Den 15 januari ägde vårt första evenemang rum för säsongen. Vi var över 50 SPF:are som tagit oss fram till Karlaplan på moddiga och hala trottoarer. Så skönt det var sedan att bara sitta i bussen och inte behöva gå av för att se på olika sevärdheter. I stället hade vi fullt upp med att vrida huvudet till höger och vänster för att hinna med att se på vad vår guide Pontus Dahlstrand berättade om allteftersom vi gled fram i staden. 

Som alla förstår är det omöjligt återge allt som Pontus tog upp. Jag råder dem som inte var med att hoppa på när nästa tillfälle bjuds. (Gå in på hemsidan stadsguidningar.se.) Jag får nöja mig med att ange rutten och nämna ett par sevärdheter som pekades ut. Vi började i Östermalm, kom via Vasastan till Södermalm och sedan via Kungsholmen tillbaka till Karlaplan. 

Pontus fokuserade på handel, restauranger och biografer i Stockholm, framför allt från 1920-tal till 1960-tal, samt neonskyltar. Nåja, neon och neon. Faktum är att i dag drivs inte ljusskyltarna i Stockholm med neon utan med lampor, i huvudsak ledlampor, vilket förstås är bra för miljöns skull. Och därmed är vi tillbaka till hur det började. För de första ljusskyltarna drevs med vanliga lampor, som då var glödlampor. Innan dess fick man skylta på annat sätt, med målade skyltar eller utsmyckningar på fasaden. Några som tidigt hade skyltar var apoteken. De kunde var nog så påkostade, som exempelvis Elefanten och Älgen på Östermalm, med varsin ståtlig djurskulptur ovanför entrén. I dag har verksamheten flyttat men skulpturerna finns kvar.

När neonskyltarna kom var rött den enda möjliga färgen, men senare blev det möjligt med fler färger. Skylten kunde också göras rörlig genom att lamporna tändes i olika takt. Oavsett tekniken bakom brukar numera alla ljusskyltar kallas neonskyltar. De utgör i dag ett naturligt inslag i gatubilden. Jag glömmer aldrig när jag kom till Östberlin i min ungdom. Vilken kontrast till Västberlin! Det var så mörkt. Gatubelysningen var sämre, men framför saknade man neonskyltar.

En del neonskyltar blir speciellt omtyckta.  Men om de funnits länge på en plats vill man att de skall vara kvar. 

En skylt som är märkvärdig är Stockholms, ja faktiskt Sveriges, äldsta rörliga neonskylt, Stomatol-skylten vid Slussen, uppsatt 1909. Den har flyttats på, varit nedsläckt under olika perioder och har ändrat utseende. En annan älskad skylt, även den rörlig, är Tulo-skylten från 1955 invid S:t Eriksbron. Men dessa och andra skyltar lever ett osäkert liv. Det är tydligen svårt att få sådana skyltar kulturminnesmärkta. När man tar ned dem får fastighetsägare och politiker smaka på folkets vrede.

Vi såg vi bl.a.  förutom de nämnda Elefanten och Älgen även Karla Frukt, Tösses konditori, Sturebadet, Kungsgatan med sina biografer och de två Kungstornen 60 m höga, som på 1920-talet var Sveriges högsta byggnader, Kalas-hörnan dvs. hörnhuset vid korsningen Sveavägen Kungsgatan, uppkallad efter reklamen för Martin Olssons Kalaskaffe. Den fasaden är en eftertraktad reklamplats. I det huset fanns under 1970-talet den ökända restaurangen Monte Carlo. 

Vi passerade Carlton Hotel, som byggdes för att innehålla allt, butiker, frisersalong m.m., dansstället Bal Palais, nu nedlagt, där Lill-Babs debuterade, Röda Rummet vid Norra bantorget, tidigare taxiförarfik som då var öppet dygnet runt. Mittemot låg fram till 1970-talet Vinterpalatset, dans- och biolokal med möjlighet att visa bredbildsfilmer. Pontus berättade att dessa ofta var uppdelade med en paus. Efter pausen var biljettkontrollen slapp och då plankade Pontus och hans kompisar in. Han har alltså bara sett sista delen av mängder med filmer och grunnar på om han nu skall försöka se första delen någon gång. 

Högt upp på NK tronar den roterande NK-klockan, som faktiskt från början satt på Teletornet, som revs på 1950-talet. På fasaden till NK monterades tidigt en neonskylt som lyste så starkt att folk trodde att det brann och larmade brandkåren. Så den fick monteras ned. Vid Norrmalmstorg hade Aftonbladet förr en reklamskylt i form av en jättetermometer som var 14 m hög. Vi körde förbi Kungsträdgården och Operakällaren, ett vattenhål för mången kändis, bland dem Sven-Bertil Taube. Telefonnumret dit var det länge det enda nummer hans son Jesper hade för att få kontakt med fadern.

På Skeppsbron pauserade vi Tullhuspaviljongerna på Skeppsbron. De byggdes inför det sommar-OS som planerades till 1940. Men andra världskriget satte stopp för dessa spel. Hur som helst la ju Finlandsbåtarna till där, så tull och passpolis höll länge till där. Den sista båtlinjen var Ånedinlinjen. 

Så nådde vi Slussen med Stomatol-skylten. På Söder krånglade sig chauffören med stor skicklighet in på diverse trånga gator. Vi körde förbi ungkarlshotell och Röda Korsets andrahandsbutik på Östgötagatan, som har ett kafé där man serverar stans bästa budapestbakelser. Ett annat matställe som pekas ut som särskilt värt ett besök var Blecktornskällaren.

Vi tog oss vidare, och på Hornsgatan kunde vi se ännu en anspråkslös skylt på en klassisk butik, Gunnar Olsson fotobutik. Vid Hornstull ligger Frisk & Svettis nära brofästet till Liljeholmen. Från början var det en biograf, Flamman. Pontus berättade att den byggdes med ett riktigt orkesterdike, för det här var på stumfilmens tid och ambitionen var att ha en hel orkester där. Senare blev det ett dansställe under olika namn, bl.a. Puttes, alltså Putte Wikman. Ett tag hette det Domino. Där hade Pontus förstås också varit i sin ungdom.

Så körde vi över Västerbron och kom fram till Fridhemsplan, där skylten till den forna biografen Draken finns kvar, fast det numera är ett hyrlager som håller till där.

Färden tillbaka till Karlaplan gick via Odengatan. Strax före Odenplan kunde vi se skylten till det fina 50-talskonditoriet Ritorno, ni vet där det finns bakverk som heter ”En sån där”. Vid Odenplan där Åhléns ligger fanns det tidigare ett EPA, som var NK:s lågprisvaruhus.

Längre norrut på Odengatan kunde vi se den anrika skylten till Continental Herrekipering, som finns kvar trots att det är nya ägare där. På andra sidan ligger Lindquists konditori, drygt 100 år. 

Men nu får det räcka. Jag kan bara konstatera att det var en fin nostalgitripp för oss som är uppväxta här och förstås en fin tur även för dem som flyttat hit i vuxen ålder.

Birgitta Agazzi