Gävle 29 maj 202

Hej medlem!

Sköna Maj kom äntligen och med en kall start blev det ju bara bättre och bättre och månaden ser ju ut att sluta i sol och grönt. Det måste man ju glädjas åt även om det är svårt att inte samtidigt behöva tänka på klimatkrisen.

Själv fick jag inte njuta så mycket av det fina vädret då jag oväntat fick pröva hemtjänst en vecka åt min 98-åriga svärmor. Hon bor i en kommun 30 mil söderut men antar att mina erfarenheter är ganska generella. Det blev en lärorik vecka för mej som aldrig har behövt använda kommunala hemtjänster och som gett anledning till eftertanke och reflektioner.

Kort bakgrund: Efter att ha klarat sig själv hela livet och satt en ära i det så trillar Inga och skadar ryggen. Larm och ambulans till SÖS.  Spricka i revben konstateras och hemskick till geriatrisk klinik i hemkommunen. Har mycket ont och får  starka värktabletter som gör henne lite virrig. Skrivs ut efter några dagar och skickas hem efter samtal där ingen anhörig är närvarande eftersom Inga inte vill besvära någon. Hon tycker där att hon bara behöver hjälp med att hämta sina piller på apoteket och att handla.  Då är det ju tur att det finns vänner och anhöriga som kan rycka in. Att klara sig själv hemma var ju omöjligt, kan knappt gå med sin rollator. Det tog 10 dagar att få till hemvård så att jag kunde lämna henne.  Jag har förstått att det enda som gäller är att få prata med en biståndshandläggare. Dom når man inte på helgdagar som Kristi Himmelsfärd, klämdagar, lördag-söndag utan först måndag efter kl 13. Hon har jätteont tidvis, stönar i sängen, ringer vårdcentralen, kan hon få lite mer smärtstillande, läkaren kan titta på remissen i övermorgon….

Frustrationen innan man äntligen lyckas komma fram på telefonen och förbi alla val och meddelanden. När man hört ”Välkommen till Capio ” för åttonde gången får man bita ihop!

Jag förstår att detta inte är en unik situation – säkert är det många av er som upplevt och lever med liknande situationer.  En viktig fråga för mej har blivit hur man ser på individens bestämmande över sig själv. Självklart ska man inte tvinga någon mot sin vilja att bestämma över sig själv - men när viljan att klara sig själv inte stämmer med förmågan att göra det? Ska man inte då försöka övertala personen att prova mer hjälp eller helt enkelt besluta att det är medicinskt nödvändigt? Jag tänker med fasa på hur min svärmor skulle ha klarat sig själv den här veckan utan anhörig hjälp. Jag har pysslat om henne , hjälpt henne med sina 10 tabletter, hjälpt till att klä på och av, lagat mat och sett till att hon fått i sig en del eftersom hon aldrig är hungrig?  Tänker också på hur det ser ut i hemtjänsten när dom gör allt detta på uträknad tid – hur många måste känna sig stressade av att inte hinna med att ge det där extra stöd och empati som alla behöver för att kunna må bra?

Vård- och omsorgsfrågor driver vi på ett bra sätt inom SPF både nationellt och lokalt och min  motivation att fortsätta med detta har verkligen stärkts genom den här inblicken i verkligheten.   

Läser ni vår tidning Senioren? Om inte så gör det! Fick på ett  distriktsmöte höra att det är problem med ekonomin – vi får hoppas att det kan lösas på något sätt för här har vi en bra påverkanskanal! 

I nr 3/23 lanserades en ny app: Mötesglädje. Ser så spännande ut – jag har inte själv prövat men du har kanske gjort det? Berätta gärna om det i så fall!

Önskar er alla en skön och glad sommar!
Ingrid Siksjö / er vice ordförande