Idén kläcktes efter en lärarfest i Kiruna. Arne och filmaren Staffan Svedberg bestämde sig för att genomföra en kanotfärd genom nordöstra Kanada från Fort Smith vid Athabasca-sjön via Stora Slavsjön och vidare över tundran till slutmålet eskimåbyn Baker Lake vid Hudson Bay.

Men blir det inte väldigt trist och enformigt att paddla i ödemarken så många mil?

– Nej, det händer saker hela tiden, berättar Arne. Förutom de vackra miljöerna vi passerade, upplevde vi många intressanta möten med indianer, eskimåer och kanadensare som bor här i ödemarken. 

Över en del av den väldiga Slavsjön fick vi exempelvis lift av fiskaren Paul och indianen Gail, som bland annat sköt en älg som simmade intill oss. På 30 minuter slaktade, flådde och styckade Gail älgen, som därefter blev en god middag plus proviant för den fortsatta färden.

– Framme vid tundran träffade vi eskimån Iveo och sonen Timothy – två av få människor som lever ensamma där uppe. De bjöd på en middag av fantastiskt gott renkött, stekt över lägerelden.

Alla djur de stötte på var andra stora händelser. 

– Värst var mötet med en stor Svartbjörn som dök upp bara några meter från vårt läger. Jag var livrädd, erkänner Arne. 

En polarvarg skrämdes också upp intill lägret en dag liksom en fjällräv. Vildrenar simmande intill kanoterna. Vithövdade örnar kryddade upplevelsen liksom häckande tranor och ruggande svanar. En av svanarna blev för övrigt middag en kväll. 

– Ett äventyr av det här slaget är helt enkelt en totalupplevelse. Enbart tiden i kanoten är en viktig del, berättar  fotografen Staffan Svedberg. Du har mycket tid att tänka när du paddlar. Och känslan av att klara av det enkla – förflytta sig, hitta ved, göra upp eld, laga mat, hålla sig varm – det ger en stor tillfredställelse.