Det var nytt publikrekord när Elisabeth Tarras Wahlberg framträdde på årets sista månadsmöte. 

Elisabeth är välkänd från sin tid vid det svenska hovet. Det var dock ingen bana hon själv hade föreställt sig. Hon berättade att hon i sin barndom varit mobbad, hon läspade och vågade inte läsa högt. Som lite äldre bestämmer hon sig för göra något åt det, så hon åkte till USA för att stu­dera. Där växte självförtroendet. Sedan tog hon examen i statsvetenskap vid Stockholms univer­sitet. 

                            Dukat för lunch.

År 1973 fick hon anställning som informations- och pressekreterare på Svenska Institutet. Där trivdes hon bra, men en dag stötte hon på en bekant, Jan Mårtensson, då kanslichef till kungen. Han tyckte att hon skulle bli hans pressassistent. Hon tvekade ett tag, men insåg att det var en unik chans till att göra något helt annorlunda. Så hon slog till och började sin bana vid hovet 1976.

Då rådde det Silvia-feber. Förlovningen mellan Silvia Sommerlath och kung Carl XVI Gustaf ägde rum på våren och i juni var det bröllop. Mediernas och allmänhetens intresse var på toppen.

Elisabeths karriär gick vidare. Hon blev pressekreterare vid hovmarskalkämbetet 1979, presschef 1988 och informationschef 1995. År 2004 blev hon hovmarskalk och chef för kronprinsessan Victorias hovstat, som inkluderande motsvarande uppgift för prins Carl Philip och prinsessan Madeleine. Men som hon konstaterade, så gjorde hon i stort sett samma sak hela tiden, oavsett titlar och lön: hade hand om kontakterna med medierna.

Elisabeths  arbetsgivare.
 

År 2008 slutade hon vid det svenska hovet, och var sedan under ett år rådgivare i internationella relationer åt emiren av Qatar. Hon har på senare tid arbetat åt TV 4 och kommunikationsbyrån Lennox PR.

Men nu var det framför allt erfarenheterna från arbetet vid hovet hon skulle berätta om, och speciellt hur det var att hantera medierna. En del journalister har varit ointresserade, en del har varit överintresserade, några ganska nedlåtande eller rentav elaka i sin hantering av de kungliga. Med tanke på det kunde man kanske ha förväntat sig att Elisabeth skulle ha en rätt negativ syn på denna yrkeskår. Rubriken på hennes föredrag var ju också ”Med och mot media i 30 år”. Men det framgick snart att hon under sin tid mer strävat att arbeta med än mot journalister. ”De är också människor”, menade hon.

Hon har t.o.m. gett ut en bok på detta tema: ”Journalister är också människor” heter den. I den har hon ställt upp följande 10 gyllene regler för bra medierelationer.

1. Bygg nätverk.
2. Var positiv i mötet med medierna.
3. Var lyhörd.
4. Bestäm ditt budskap.
5.  Var tydlig.
6.  Ljug aldrig.
7.  Allt du säger eller skriver ska tåla publicering.
8.  Behandla alla frågor med samma noggrannhet.
9. Var professionell – försök inte bli kompis med journalister.
10. Tänk på att journalister också är människor.

Hon gav några exempel när denna inställning sattes på prov. 

Vid ett tillfälle skulle en journalist intervjua kronprinsessan, som då var 15 år. Elisabeth bad att få veta vilka frågor som skulle ställas för att Victoria skulle kunna förbereda sig. En fråga gällde hur kronprinsessan såg på monarkins framtid. Elisabeth kontaktade då journalisten och frågade om han hade barn. Jo, det hade han. ”I vilken ålder?”, ville Elisabeth veta. De var tonåringar sa då journalisten. ”Hur tror du att de skulle klara av den frågan?”, undrade hon. Hm, kanske inte så lätt, medgav journalisten och strök frågan. 

Några år senare publicerades en klumpig kommentar om att Victoria var ”mullig.” Hon tog illa vid sig och började hårdbanta, vilket ledde fram till kraftiga ätstörningar. Allt fler la märke till hennes avmagrade kropp. Elisabeth såg framför sig hur att medierna skulle frossa i detta, och förstod hur plågsamt det skulle bli för Victoria. Ett pressmeddelande från hovet skulle knappast sätta stopp för spekulationerna. Hon beslöt sig för att ge en journalist ensamrätt till en artikel om saken och valde då en kvällstidning. Hon räknade med att ingen annan tidning då skulle vilja ”skruva till” det. Det visade sig vara rätt tänkt. Det blev en bra och saklig artikel, och det hjälpte nog att drottningen la till en vädjan att lämna Victoria i fred. Hon fick senare professionell hjälp för att komma till rätta med sina problem.

Vi sitter i Barocksalen.

Kungen råkade illa ut 2004 då han var på statsbesök i Brunei. Det landet leds ju av en envålds­härskare, sultanen Hassanal Bolkiah. Kungen fick under besöket frågan om hur han såg på sulta­nens roll, och svarade då att sultanen har en ”kolossal närhet till folket" och att ”Brunei är mer öppet än något annat land man kan tänka sig”. Det blev ett ramaskri här hemma. Kungen och monarkin ifrågasattes. Senare framkom det att kungen i stort sett citerade vad som stod i den pärm han hade fått från UD inför resan. Ilskan vändes då i stället mot UD.

Då och då får kungen kritik av journalister för att han verkar sur eller mindre samarbetsvillig. Elisabeth tycker att det är orättvist. Han kan bli irriterad när mediehorden ställer sig mellan honom och de människor han är ute för att träffa eller när pressen är alltför närgången på hans och familjens privatliv. Han blir givetvis sårad över kritik som han tycker är orättvis. Han ser sitt uppdrag som ett kall och är i tjänst dygnet runt. Enligt Elisabeth dröjde det länge innan han kände att han hade folkets stöd. Det kom när han fyllde 50 år och han såg hur mycket folk som hade samlats på Lejonbacken för att hylla honom.

När boken ”Carl XVI Gustaf. Den motvillige monarken” med minst sagt skandalösa uppgifter om ”kaffeflickor”, otrohet och sexklubbar publicerades 2010 hade Elisabeth redan slutat vid hovet. Hon led med kungen när han skulle rida ut den storm som boken gav upphov till. Hur som helst är den stormen nu över. På frågan om medierna i dag över lag förhåller sig gentemot kungen svarade Elisabeth att hon nog tyckte att de hade blivit mindre kritiska. Hon lade till att de kanske har ett annat perspektiv i dag när de ser sig runt i världen och ser vilka statschefer det finns på vissa håll.

Vi tackade Elisabeth med varma applåder och skildes åt för att så småningom var och en i sin stad fira jul och nyår.

Birgitta Agazzi