En försommardag är perfekt för att besöka teatern Confidencen vid Ulriksdals slott. 

Förhandsintresset var stort, så vi hade beställt två visningar med 25 personer i varje grupp. Dock blev det tyvärr flera avhopp i sista stund, särskilt i grupp två. Vi togs väl om hand av den lika kunniga som trevliga guiden Patrik, som också brukar guida på Operan. 

Att det finns en teater i Ulriksdal kan vi tacka några viljestarka kvinnor för. Men vi börjar som Patrik gjorde – från början. 

Byggnaden som inhyser teatern tillhör det slott som uppfördes 1645 som ett sommarresidens åt Jakob de la Gardie, han som också anlade det överdådiga palatset Makalös i Stockholm. Det blev ett kungligt slott 1669 då änkedrottning Hedvig Eleonora köpte det. Då fick det sitt nutida namn, Ulriksdal, efter en prins Ulrik. 

Från början var byggnaden vi besåg en kombination av ridhus och värdshus. Men 1753 lät Lovisa Ulrika, gemål till Adolf Fredrik, inrätta ridhuset till en slottsteater. Den högt bildade och kulturella drottningen var inte nöjd med nivån på den dåvarande svenska teatern utan ville ha allt som det var på kontinenten. Så blev det. Det blev rokokostil med plats för 200 åskådare, med ett sinnrikt maskineri, som inför öppen ridå kunde skifta scenbild. Ett franskt teatersällskap, Du Londel, bjöds in. De gamla värdshuslokalerna inreddes till eleganta förmak och en matsal, där matbordet kunde hissas ned till källaren, där det dukades för att hissas upp. Sedan kunde de kungliga äta utan uppassning av tjänare runt omkring sig. Det kallades ”table à confidence” (franska confidence betyder ’förtroende’). Det var högsta mode i Frankrike, och givetvis ville Lovisa Ulrika ha ett sådant i sitt nya hemland. Det fick ge namn åt hela teatern. 

Gustav III var som bekant också förtjust i teater, så han fortsatte att utnyttja teatern, men efter hans död tappade hans efterträdare intresset. Scenöppningen murades igen och scenmaskineriet revs, sorgligt nog. Salongen och övriga utrymmen kom att utnyttjas som förråd. Men det har tidvis också varit skolsal, telegrafstation, militärförläggning med mera. 

På 1930-talet insåg man att byggnaden var skyddsvärd. Men det dröjde innan något hände. En stiftelse inrättades 1965 för att försöka återställa teatern. Men det gick inte att få några anslag. 

Det blev två kvinnor, lika viljestarka som Lovisa Ulrika, som till slut efter mycket slit lyckades. Den viktigaste måste nog sägas vara operasångerskan Kjerstin Dellert.  Den andra var prinsessan Christina. De bodde båda i Ulriksdal och blev vänner.  Prinsessan Christina berättade om den insomnade teatern och Kjerstin insisterade på att få komma in i byggnaden. Genom att klättra upp på en hög stege kunde hon genom ett hål i muren se scenen. Detta var 1976. Sedan gjorde hon allt för att få öppna teatern igen, med gott stöd i prinsessan. Man skaffade sponsorer och privata donationer, något som inte var så vanligt då. Som Patrik sa ”Det Kjerstin ville ha det fick hon. Man sa inte gärna emot Kjerstin.”  Hon övertalade sina kollegor på operan och även internationella världsartister att uppträda gratis på föreställningar för att samla in mer pengar. 

Här betraktar Kjerstin Dellert den borrtglömda teatern.

Efterhand renoverades rummen och även bordsmaskineriet. Gamla väggmålningar, som gudskelov sparats på en vind, kunde sättas upp. Och till slut kunde man installera en kopia av det gamla scenmaskineriet. Sedan många år är teatern nu i bruk från maj till oktober. Sveriges första rokokoteater är alltså återuppstånden efter 200 års törnrosasömn. En fantastisk insats! 

Allt detta fick vi oss till livs medan Patrik förde oss från rum till rum.  Vi kunde beundra de fina väggmålningarna i det större förmaket. De som alltså räddats från förgängelsen och som kompletterats med en ny målning där man ser Kjerstin Dellert omgiven av Elisabeth Söderström och Lena Nyman, alla iklädda vackra 1700-talskläder. Det var en hyllning till föreställningen ”Bellmans nymfer”, som gavs på Confidencen 1996. Det är även faktiskt den enda väggmålning med teatermotiv, de andra har motiv hämtade från litteraturen.

Så gick vi naturligtvis in i den stora teatersalongen.  Den har lösa stolar, för så hade man när det begav sig. Det innebär också att det går att göra om salongen till en matsal. Det kan man göra när man hyr den för privat bruk. Vi fick även gå upp på scenen. Golvet sluttar som det skall, lite otäckt tycker jag. Patrik påpekade att agerandet på en sådan här scen dock mestadels äger rum längst fram. Dåtidens sparsamma belysning med enbart levande ljus gjorde att aktörerna var hårt sminkade så att deras ansikten och uttryck kunde urskiljas även om man satt långt bort i salongen. Vidare spelade man på ett sätt som vi i dag uppfattar som överdrivet och stelt. Man sade sin replik och intog en position som passade till den och behöll den ett tag. Det var effektivt för det underlättade för publiken att uppfatta vad som skedde på scen. Vi kunde också se det sinnrika scenmaskineriet. Där finns massor av hållare för levande ljus både i kulisserna och längs scengolvet. De tänds än i dag, i alla fall till vissa förställningar. Det finns också en nedsänkbar ”molngunga”. Givetvis satt Kjerstin i den!

Vi avslutade vårt besök med att studera matsalen med det nedsänkbara bordet och fick även gå ned i källaren, där vi såg hur fiffigt det hela var uttänkt. För personalen var det förstås ingen vinst med det här arrangemanget. Mat skulle forslas från slottsköket. För att det varma skulle hållas varmt krävdes ett lite minikök i källaren. Sedan krävdes det ett antal starka armar när bordet skulle hissas upp och likaså sänkas ned. Så snabb avdukning för att ge plats åt nästa omgång. 

Nöjda och belåtna gick vi därifrån efter att ha tackat guiden med applåder. Jag som ännu inte övervarat en förställning där blev mycket sugen att göra det. Jag var nog inte ensam om den tanken.

Och tack Lovisa Ulrika, Kjerstin och Christina för att ni ordnat allt detta!

Birgitta Agazzi