Intresset bland våra medlemmar var stort för att besöka Herman Bergmans Konstgjuteri. Vi fick ordna inte mindre än tre visningar.

Vi har ofta hört det här gjuteriet omnämnas när vi varit på konstvandringar. Det imponerande ”Brantingmonumentet” av Carl Eldh är exempelvis gjutet här, liksom de stiliga hästarna av Sivert Lindholm på Blasieholmen, ”Orfeusgruppen” av Carl Milles, ”Trädet” av Erik Grate, ”Teatervagnen” av Peter Linde i Filmstaden i Råsunda, för att inte glömma de jättelika och rikt utsmyckade portarna till Historiska museet av Bror Marklund. Dessa kan vi beskåda varje gång vi har våra månadsmöten där. Och sedan mängder med andra konstnärer. Svårt att komma på någon som inte anlitat detta gjuteri.

När vi letat oss fram till gjuteriet, som ligger i ett litet industriområde i Enskede nära Skogskyrkogårdens tunnelbanestation, samlades vi i det mycket anspråkslösa fikarummet. Per-Ulrik Bergman hette vår guide. Han har ägnat mycken tid på senare år åt att kartlägga företagets historik och delade gärna med sig. Vi besåg också hela verkstaden. Jag har aldrig varit på ett så långt studiebesök – det tog drygt två timmar! Men det bidrog också att vi besökare ställde också många frågor. Det var likadant på alla tre visningarna.

Per-Ulrik är barnbarn till grundaren, Herman Bergman, född 1869 i Stockholm. Han var i sin tur utomäktenskaplig son till J.A. Berg, en ingenjör som startade en byggnadsfirma, som bl.a. levererade huggen gatsten till Stockholms gator och hamnar. Berg var framgångsrik och blev en stor mecenat, framför allt till Stockholms högskola, som fick medel till en konstprofessur och fick ärva Bergs konstsamling. Den räknas till en av de finaste vi har i Sverige och kan i dag beskådas på Spökslottet i Vasastan. Vi var där senast den 2 dec. 2024. Se referat här.

Herman var alltså utomäktenskaplig son till J.A. Berg och dennes hushållerska. Tidens klasskillnader gjorde att ett äktenskap inte kom i fråga, och sonen erkändes inte officiellt. Men det blev inte så sorgligt som det kunde bli i sådana fall. Han placerades i ett bra fosterhem, och fadern höll alltid en vakande hand över honom. Han verkar ha umgåtts med både fadern och andra biologiska släktingar.  

Uppenbarligen ärvde han sin faders sinne för konst, för när det var dags att börja arbeta sökte han sig till ett glasmästeri i hopp om att få tillverka vackra kyrkofönster. Han fick dock ägna sig åt att laga vanliga trasiga fönsterrutor. Men så hade han turen att komma på rätt plats, nämligen Meyers konstgjuteri. Där utmärkte han sig. Per-Ulrik berättade att Herman en dag deklarerade att han hade lösningen på ett problem som man brottades med på gjuteriet, nämligen hur man skulle kunna gjuta nya portar till Lunds domkyrka. Och till allas häpnad fungerade det! Sedan drog han vidare till Tyskland för att lära sig ännu mer. 

När han kom tillbaka till Stockholm registrerade han ett eget företag 1895, men under några år arbetade han på olika ställen, bl.a. på Hallbergs Guldsmed AB, vilket var betydelsefullt, för innehavaren Jean Jansson fattade tycke för Herman och blev hans välgörare. År 1908 kunde Herman inrätta sin egen verkstad. Länge låg den i Vasastan på olika adresser.

År 1950 flyttade verkstaden till den nuvarande adressen i Enskede i en byggnad som specialbyggdes för ändamålet. Det var då världens modernaste och största konstgjuteri. Sönerna Folke och Per-Gösta arbetade också där. Mellansonen Hemming blev arkitekt, och dottern Astri blev som bekant konstnär och skulptör, och gifte sig med Evert Taube. År 1954 dör Herman, och äldsta sonen Folke övertar verksamheten. Yngsta sonen Per-Gösta arbetade kvar. Men när dessa gått bort fanns det ingen i släkten som ville eller kunde ta över, inte heller Per-Göstas son, Per-Ulrik. I stället såldes företaget till tre anställa, och verksamheten kunde fortsätta. I dag finns det ett tiotal i personalen. Det är Skandinaviens största och äldsta konstgjuteri. Och självfallet är man hovkonstgjutare. 

Konstgjutning är ett hantverk som kräver gott handlag och sinne för konst förstås. Per-Ulrik hänvisade till sin farfar, som kunde se på händerna på tilltänkta lärlingar om de dög till yrket. 

Vi runt in i verkstadens olika rum och fick klart för oss hur komplicerat det är att gjuta ett konstverk och hur många moment gjutningen omfattar. Det är inte bara att hälla brons på ett original i gips eller lera. Det skall görs åtskilliga former dessförinnan, i silikon, gips och keramiska material.

Det finns i huvudsak två metoder för konstgjutning: cire perdue och sandgjutning. I det första fallet används i ett moment vax – på franska cire. Detta smälts ut sedan och kan inte återanvändas igen. Det går alltså förlorat – franska perdue. Den andra metoden innebär att man använder en speciell sorts sand. Jag avstår från att beskriva alla moment och hänvisar i stället till nätet, speciellt Bergmans egen hemsida, bergmanskonstgjuteri.se. 

En sigillstämpel av Astri Taube. Modell var Per-Ulriks far.

    
När det väl är dags för bronsen skall den hettas upp till rätt temperatur. Naturligtvis finns det termometrar som talar om när det är dags. Men Per-Ulrik berättade att hans far alltid dubbelkollade det genom att se på färgen, den skall vara körsbärsröd.

Här pågårr sandgjurning.

När gjutningen är klar och allt kallnat, återstår att svetsa eller löda ihop delar, om konstverket är gjutet i flera delar. Sedan är det dags för ciselering, vilket innebär att fogar, skarvar och hål döljs. Slutligen blir det patinering. Då får skulpturen sin slutfinish.

En person, Atze Dijkstra, som var anmäld till min grupp kom inte, eftersom han fick problem i trafiken. Dagen därpå när han var på stan råkade han i samtal med en okänd person, som kommenterade hans fina kamera. Atze berättade då att den hade han tänkt använda dagen innan på ett besök på Bergmans konstgjuteri som han dock missat . ”Men där jobbar ju jag”, utbrast den okände. ”Här är mitt kort. Kontakta mig, så får du en privatvisning”. Sådant blir man glad över att höra.

En sak som man däremot blir ledsen över är följande. Per-Ulrik bekräftade vad några av oss hade läst i tidningen, nämligen att huset där man håller till är under rivningshot. Synskadades Stiftelse, som äger marken, vill inte ha ett industriområde där. Redan detta är beklagligt, för sådana här småindustriområden insprängda i bostadsmiljö börjar bli sällsynta, och dem borde man värna om. I stället vill markägarna bygga bostäder och ett nytt kontor till sig själva. De har ingen förståelse för att det finns ett egenvärde i ett hus som är specialbyggt för en så specifik verksamhet som konstgjutning. Inte heller verkar de förstå vilken unik institution det är fråga om. De borde vara stolta över att ha den på sin mark. Deras planer är överklagade, men risken är stor att de får rätt till slut. Det kan dessvärre sluta med att hela verksamheten måste läggas ned. Det är inte så lätt att hitta nya lokaler, och flytten kommer säkert att bli för dyr.

Om ni tycker att detta är fel, så skriv under den protestlista som finns på nätet. Se här.

Man kan också gå med i Vänföreningen Herman Bergman Konstgjuteri, via vanner@hermanbergman.se.

Uppbyggda av allt vi fått se och lära oss och uppbragta över rivningshotet tackade vi varmt Per-Ullrik och drog hem i decembermörkret.

Birgitta Agazzi