Vi stod först vid fel ingång till Hovstallet, vid Väpnargatan. Men vi dirigerades snart till ingången på gaveln mot Sibyllegatan. Där blev vi mottagna av vår guide Lars-Olof Nilsson. Han blev stall­mästare där 2007, och har en gedigen militär bakgrund med överstes rang. 

Han berättade att hovstallet tidigare hållit till på olika platser i Stockholm, senast på Helgeands­holmen, men när man planerade ett riksdagshus där måste man hitta en annan plats. Den här tomten var obebyggd. Intill låg ett bageri, Kronobageriet, där man bakat bröd till alla regementen i Stockholm i flera hundra år. Passande nog heter kvarteret Kusen, vilket passar in på bageri­verksamheten, där rågkusar var en viktig brödsort. I dag associerar många till slangordet kuse för häst, men vår guide var noga med att påpeka att det inte var upphovet till kvartersnamnet.

Det nya hovstallet stod klar 1894. Byggnadsstilen kan kallas riddarromantisk. I dag tycker vi nog allmänt att det är både vackert och ståtligt. Men dåtiden var inte lika nådig. Det var faktiskt en av de mest utskällda byggnaderna då. Man var upprörd över att utsikten från Strandvägen mot Hedvig Eleonora kyrka och Armémuseum stördes. Verner von Heidenstam kallade det för ett ”tegelröse” och menar att det ser ut som ”ett slakteri, en straffanstalt, ett korrektionshus för arki­tekter”! Och han tycke synd om hästarna och hoppades att de har tillräckligt stora skygglappar, så att de slapp se eländet. Hoppsan, det påminner bra mycket om vad många av oss i dag tycker om exempelvis tillbyggnaden till Liljevalchs eller förslaget till ett Nobelcenter.

Anläggningen består av flera byggnader, som ligger runt en stor gård. På den finns en skritt­maskin, där hästar går runt runt utan ryttare och på så sätt får motion. Förutom stallar, ridhus, sadelkammare och smedja finns även ett bostadshus. Där bodde personalen tidigare. Några i små ettor på 29 kvm, andra såsom stallmästaren i en paradvåning på över 200 kvm. Lite kul att fanti­sera om att där på gården kunde sonen till en stalldräng springa runt och busa med sonen till stallmästaren. I dag är de inte länge personalbostäder utan eftertraktade hyreslägenheter. Det är kungen som bestämmer vem som får bo där, så det räcker inte med att stå i bostadskö. 

När vi gick genom häststallarna ombads vi att inte klappa hästarna, dels för att inte smitta dem, dels för att en del minsann kan vara lite bitska. Stiliga är de emellertid, rasen är svenskt halvblod och alla är bruna. De kan bli nog så höga, omkring 170 cm. Men det finns de som har en mank­höjd på 187 cm. När hästarna kommer till Hovstallet får de oftast byta namn. Kungen tycker nämligen att man skall utnyttja de gamla vackra namnskyltarna. Henry från Ystad exempelvis heter numera Othello.

 
 
Det krävs mycket av en häst för att passa som kortegehäst. De är runt 5–7 år när de kommer till Hovstallet. Det tar minst 2 år att utbilda dem. De skall vänja sig vid bullrig storstadsmiljö med stora folkmassor, som tjoar och viftar med flaggor, ambulanser som kör med blåljus och sirener, för att inte tala om när en grupp damer kommer ut från Svenskt Tenn på Strandvägen och sam­tidigt fäller upp sina paraplyer! En otäck upplevelse för en stackars unghäst. De skall också lära sig att gå i par och i fyr- eller sexspann. En ny häst får alltid gå ihop med en mer rutinerad, som alltså fungerar som en mentor eller lärare. Viktigt är att de är disciplinerade och lyder. De har lärt sig vad grönt trafikljus innebär. Om de inte får gå med en gång då, brukar de blänga lite bakåt, som om de undrar om människan därbakom inte fattar, berättade vår guide. Men de väntar tills de får klartecken från kusk eller jockey. 

 
 
 Det är inte bara hästarna som tas om hand utan det gäller även sadlar, seltyg och självfallet alla de vackra vagnarna. Allt är av utsökt kvalitet och vårdas ömt. Sådana här paradvagnar var förr en vanlig gåva kungligheter emellan. Vår guide berättade att president Jeltsin inför sitt statsbesök i Sverige 1997 blev tillfrågad om hur han ville färdas i Stockholm. På Hovstallet bleknade man när man hörde att han minsann ville åka lika fint som tsaren när denne var här 1909. Karossen är bara upphängd på ramen och man såg framför sig hur den skulle tippa runt när den bastanta Jeltsin satte fötterna på trappsteget. Problemet löstes genom att en händig smed tillverkade en domkraft som placerades under karossen medan presidenten tog sig in. Sedan måste smeden kvickt som attan och utan att väcka uppseende skruva bort domkraften. Och så måste proce­duren upprepas vid ankomsten. Jeltsin lär ha varit mycket nöjd med det kungliga mottagandet.

En praktsadel. Gåva från en sultan.

Inte bara hästar och vagnar skall vara eleganta och i prima skick. Även de som är kuskar, ryttare, lakejer m.m. måste också vara uppklädda i stiliga uniformer. Förr innan det fanns bilar färdades de kungliga alltid med häst och vagn. Folk på gatorna förväntades då att hälsa artigt. Men det be­hövde de inte om förridarna bar de båtformade hattarna så att spetsarna var riktade framåt bakåt, för då var vagnen tom. Bars hattarna däremot så att spetsarna var riktade åt sidorna, alltså tvärs över huvudet, gällde det att bocka och niga. ”Hatten på sne' när kungen är me'!” fick man lära sig.

Vid kungabröllopet 1976 kom man i sista stund på att de lakejer som skulle sitta i den öppna vagnen bakom brudparet måste vara säkerhetspoliser. De fick låna fina lakejuniformer, men tyvärr passade inte hattarna, så de sitter där barhuvade! Vid senare bröllop hade man bättrat sig. 

Hovstallet har som alltså som uppdrag att sköta om alla transporter åt kungahuset, såväl med häst och vagn som med bil. 

Det finns ett tjugotal bilar i Hovstallet. Den första bilen, en Daimler, anskaffades 1899 av kron­prins Gustaf. Den var på 5 (!) hästkrafter, och när man gjorde en provtur på Djurgården orkade den inte riktigt uppför en backe vid Skansen. Kung Oscar II skakade på huvudet och förutspådde att bilen aldrig skulle kunna ersätta hästen. 

När Gustaf sedermera blev kung gillade han att åka bil som bekant, men han var också en duktig ryttare. Inför sin 80-årsdag bestämde han sig plötsligt för att hålla sin parad sittandes till häst. Det måste då hans uppvaktning också göra. Det var påfrestande, särskilt för några som inte ridit sedan de var barn. Det hela avlöpte dock utan några skador.

Allt det här och mycket mer vi oss till livs vid detta besök. Det märktes att vår guide trivdes med sitt uppdrag. Vi hann med en applåd innan han avvek för att ta emot nästa grupp, även de SPF:are, men nu från Södermalm.

Birgitta Agazzi