Vi samlades inför vår vandring vid korsningen Ringvägen Brännkyrkagatan intill en thaikiosk. Den guide som aviserats i programmet, Stefan Maurbakken, hade fått förhinder. I hans ställe kom hans kollega Åsa Övrelid. Det visade sig vara en mycket trevlig bekantskap. Hon utbildar Stockholmsguider och självfallet var hon mycket väl insatt i ämnet Södermalm. Rolig var hon också och bjöd på många glada skratt. Dessutom bjöd hon vid sista stoppet på bullar – som hon försäkrade skulle vara helt kalorifria. Nja, kanske inte, men goda var de.

Vi höll oss till Skinnarviksberget och tog oss upp via Yttersta Tvärgränd med sina gamla trähus från 1700- och 1800-talet. De förvaltas av AB Stadsholmen, som ju är det kommunala bolag som har hand om äldre kulturhistoriskt värdefulla fastigheter. I dag är dessa hus eftertraktade bostäder, och där bor många konstnärer, författare och andra intellektuella och en och annan politiker. Men är man ihärdig kan man som alldeles vanlig medelsvensson komma ifråga som hyresgäst via bostadsförmedlingen. Fast förr i världen var det inte lika idylliskt där. Det var dass på gården och vatten fick bäras in. Dragigt och kallt och trångbott. I ett litet hus bodde 13 familjer, och man skall tänka på att familjerna då var stora med många barn. Man utnyttjade varje vrå, till och med utrymmet under en trappa. Genom att hyra ut det som sovplats till två personer som jobbade skift på en fabrik fick man två hyror för en plats!

Namnet Skinnarviksberget kommer av den skinnberedning som bedrevs nere vid Riddarfjärden, där man använde sjövattnet till sköljning. Det luktade illa och var förstås inte bra för vattnet med alla kemikalier som användes. Över huvud taget ansågs förr närmsta vattendrag som en utmärkt plats att tippa avfall i, såväl sopor och latrin som avfall från fabriker. På så sätt lyckades man på hundra år helt täppa igen sjön Fatburen på Södermalm, en sjö som en gång var så fiskrik att den kallade Fatburen, alltså ’skafferiet’. Och namnet Gullfjärden på del av Riddarfjärden som ligger nära Slussen tillskrivs det faktum att vattnet tidigare var alldeles gulfärgat till följd av att man tippade latrintunnor där. Tänk att Mälaren i dag är Stockholms vattentäkt. Det ger faktiskt ett av världens bästa dricksvatten. Dessutom kan numera vi stoltsera med ha den bästa luften av Europas alla huvudstäder.

Åsa ledde oss vidare. Förutom skinnberedning ägnade man sig på Södermalm också åt tobaksodling och ”tobaksspinneri”, alltså framställning av tobaksvaror, främst piptobak. Även cigarrer tillverkades. De skulle som Åsa berättade rullas för hand och helst ”mot insidan av en kvinnas svettiga innanlår”. Det fanns nog herrar som gottade sig vid tanken.

Givetvis fanns det även här som över allt annars i staden bryggerier, och än i dag står den byggnad kvar som inrymde ett av de större bryggerierna, Münchenbryggeriet, som var först med att införskaffa en ångmaskin. En del av arbetet bestod i att rengöra, fylla och korka buteljer och att lyfta de tunga backarna – allt detta ansågs som kvinnogöra. Dessa kvinnor var mestadels ”kullor” från Dalarna. De var dåtidens säsongarbetare, som i stora skaror varje vår vandrade söderut och jobbade bl.a. på fabriker under sommarhalvåret. Åsa påminde om att en av dessa kullor var Anders Zorns mor, men hon jobbade på ett bryggeri i Uppsala. Även bryggeriet behövde Mälarens vatten men då i form av is, för att kyla ölet. Där bryggdes öl fram till 1971. Idag är det konferensanläggning.

Det fanns också andra fabriker och industrier i området. En jättestor anläggning var t.ex. Ludvigsbergs Mekaniska Verkstad, som tillverkade ångmaskiner och fyrtorn, bl.a. Pater Noster på Västkusten. Så småningom lades det ned och i dag återstår bara några enstaka byggnader och den magnifika Villa Ludvigsberg, en gång chefsbostad. Det fanns på sin tid även en kakelfabrik och Öbergska klädesfabriken, som också var en stor fabrik. Men även den lades ned och idag återstår det som kallas Öbergska gården eller Gula längan. 

All den här verksamheten var förstås ett led i den industriella revolutionen under 1800-talet och den medförde att Stockholm blev överbefolkat. ”Kom inte till Stockholm!” var budskapet från myndigheterna.

På vår vandring nådde vi till slut Ivar Los park, som ligger intill Bastugatan, där Ivar Lo Johansson bodde. Där finns förutom en byst av författaren en förtjusande lekpark på temat landet och staden. På andra sidan ligger Monteliusvägen, en promenadväg som erbjuder en hisnande utsikt över Stockholm, ”Vackraste utsikten i stan”, var Åsas omdöme, och vi höll alla med om det medan vi mumsade i oss de bullar hon tagit med sig.

Nöjda och mätta tog vi sedan med varma applåder avsked av vår guide.

Birgitta Agazzi