Tankar under Annandag Påsk…

Människans liv utgörs av ett komplex av obönhörliga motsatser, skriver psykologen Carl Gustaf Jung. Födelse och död, dag och natt, lycka och elände, gott och ont.

Vi är inte ens säkra på att det rätta ska besegra det orätta, att det goda ska övervinna ondskan, eller att glädjen segra över smärtan. 

Livet är ett slagfält, det har alltid varit det och kommer alltid att förbli så. I detta kaos behöver vi något att tro på, att sätta vår tillit till.

Många nutidsmänniskor saknar denna tro, denna tillit. Nutidsmänniskan tror sig kunna undvara religionen, tron på Gud, tron på livets seger över döden.

Eftersom man inte vetenskapligt kan bevisa Guds existens eller att man inte kan upptäcka honom med ett modernt radioteleskop, så avfärdar man den religiösa tron med att den är osann.

Förnekelsen av Gud är lika fattig på så kallade vetenskapliga bevis som tron på Gud. Hur kan vi bevisa att Gud inte existerar? Hur kan vi bevisa att Jesus inte var Guds son?

Vi har nått långt inom vetenskapen, men vi når inte längst ut - det finns en gräns, det oförklarligas gräns, där vi måste göra halt. 

Utan tro saknar livet mening i djupare betydelse. I annat fall är människolivet bara ett uppflammande irrbloss i universums svarta natt. Då blir tillvaron, som Shakespeare låter Macbeth säga, "en saga, berättad av en dåre".

Känslan av en högre mening med tillvaron är det som höjer människan över det krasst vardagliga perspektivet. Saknar hon den känslan är hon vilsen och olycklig.

Kyrkogården, säger Luther, bör ej kallas en samling av döda utan en åker full av korn, som är Guds korn och Guds åker, som en gång skall skördas.

När vi dör, bör det därför inte heta, att vi dött, utan att vi blivit sådda till den kommande sommaren.

Varför firar vi gudstjänst? Det är en bra och viktig fråga, som allt fler svenskar ställer. Statistiken visar att cirka 10 procent av Sveriges befolkning nås av alla kyrkors gudstjänstutbud. 90 procent är alltså onådda. Samtidigt säger sig 50 procent ha en gudstro och lika många säger sig be regelbundet. Varför är inte gudstjänsten för dessa människor en viktig del av deras trosliv?

Tyvärr ser många människor på kyrkan på samma sätt som på vårdcentralen. Dit går man bara när man har problem, och helst så sällan som möjligt. 

För det är ju så, att de flesta kyrkobesökare är tillfällighetsbesökare. De kommer vid dop, bröllop, begravning, på julnattsgudstjänst eller julotta, på någon kyrkokonsert. Men dessa besökare är viktiga besökare och vi måste visa dem kyrkans öppna famn.

Varför inte hellre bildligt se kyrkan som en "lunchrestaurang" dit vi regelbundet går för att äta? Här får vi släcka vår andliga törst vid Guds levande källa och här får vi stilla vår andliga hunger med Livets bröd. Kyrkobesöket kan bli till en god vana, en inövad god sedvänja. Nog har vi väl tid den där timmen på söndag förmiddag?

Detta var mina tankar efter påskhelgen, kyrkans största festhelg…

Anders Bergsten