SPF SENIORERNA - Rönnens höstmöte.

Mötet öppnades av ordförande Lisbeth Lindmark, som hälsade deltagarna välkomna. Hon riktade sitt välkomnande speciellt till de nya medlemmarna. Programmet för i dag, är kort. Vi börjar med lunch, då har ni siffror på borden, som säger i vilken ordning ni får hämta maten. Sedan är det kaffe / te med kaka direkt på. Efter luchen brukar underhållning vara den programpunkt som höjer förväntningarna. Det som mer än väl kunde motsvara detta, var en föreläsning om kroppsspråk av Bertil Mannesson. Han presenterade sig själv: 1974 gick jag ut gymnasiet och jag ville ha ett jobb. Man kunde då tänka på det som hette ASSI eller det som var Furunäsets sjukhus och där hamnade jag. Jag har varit intresserad av mellanmänsklig kommunikation sedan jättelänge tillbaka. Det har följt mig genom åren och jag har fortsatt med både kroppsspråk och teckenspråk, så jag har haft ett handarbete som mitt yrke. 

På min första avdelning gick den där översköterskan, som det hette på den tiden. Hon gick runt med mig och presenterade mig för alla. Så kom vi till en kvinna, som sitter på en säng och tittar rakt fram, trodde jag. Men hon var blind och hon var döv. Så säger översköterskan, hon är dövblind. Det ordet hade jag aldrig hört. Jag frågade, hur kommunicerar ni då? Ja det kan vi inte sa hon. Hon är inom psykiatrin och har ingen kommunikation, det går som inte ihop. Hur länge har hon varit här då? Ja, tjugo år, utan kommunikation? Nää, det var en tolk som hittade henne för sju år sedan. Hon har haft besök av den tolken en och en halv timme i veckan de sista sju åren av dom tjugo. Tolken, Irma Olovsson kom och hälsa på den här kvinnan och så satte dom sig tillsammans och killade varandra i händerna. Dom satt och skrattade samtidigt, så satte kvinnan sig i rullstolen och så gick dom ut tillsammans. När dom sedan kom in igen, var kvinnan alldeles våt, för det regnade. Men Irma var torr. Hon hade styrt in rullstolen under ett skärmtak, men då hade kvinnan pekat med hela handen och sagt ”ut!” Den dövblinda kvinnan hade kanske aldrig fått tillfälle att uppleva ett underbart regn. Irma hade hängt upp en lapp på väggen där alfabetet var. Teckenspråk är ju så mycket annat än bara tjugoåtta handfomer. Jag satte mig i sängen och gjorde under hennes hand, bokstäverna B E R T I L och när jag hade gjort L, så säger hon B e r t i l, hon kan prata! Det var en så´n upplevelse, så jag tänkte, det här ska jag syssla med hela mitt liv och så blev det. Det finns ett väldigt rikt språk nedlagt i våra kroppar, som vi har användning av, när vi skall prata med varandra. Vi borde aldrig missförstå varann, men nog gör vi det likafullt. Också den som är ovan vid ord, har mycket att säga, det är verkligen en sanning. Vi tänker inte alltid på att vi skall ha tid att vänta på den som behöver mera tid för att utrycka sig. Bertil hade många exempel på hur vi med vårt kroppsspråk kan påverka hur det som sägs uppfattas. Som avslutning citerade han Voltaire: ”Vill du uttråka, skall du säga allt”. Därför slutar jag här. Det var många sanningar och tankar som väckte stor munterhet. Skrivtolkarna, från Regionens tolkcentral, Karolina och Inger förmedlade allt till skrivna ord. 

Lisbeth redogjorde för aktiviteter vi har att se fram emot nu i november och december, som ingår i samarbetet med Häggen. Informationen finns att läsa på Rönnens hemsida. Hon tackade för att så många kommit till Höstmötet och ansvarsgrupp Norrfjärden en trivsam samvaro. Efter lotteridragning, tog vi varandra i hand och sjöng tillsammans Carl Antons Nu går sista visan. 

Text och bilder: Bertil Berglund

Bilder