Ska nya röster sjunga…
”17 år – livets vår”, hette det i den gamla schlagern... 77 år – livets höst? Våren - gräset gror, knoppar sväller, rymden fylls av ljus och sång. Hösten - löven faller, gräset gulnar, frosten nyper, livets utförsbacke.
 
Två bilder, två kontraster, vår och höst.
 
Jag minns den första dagen som pensionär. Det var den 1 november 2011. En gråkulen novemberdag. Underlig känsla. Det kändes som att ett långt sommarlov låg framför mig. Livets vår i repris.
 
Men spegeln avslöjade – inte livets vår, längre. Och hur påtagligt allvarligt kändes inte pensionsmyndighetens beräkningar över de pensionspengar som skulle utbetalas ”till livets slut”…?
 
Men sedan jag var 17 år har jag jobbat eller studerat hela tiden. Alltid något som väntade dagen därpå. Nu plötsligt inget. Åtminstone inget nödvändigt. En helt ny upplevelse. Jag har mina vattenhål. Rengsjö – Bollnäs – Uppsala – Grundsjön.
 
Rengsjö mitt hem, min hembygd – min förvärvade hembygd, men mina barns hembygd. Jag höll ett tal en gång på hembygdsdagen i Rengsjö och temat var att jag inte hade någon hembygd. Så var det. Jag bodde på åtta olika platser innan jag var trettio år.
 
Bollnäs – min fina lilla vackra stad där Woxnan och Ljusnan flyter samman, mitt politiska fokus. Uppsala – min kontrast. Min stora men samtidigt lilla och gripbara stad, min ungdoms och mina framtidsdrömmars stad. Min vårliga stad med Fyrisån, Carolina Rediviva, Domkyrkan och Slottet uppe på Kasåsen…
 
Grundsjön – här slutar lagen, står det på en handmålad skylt. Närmsta grannby är Naggen. Där finns ingen affär längre. Ja, i dessa trakter finns nästan ingenting längre. Sex mil tur och retur för att köpa mjölk och bröd i Ramsjö… Jag kom ut en morgon i Grundsjön och hörde sången från sjön … jag skrev denna dikt:
 
”I november sjunger den nattgamla isen
En hymn till den bleka hösthimlen och de frostnupna rosenbuskarna
Det är en sång som påminner om sångsvanarnas återkomst till våren
En ton av hopp och återfödelse, mitt i vinterns förberedelse”.
 
Om Uppsala är liv och rörelse, teater, film och musik, så är Grundsjön tystnad, ande, soluppgångar, vågskvalp – fisktärnornas flykt, knipornas snabba, vågsprutande starter och landningar i ystra vårlekar…
 
Jag vill anknyta till inledningen… till livets gång och generationsväxlingarna… Våren erinrar ju mycket om livets växlingar, och att allt kommer åter. Mikael Wiehe har gjort en låt som heter ”… ska nya röster sjunga”. Den låten säger mycket om min tid och vår tid.
 
”En enda sak är säker och det är livets gång;
att allting vänder åter, att allting börjar om…
Och fastän våra röster ska mattas och förstummas,
ska nya röster sjunga…”
 
Mikael Wihe – min generationskamrat – sjunger om att när vi har blivit gamla och vårt hår har blivit grått, när livet börjar mörkna och dagarna har gått, när våra kroppar kroknar och våra steg blir tunga ska nya röster sjunga… ja, då ska nya röster sjunga.
 
Gör det enkelt. Lev och njut av hösten just nu, även om det känns tungt. Lev långsamt, ta vara på de små stunderna. Då mår människan bäst. Glöm inte, att en ny vår ska komma…

Anders Bergsten