Vi slog ihop de två planerade visningarna på Postmuseet på Lilla Nygatan till en, eftersom det inte kom så många anmälningar. Kanske på grund av att det var höstlovsvecka. 

Guiden Bibbi släppte in oss lite före öppningsdags. Det var skönt, för då kunde vi få några lugna minuter innan resten av besökarna kom in. Det var ju som sagt skollov, så det var många barn­familjer som ville komma in. 

Bibbi gav oss en historisk översikt över postens historia. Långt tillbaka i tiden skickade man brev med en ridande kurir. Det kunde ta lång tid. Det dröjde exempelvis en månad innan nyheten om Gustav II Adolfs död 1632 i Lützen nådde Stockholm. 

Sverige var ju en stormakt på den tiden, och man insåg att postgången behövde effektiviseras. Det var rikskanslern Axel Oxenstierna, han som lade grunden för den offentliga förvaltning vi har än i dag, som fick i uppdrag att åstadkomma detta. Han lät 1636 införa ett stafettsystem, där en bonde fick föra posten till nästa bonde tills brevet nådde en poststation. Dessa postbönder bodde på ett avstånd av cirka 2 mil från varandra och skulle gåendes ta genaste vägen. Man räknade med att en mil skulle ta 2 timmar. Postbonden hade ett horn, som han skulle tuta i när han var inom hörhåll för nästa postbonde. Då skulle den personen göra sig beredd.

Lite senare fick vi beridna postiljoner. Men det dröjde innan man började utnyttja det skjutsväsen som fanns. När man väl hade kommit i gång med postdiligenser i mitten av 1800-talet så blev dessa rätt snart utkonkurrerade av nymodigheten järnvägen. Det transportsystemet innebar en enorm uppsnabbning av postgången. Särskilda postkupéer inrättades, där de anställda sorterade posten under färd och avlevererade den vid stationerna utmed linjen.

Vid de postkontor som inrättades anställdes ofta kvinnor som föreståndare. Det berodde inte på att Postverket ville befrämja jämställdhet för kvinnor utan på att kvinnolönerna var lägre. Bibbi berättade att uppdraget ofta gick i arv och visade på en by där postkontoret i generationer skötts av samma familj. Men fram till 1921 gällde att om en kvinnlig föreståndare gifte sig måste hon sluta, för då blev hon omyndig. Därmed fick hon inte hantera pengar, och det måste man ju göra på ett postkontor.

Vi förknippar brev med frimärken. Men det är en relativt sen företeelse. Världens första frimärke introducerades 1840 i England. Sverige fick frimärken först 1855. Tidigare betalade man efter den sträcka ett brev färdades, och ibland delade avsändaren och mottagaren på kostnaden. Ungefär samtidigt började man använda kuvert. Tidigare hade man vikt ihop sitt brev och för­seglat det med ett sigill. 

Frimärkena innebar också att brev kunde delas ut till hemmen av brevbärare. Då behövde man inte längre som förr gå till ett postkontor för att fråga om det möjligen kommit post. Fram till 1951 delades post ut alla dagar – även på söndagar! Och ända fram till 1987 kunde man få brev utdelade på en lördag mot extra avgift. Jag minns aldrig att jag fick det.

Med tiden ökade mängden försändelser. Bibbi gav några siffor: på 1870-talet var det 19 miljoner och år 1900 var det 260 miljoner! Till detta bidrog att det blev vanligt att skicka vykort och jul- och påskkort. Vid jul måste extrapersonal inkallas. Det var ett populärt extraknäck för skol­ungdom. Tänk på Tage Danielssons berättelse om Karl-Bertil!

Vad som slår en när man tar del ar denna historik är hur mycken möda som lagts ned på att få fram posten. För fram skulle den. Bibbi citerade vad som gällde för en postbonde:  ”han [skulle] göra sig färdig att straxt anamma brefven […] och dermed oförtöfvadt genom natt och dag, oaktadt hvad väder som vara kan, vidare fortlöpa”. Farligt kunde också vara. Tänk på dem som tog posten i öppna båtar över Ålands hav under stormaktstiden mellan Stockholm och Åbo. Vintertid var det inte nådigt. Bar isen kunde båten glida fram på isen. För att pröva om isen bar fick några hoppa ur båten och testa den med ispikar. Flera omkom förstås. Lantbrevbärare kunde bli överfallna och var därför beväpnade med skjutvapen fram till 1962, därefter var det batong som gällde och det hade man in på 1970-talet.

Det var nostalgiskt att se det postkontor som museet byggt upp. Det var något speciellt med de inrättningarna. Bakom disken satt kompetenta tjänstemän, som inte bara kunde allt om porton och postorter utan även visste att hantera in- och uttag på postsparbanksboken. Jag minns att min dotter var imponerad av allt detta när hon var i sexårsåldern. Hon ville bli postkassörska när hon blev stor. ”Och de finaste frimärkena, ska jag spara åt dig, mamma”, sa hon. Ack, ja. Det kunde hon ju inte bli, för år 2000 lades alla postkontor ned.  

I dag får man söka sig till en matbutik eller bensinstation för att utföra posttjänster. I och med möjligheten att skicka e-post och sms har antalet vanliga privatbrev minskat oerhört, och det gäller även myndighetspost, som de flesta numera får i en digital brevlåda. Det har inneburit att den post som ändå fortfarande delas ut bara kommer varannan dag, vilket innebär måndag, ons­dag och fredag ena veckan, och tisdag och torsdag nästa vecka. 

Självfallet fick vi under vårt besök veta mycket mer än det jag har förmedlat här. Jag kan varmt anbefalla museet för den som ännu inte varit där. Bara själva huset där museet är inhyst är värt att se. Det är byggt på 1600-talet och kom i Postverkets ägo 1720. Det var länge Stockholms enda postkontor. Där finns en fin avdelning för barn, där man kan göra massor av spännande saker.

Efter en timma tackade vi vår guide Bibbi för ett otroligt givande besök. 

Birgitta Agazzi