer, familjen har fortfarande anknytning dit, även om det numera är en stiftelse. När den stod färdig 1732 bestod den av huvudbyggnad med två flyglar. I den ena flygeln fanns köket och alla tjänares sysslor, man hade 18 pigor. I den andra fanns sovrummen därför att det var för kallt för att inreda sovrum på övervåningen i huvudbyggnaden. På 1800-talet sammanbyggdes flyglarna med huvudbyggnaden och då skapades bl.a. ett imponerande bibliotek i viktoriansk stil. Tyvärr fick vi bara fotografera i det ursprungliga köket. Det hade varit roligt att få några bilder från den vackra sällskapsdelen av herrgården.
 
Sedan satte vi oss i bussen igen, rattad säkert av Micke, för hemfärd efter en dag fylld med nya intryck och kunskaper och var hemma på kvällen.
 
Gull Axén