Förlisningen av passagerarfartyget Titanic natten till den 15 april 1912 väckte på sin tid en oerhörd uppmärksamhet, och än i våra dagar är det nog den mest kända fartygskatastrofen, omgärdad av myter. Titanic krockade med ett isberg på sin jungfrufärd från Southampton till New York.

En av dem som intresserat sig för ämnet sedan barndomen är Åke Fagrell, som framträdde på vårt sista månadsmöte för terminen. Det han inte vet om Titanic är inte värt att veta. Dessutom hör han till den sortens människor som kan berätta. Trots att vi i publiken i stort sett visste hur det gick höll han oss trollbundna, och vi tyckte att vi var med från det att fartyget byggdes och sjösattes och fram till det bittra slutet. Och han kunde verkligen levandegöra de sista dramatiska timmarna.

Jag gör inte ens ett försök att återge allt han berättade utan ger bara de viktigaste uppgifterna.

Titanic byggdes med dubbla bottnar och 15 vattentäta skott. Det var också otroligt elegant och lyxigt inrett, och även tredjeklasspassagerarna bodde i egna hytter. Detta var en fördel mot konkurrenterna, som visserligen hade snabbare men inte lika bekväma fartyg. I reklamen framhölls även hur säkert Titanic var och det påstods till och med vara ”osänkbart”, en frisering av ett tidigare omdöme som löd ”så gott som osänkbart”.

Det fanns 20 livbåtar med plats för 1.178 personer, trots att fartyget kunde rymma över 3.000 personer och som på denna resa hyste drygt 2.000 personer. Men antalet livbåtsplatser ansågs tillräckligt och låg till och med över normen, som då föreskrev 990 platser för ett fartyg av Titanics storlek. Man räknade med att livbåtarna i skytteltrafik skulle evakuera folk till närmaste räddningsfartyg.

Exakt hur många som var ombord är lite oklart, men man brukar säga 2.224 personer. Av dessa omkom 1.514, vilket innebar att mindre en tredjedel, 712 personer, räddades.

Det finns flera omständigheter som bidrog till att katastrofen blev så stor. Radar fanns inte. I stället hade man en utsiktskorg med två man. Men dessa saknade för tillfället kikare! De såg plötsligt isberget och slog larm, men då var det för sent att klara av att gira undan, så det blev en kollision.  

När kaptenen väl insåg att fartyget tog in vatten och beordrade alla att lämna skeppet var det många passagerare som till en början inte förstod allvaret. En del tyckte att det verkade farligare att vara i en ranglig livbåt på det mörka havet än att stanna kvar ombord på ett fartyg som ju skulle vara osänkbart! Den första livbåten med plats för 68 personer gick iväg med bara 28 personer ombord. En del andra var inte heller fullsatta, eftersom några besättningsmän som fördelade platserna höll benhårt på regeln att bara kvinnor och barn fick plats. Stod inga sådana i kö när det var dags att fira ned båten så fick den gå iväg med tomma platser. Ett tragiskt slöseri, med tanke på att antalet platser redan från början var för få. Överlevande vittnar om panikscener när folk till slut insett att de inte skulle få plats i livbåtarna.

Närmaste fartyg som kunde komma till undsättning låg fyra timmar bort. Eftersom Titanic sjönk inom två timmar så kom detta räddningsfartyg, Carpahtia, fram för sent att rädda dem som klamrat sig fast på fartyget. De som hamnat i vattnet hade frusit ihjäl. Bara några få av dem hade plockats upp i andra livbåtar. Åke påpekade att föreställningen om att tredjeklasspassagerna lämnas att dö inte stämmer helt. De hade dock längst väg att ta sig upp på däck, vilket missgynnande dem. Och långt fler både män och kvinnor i första och andra klass klarade sig bättre än tredjeklasspassagerna.

Titanics undergång ledde till stora förändringar av sjöreglerna. Framför allt infördes regeln att det skall finna livbåtsplatser till alla och att radiobevakning skall utföras dygnet runt.

Åke har ingen direkt anknytning till Titanic. Han har alltså ingen släkting som var med ombord. Däremot lärde han känna Beatrice Sandström, som räddades som 1,5-åring tillsammans med sin mamma och en äldre syster. Beatrice har inga egna minnen från den hemska upplevelsen, men mamman och systern talade ofta om den. Han har också varit i kontakt med andra överlevande och släktingar till dem. Han visade upp en uniformsknapp som han fått från en släkting till en av de överlevande styrmännen.

Det var en som sagt gripande att höra på detta, och Åke blev avtackad med många applåder och efteråt var det många som ville prata med honom.

Birgitta Agazzi