Vilken tur vi i SPF Karlaplan har som kan räkna Birgitta Wikland som medlem. Hon är dotter till Ilon Wikland, konstnär och barnboksförfattare men främst känd som illustratör till många av Astrid Lindgrens böcker, bl.a. ”Mio min Mio”, ”Barnen på Bråkmakargatan” och ”Karlsson på taket”.

Och nu ställde Birgitta upp tillsammans med Anna Lawrence för att berätta om Ilons liv och konstnärskap.

Birgitta Wikland.

Anna Lawrence är vd för Ilon Design AB. Det är det företag som förvaltar Ilons verk. Det drivs i dag av Ilons döttrar Anna, Birgitta, Hélène och Fredrika.

 
Anna Lawrence. 

Ilons barndom var mycket speciell. Hon föddes 1930 i Tartu. Hennes föräldrar var upptagna av arbete i Tallinn och tyckte inte att de hade tid för henne, så hon fick tillbringa sina första tre år hos sina morföräldrar, som tog väl hand om henne. Men så råkade en morbror fyra av ett vådaskott mot henne och då hämtades hon av sin mamma till Tallinn. Där fick hon dock mest klara sig själv. Gudskelov fick hon en hund, Tito, en grand danois, som bekant är en jättestor hund. Han blev hennes trogna följeslagare. 

Ilon med Tito. Foto: Privat.

När Ilon var åtta år skilde sig föräldrarna och hon fick med hunden som enda sällskap resa till sina farföräldrar i Hapsal. Enligt Ilon själv var farföräldrarna de viktigaste personerna under hennes uppväxt. Många av hennes motiv är inspirerade av bebyggelsen i den idylliska kurorts­staden. Det enda som förmörkade tillvaron var att Sovjet ockuperade Estland 1939, eftersom de ville ha militärbaser där. En sorglig händelse var när några ryska soldater dödade hennes älskade Tito. År 1941 angreps landet av Nazi-Tyskland. Farföräldrarna insåg att Ilon borde fly. Pappan hade redan gjort det med sin nya familj och mamman vistades sedan länge utomlands. Farföräldrarna satte henne på en båt, och efter det förlorade hon kontakten med dem. De åter­sågs aldrig.

Det blev en dramatisk flykt i en fullproppad liten båt över Östersjön i stormigt väder. Gudskelov gick det bra. Ilon fick tillbringa en kort tid i karantän på Dalarö, eftersom hon drabbats av gulsot. Fjorton år gammal hamnade hon i Stockholm, där hon fick bo hos en faster. Då bestämde hon sig för att lära sig svenska. 
Ilon. 

Redan som liten hade Ilon tecknat och målat, och tack och lov insåg farföräldrarna hennes begåvning. Själv tyckte hon det var skönt att hon fick sitta och rita i fred och slapp att hjälpa till med diverse sysslor, som att gå och hämta mjölk eller städa. När hon flyttat in hos fastern, som var konstnär, utvecklades hon vidare och fick hjälp till sin första utbildningsplats. Hon började jobba redan som 16-åring och kunde snart försörja sig bl.a. genom att illustrera veckotidnings­noveller. Hon gifte sig med Stig Wikland när hon var 18 år.

En lyckosam dag var när hon 1953 travade upp till Rabén & Sjögrens förlag och stötte på Astrid Lindgren, som behövde en ny tecknare. Hon fick provteckna till ”Mio min Mio”, och resten är som man säger historia. Samarbetet blev synnerligen lyckligt och varade fram till 1990-talet.  

Foto: Lennart Edling. 

År 1989 när Estland blivit fritt igen besökte Ilon sitt gamla hemland. Efter det publicerade hon en rad böcker där hon skildrar sin uppväxt och flykten till Sverige, bl.a. ”Den långa, långa resan” med text av Rose Lagercrantz och ”Sammeli, Epp och jag”, som hon själv skrev texten till.

Idag är Ilon 96 år och hon är inte längre verksam, men hon har fortfarande massor av bilder i huvudet. Birgitta talar varmt och uppskattande om henne som mor. Trots att hon jobbade nästan jämt kunde hon göra det hemma och barnen kände att hon fanns där för dem. 

När Ilon lagt ned pennan ville hon gärna skänka sin samling av originalverk till något svenskt museum. Otroligt nog var de inte intresserade, utan de museer som hade några få av hennes verk nöjde sig med dem. Då vände sig Ilon till Estland, och de tog med glädje emot samlingen. Så nu finns ett museum, ”Ilons Sagoland”, i barndomsstaden Hapsal. 

Som konstnär och illustratör var Ilon mycket noga med att allt skulle bli rätt. Figurerna skulle stämma med den bild hon hade i huvudet. Hon inspirerades som sagt av minnen från sin barn­dom i Hapsal och tog även sina egna barn som modell. Astrid Lindgren gillade så gott som alltid det Ilon visade fram. Men hon opponerade sig mot det första förslaget till Karlsson. Det såg ut som en tråkig kamrer tyckte hon. Ilon gick sedan länge och grunnade tills hon en dag såg Karlsson i en liten man som arbetade i Hallarna i Paris. Det blev perfekt. Förebilderna till rövarna i ”Ronja Rövardotter” såg hon en dag på Systembolaget. Men när hon illustrerade musiksagan ”Peter och vargen” hämtade hon inspiration till jägarna från en bistrare verklighet – de föreställer nämligen Putin, Churchill och Stalin! Bilderna visades på en stor duk medan orkestern spelade och Mark Levengood berättade.

Självklart har Ilon prisats med många utmärkelser. 

Så fint att vi fick ta del av denna fantastiska och sympatiska konstnärs liv och verk. Man fick intrycket att hon trots sin delvis svåra barndom var nöjd med sitt liv. Hon framstår som en fin blandning av Kajsa Kavat och Ronja Rövardotter.

Varma applåder avslutade denna trevliga dag.

Birgitta Agazzi