Skären som var världen 

SPF Björkens månadsmöte 23 augusti 2023 lockade 35 deltagare till en intressant och lärorik resa ut till Norrbyskär, en ögrupp belägen i Bottenviken utanför kusten söder om Umeå. Den har en intressant historia som blomstrande industriplats och socialt experiment. 

Under 1800-talets slut och framöver var Norrlands skogar en enorm råvaruresurs som gynnade uppkomsten av många lokala sågverk. Industrimannen Frans Kempe hade helt andra och vidare perspektiv. Han såg redan från början långt förbi de lokala skogarna och marknaden sträckte sig över hela landet och vidare ut över världen. 

Vatten av alla slag var tidens transportvägar, timmer från avverkningarna flottades på åar och älvar ner till kusten, buntades samman och transporterades vidare efter dåtidens spetsteknologi, de ångdrivna bogserbåtarna. Norrbyskär och övriga långsträckta öar omkring lockade med storskaliga och skyddade lagringsmöjligheter för timret samtidigt som de låg tillräckligt nära varandra för att kunna kommunicera med korta broar. 

Växlande vindar och ett relativt torrt klimat erbjöd utmärkta torkningsmöjligheter för sågade brädor och plankor som staplades och försågs med skyddande tak.  

Lokala sågverk förlitade sig på vattenkraft, men i Kempes tankevärld var de för begränsade, här krävdes den nymodiga ångdriften! Redan 1895 startade den första ångsågen och sedan gick utvecklingen i rasande takt.  

Frans Kempe var utbildad läkare och insåg att en aktiv personalvård som inte bara inriktade sig på arbetsförmåga utan även den 'inre' hälsan var avgörande. På öarna byggdes för tiden synnerligen väl utformade arbetarbostäder med vardera 4 lägenheter. Trångt enligt nutida standard men ren lyx för den tiden. De flesta finns kvar och är attraktiva sommarbostäder. 

Där fanns det mesta för ett fungerande samhälle, skola, hälsovård, skräddare, sömmerskor, skomakare, kyrka, nykterhetsfrämjande, framgångsrikt fotbollslag, fiske och en butik. Det senare var inte enbart till fördel för alla. Även om företaget betalade för tiden bra löner inträffade tillfälliga betalningssvårigheter och butikens generositet att handla 'på krita' kunde skapa skuldfällor som inte gick att ta sig ur.  

Barnen förväntades börja arbeta från 13 års ålder, pojkarna i anslutning till industrin, flickorna i hemmagöromål eller utackorderades för samma arbete på fastlandet. 

Kempe och medarbetare valde omsorgsfullt ut fast anställda arbetare inklusive sina familjer. Det senare var viktigt då det innebar att de efter arbetsdagens slut hade en trygghet att återvända till. 

Den ursprungliga miljön på öarna var inte väl lämpade för odling och Kempe krävde att de segelfartyg som anlände för att frakta ut sågverkets produkter skulle använda jord som barlast på hitresan. Jorden fraktades sedan till det som blev potatisland. I de anställdas förmåner ingick 'åtta fåror jord' som gödslades av företaget! 

Även om ångdriften innebar en längre arbetssäsong än de vattendrivna sågverken erbjöd fanns ett tydligt behov av säsongsarbetere, kallade lösarbetare. Omsorgen om och urvalet av dem var inte upp till samma standard som de fast anställda, de bodde betydligt trängre. Men även där fanns ambitioner att med tiden bli fast anställd och åtnjuta dess fördelar. 

Norrbyskär var tidigt utrustat med elektrisk kraft, dels för belysning av bostäder men naturligtvis även inom industrin samt de två el-lokomotiven, Svarten och Gråen. Via ett rikt förgrenat järnvägsnät fraktades virket till sina destinationer. Spåren var slugt konstruerade, med dagens termiologi 'högbanor', dels för att inte stjäla markutrymme men även skapa svaga sluttningar i den riktning tunga laster transporterades. 

Verksamheten nådde sin höjdpunkt på 20-talet och avtog när stora delar av skogen användes som pappersmassa. De relativt ineffektiva ångdrivna ramsågarna ersattes med elektriskt drivna och betydligt snabbare cirkelsågar som, när flottningen tappade i betydelse, främst anlades på fastlandet. Den industriella verksamheten upphörde 1952 och de sista fastboende lämnade på 70-talet.

Idag är Norrbyskär en populär plats för turister och besökare som är intresserade av dess historia. Besök ön och se de gamla byggnaderna och andra spår av den industriella eran. Det finns guidade turer och möjligheter att lära sig mer om Norrbyskärs historia och dess roll i regionens utveckling. 

Vi fick utmärkt färd från färjan med ett litet tågsätt (drivet av en gammal folkvagnsmotor!) till muséet där vi åt en delikat laxtallrik och lyssnade på en initierad guidning centrerat runt en gigantisk modell av Folke Hübinette. Därefter en lång tågfärd genom huvudgatan samt ut till ön där butiken låg.

Allt signerat den utmärkta guiden Linda Ögren, tack! 

För ytterligare information, se: https://www.umea.se/norrbyskar