Jag har gått på Vårsalongen många gånger förut och har alltid förundrats över en del som visas där. Varför valdes de konstverken ut? Är de verkligen bra? Hur såg då de ut som ratades? Jag har träffat två konstnärer som blivit ratade och jag tyckte att deras verk lika gärna kunde ha visats.  

Men jag vet att juryn har massor av insända förslag att gå igenom och bara kan ägna varje insänt förslag några sekunder. Dessutom är de proffs och det är inte jag. Så de har en annan blick än jag.

Så fint då att få se utställningen under ledning av ”vår egen” konstguide Marie Andersson, som kan förklara och berätta. När min grupp kom hade hon just avslutat visningen för den första gruppen från SPF Karlaplan. Marie försåg oss med hörlurar, vilket var oerhört praktiskt. Vi kunde alla höra henne trots allt stim runt om. Hon tog oss från sal till sal och pekade ut vissa verk 

Vi kunde ju inte se på allt, för det finns inte mindre än 248 verk fördelade på 255 konstnärer. Marie berättade att det var rekord. Totalt 3.394 förslag hade kommit in och det tog juryn tre dagar att gå igenom alla. Juryn har bestått av Paul Adamah, multidisciplinär konstnär, Abir Boukhari, syrisk curator, och Carola Grahn, sydsamisk konstnär, samt Joanna Sandell Wright, chef på Liljevalchs som ordförande. 

Aldrig har det varit så många unga, de flesta är under 40 år. Man måste ha fyllt 18 år. Den yngsta deltagaren i år är 19 år och den äldsta 81 år! En majoritet är kvinnor. Över 80 % är utbildade. Det är stor geografisk spridning, till och med Norge och Finland är representerade, eftersom årets salong var öppen för hela Sápmi. Annars är kravet att man skall vara bosatt i Sverige. Jag frågade om etablerade konstnärer brukade delta, men så är det inte menade Marie. 

Alla konstverk är till salu, och det fanns en hel del med röda prickar trots att utställningen bara varit öppen i sex dagar. Det är konstnären som sätter priset. Det billigaste kostade runt 800 kr (såld) och den dyraste 275.000 kr (osåld)! 

Båda är intressanta. Den billigaste är ett broderi à la traditionell bonad, där konstnären Carina Tabbert, broderat ett äldre par som sitter och tittar mot horisonten. Där syns ett atombombs­moln och man kan läsa visdomsord inspirerade av Lasse Stefanz hit ”Låt de sista ljuva åren” men ”åren” är utbytta mot ”minuterna”.

Den dyraste av Karl Wenngren är ett landskap som påminner lite om ett 1800-talsmålning. Det ser romantiskt och rofyllt ut. Men det finns detaljer som för oss till nutiden, såsom den lilla gossen i förgrunden i moderna kläder, något som ser ut som en plastpåse på marken, rökar från fabriksskorstenar, ja till och med ett vindkraftverk.

 Det finns ovanligt mycket föreställande konst i år enligt Marie. Det kan bero på att det är trendigt i dag att gå på konstskolor som just specialiserar sig på gammeldags måleriteknik.

En annan vacker landskapsmålning, av Matilda Bjurström, föreställer en skogstjärn. Den är mycket naturtrogen men ändå lätt förvrängd i sitt perspektiv. En helt annan teknik har Fredrik Lindqvist, som gjort ett landskap i form av trätryck på textil. Han skurit ut motiv och sedan tryckt i olika omgångar i olika färger på 20 tygrutor och sedan sytt ihop dem. Imponerande!

En tavla som ser ut som ett collage visar sig vid närmare betraktelse vara en akvarell som före­ställer tavlor och foton som hänger på väggen hemma hos konstnären Anna Israelsson. Hon målade först alla verken direkt på pappret, med sin nyfödda bebis i bärsjal på magen, och sedan tapeten bakom. Skickligt! En annan hemmainteriör av en småbarnsmamma uppvisar Nadja Eleonora Milsten i ”Fäärdig!”. Man ser en mamma sittande på toa med en bebis i famnen, troligen just nyammat. Hon river av ett stycke toapapper för att torka ändan på ett lite äldre barn som just gjort ifrån sig på pottan. Hunden är förstås också med på toan!

 
 Det finns även annan sorts konst, som t.ex. modeller. En föreställer ”Kepsgrillen” vid Globens tunnelbanestation. Ful men viktig, menar konstnären Viktor Tornfors. En modell i naturlig storlek är en kakelugn av Ella Ahnström. Tittar man närmare ser man att de gracilt dekorerade plattorna återger idel nutida saker, som exempelvis en tom förpackning för kontaktlinser.  

Som sagt, vi kunde inte se allt på visningen, och jag kan inte ens återge allt det vi såg. Jag slutar med två verk med motiv från naturen. Det ena av Tove Gulliksen, miljökritiskt. Hon har gjort fyra laxar av plast och skräp som hon hittat på stränderna. Det är vackert på håll men otäckt när man ser närmare på varje fisk. Så slutligen älgen av Hilda Lagerlöf, utställningens yngsta. Älgen har extra horn och det får man tolka som man vill. Även det är både vackert och lite otäckt.

Så gå dit och titta själv. Det finns hur mycket som helst att se. Men försök att få en guidad vis­ning.

Birgitta Agazzi