Det var en oerhört positiv upplevelse att få möta Stefan Forsberg, tidigare chef för Stockholms Konserthus. Han sa själv att han är en glad person, en ”solskensmänniska”, tror jag var det uttryck han använde. 

Han har gjort en fantastisk karriär. Han växte upp i Motala i en arbetarfamilj. Pappa jobbade på Luxorfabriken och mamma på Domus. Man hade inte så gott ställt, men en sak var hemmet rikt på, och det var musik. Pappa sjöng, bl.a. i kyrkokören, och mamma spelade piano. 

Stefan ville lära sig spela trumpet efter att ha hört Arne Lamberth spela på radion, men det var ett dyrt instrument att inskaffa. En morbror, som jobbade på en återvinningsstation, hittade en dag ett fint etui och inuti det låg en trumpet. Den fick Stefan. Han satte trumpeten för munnen och lyckades få fram en ton på första försöket. Det är inte alla som klarar det och man får också betänka att trumpeten inte var i bästa skick. Pappa var som vanligt uppmuntrande och tog med honom till en övning med brassbandet i kyrkan. Där var man också positiv och lät Stefan framträda solo med sin enda ton på en konsert. 

Sedan gick det fort, han lärde sig flera toner och etablerade sig som musiker. När han var tretton år var han körledare för flera körer! Senare gick han på Dalarö folkhögskola. Hans mål var att komma in på Musikhögskolan i Göteborg, där en berömd trumpetare undervisade. Givetvis kom han in!

Karriären sedan är i korthet: Chef för Stockholms läns Blåsarsymfoniker, artist- och programchef för Radiosymfonikerna och Radiokören och slutligen i 21 år chef för Stockholms konserthus och vd för Stockholms konserthusstiftelse och Kungl. Filharmonikerna.

Arbetet på Konserhuset drev han mycket framgångsrikt. Bland många minnesvärda föreställningar och evenemang måste nämnas den festkonsert som han anordnade för kronprinsessan Victoria och prins Daniel 2010 i Kungsträdgården, där han själv var en lysande presentatör. Det blev publikrekord med 50.000 besökare. År 2024 gick han i pension, för tidigt enligt mångas uppfattning. Men det innebar inte att han tilläts dra sig tillbaka från musiklivet utan strax på stunden utsågs han till preses av Kungl Musikaliska Akademien. 

Stefan fick frågan om vilken dirigent han hade gillat bäst. Han svarade diplomatiskt att det var svårt att säga. Men han berättade om när Riccardo Muti kom till Stockholm. Stefan hämtade honom på Arlanda i sin egen enkla bil, som var full med spår av att det fanns småbarn i familjen. På vägen uppstod frågan om en eventuell måltid, och Stefan föreslog en pizza hemma hos honom. Det var djärvt. Muti var som berömd dirigent van vid att bli trakterad med lyxmat på första klassens krogar. Men han blev överförtjust och tackade ja, och sedan blev de goda vänner.

Stefan berättade många episoder om hur han mer eller mindre hamnade i olika jobb genom att han erbjöd sig att ställa upp när tillfälle gavs. ”Det kan väl jag göra”, ”Det kan väl inte vara så svårt” var hans inställning. Ett exempel var när det blev en vakans i föreställningen ”Fantomen på Stora Operan”. Så klart han ställde upp och gjorde lycka.

Det var underbart att höra och hans glädje smittade av sig på oss åhörare. Det blev rungande applåder, och efteråt bildades en lång kö av åhörare som ville utbyta minnen med föredragshållaren

Birgitta Agazzi