Det var Alexander Ståhle, arkitekt och stadsbyggnadsforskare vid KTH, som var på besök och det var han som fick oss att sjunga. 

Han inledde med den fråga som man ofta ställer sig: Var det bättre förr? Han visade ett över 100 år gammalt foto från Södermalm. Utanför träkåkar leker barn obekymrat på gatan. Det kunde de, för det fanns inga bilar att se upp för, i alla fall inte på den gatan. 

Så tog han upp hur det var ännu längre tillbaka i tiden. För flera hundra år sedan var det inte så nådigt ta sig fram på gatorna. Där var fullt med avskräde och sopor. Det fanns ingen belysning, inga trottoarer, ingen stenläggning, så det blev smutsigt och lerigt. När Sverige blev stormakt på 1600-talet ville man ha en allmän uppryckning, och det inne­bar även stadsplanering. Först på 1700-talet kom man dock i gång. Idealet var ett rakt gatunät och avstånd mellan husen för att hindra att brand spred sig. Men det gick lång­samt. År 1864 antog man den ambitiösa Lindhagenplanen, som slutligen skulle göra en storstad av Stockholm. Allt förverkligades inte, men vissa breda gator prydda med alléer mitt i eller utmed sidorna, som Valhallavägen och Karlavägen, anlades. Vidare ordnade man med ett avloppssystem och gator fick stenläggning.

Vi som har upplevt den kraftiga omdaningen av Stockholms innerstad med rivningen av den äldre bebyggelsen i Klara och ofta med viss avsmak sett de enformiga betongklossar som ersatte den kan vara glada att ingen nappade på arkitekten Le Corbusiers planer på hur i stort sett all gammal bebyggelse, även den i Gamla stan, skulle ersättas med gigan­tiska lamellhus. Samma idéer hade han för Paris. Här ville Alexander att vi skulle sjunga en vers ur Anna-Lena Löfgrens hitlåt ”Lyckliga gatan”. Vi klämde i med full kraft:

Lyckliga gatan du finns inte mer
Du har försvunnit med hela kvarter
Tystnat har leken, tystnat har sången
Högt över marken svävar betongen
När jag kom åter var allt så förändrat
Trampat och skövlat, fördärvat och skändat 

I dag har vi nog ändå vant oss vid Sergels torg och Hötorgsskraporna. Själv tycker jag att Kulturhuset är riktigt snyggt. 

Bilismens framväxt fick stor betydelse för stadsplaneringen under lång tid. Man an­strängde sig för att ge mer plats åt bilar i innerstan. Men efter hand har allt fler insett att det inte går att bygga bara med hänsyn till bilarna. I dag strävar man i stället efter att minska biltrafiken och i högre utsträckning befrämja gång- och cykeltrafik och förstås förbättra kollektivtrafiken. 

Alexander bad oss rösta vilken framtid vi önskade för Stockholms del. Var det Fristaden, som i stort sett bara innebär oreglerad tillväxt med tätare innerstäder ökande biltrafik och eftersatt kollektivtrafik. Eller var det Teknostaden med självstyrande bilar, drönare som sköter varuleveranser, eller var det Ekostaden, där man odlar grönsaker i parkerna, där folk cyklar eller åker i elbilar i skytteltrafik. 

Han hade haft denna omröstning i flera sammanhang, bl.a. i Dagens Nyheter, och vi rös­tade ungefär som de flesta. De flesta valde Teknostaden. Ekostaden fick nästan lika många röster, medan få valde Fristaden. Personligen skulle jag vilja ha en kombination av Teknostaden och Ekostaden.

Så fick vi se en framtidsbild av en gata med lekande barn – utan bilar, och då var vi till­baka till hur det var för hundra år sedan. Det Alexander ville slå ett slag för var närhet. Det skall vara nära till arbetsplatser, butiker och övrig service, och nära mellan männi­skor. Småskalighet alltså.

Nu fick Alexander med oss på ny allsång. Han hade skrivit en ny version av ”Lyckliga gatan” och vi sjöng förstås glatt med: 

Lyckliga gatan, du lever igen
Du kom tillbaka, har hittat hem
Åter hörs leken, åter hörs sången
Gatan har blivit, hela salongen
Gatan den lever, när bilarna lämnas
Barnen dom leker, när den förändras

Det var ett lärorikt och medryckande föredrag. Glada skratt och varma applåder till Alexander!

Birgitta Agazzi