Det var lite osäkra väderutsikter denna septemberdag, men vi hade tur och det var uppehåll med några solglimtar då och då. 

Vi började vid Moa Martinsons torp i Ösmo. Johannesdal heter det. Vår chaufför Fredrik rattade oss skickligt på den sista slingrande vägbiten dit. Eftersom vi var så många fick vi dela upp oss. Den grupp som fick vänta på sin tur trakterades under tiden med kaffe och en rejäl smörgås. Sedan kunde man gå runt i trädgården runt torpet. Jag plockade fallfrukt som en dag senare kom till användning i en fruktpaj. Gästerna tyckte den var extra god när de fick höra varifrån frukten kom.

Harriet Thurgren, barnbarn till Moa, bjöd oss stiga på i stugan. Hon bodde i trakten och hade som barn ofta vistats där och hade många fina minnen av Moa. Hon berättade att hennes farmor bodde i torpet från 1909 till sin död 1964. 

Moa var 19 år då hon flyttade in hos Karl Johansson, som var far till det barn hon väntade. Hon fick i snabb följd fem söner med honom. Karl hade svårt att försörja familjen eftersom han drack för mycket, så Moa fick bidra genom att odla och fiska och att servera kaffe till skogsarbetare. Hon engagerade sig också politiskt i arbetarrörelsen och började skriva insändare och artiklar. Familjen drabbades hårt 1925 då de två yngsta sönerna omkom genom drunkning. Lite senare begick Karl självmord.  

År 1929 låter Moa Harry Martinson flytta in. Han var en hemlös okänd poet, sjuk i tbc och behövde någonstans att bo för att kunna skriva. De gifte sig snart och hade ett givande författaräktenskap, där de läste och uppmuntrade varandra. Då utkom t.ex. ”Kvinnor och äppelträd” av Moa och ”Kap Farväl” av Harry. Men det förekom också slitningar, och Harry brukade försvinna då och då. Efter 11 år skilde de sig. Ett lästips om deras förhållande är ”Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd” av Ebba Witt-Brattström, som också ägnat sin doktorsavhandling åt Moa: ”Skrift och drift i trettiotalet”. 

Torpet Johannesdal ser så välskött ut omgivet av en lika välskött trädgård. En idyll i dag, men så var det inte riktigt när Moa flyttade dit. Det framgår av foton. Att det inte fanns vatten och avlopp var inte så konstigt vid den tiden. Men det fanns inte heller något kök då utan Moa fick laga mat över öppen eld. Tvätten fick skötas nere vid sjön. Det var inte bara sin egen familj hon skulle utspisa utan senare då Harry flyttat in hölls det litterära och politiska träffar i torpet och deltagarna skulle förstås ha något till livs och några skulle övernatta. Moa fick så småningom ett riktigt kök med vedspis och indraget vatten i en tillbyggnad, tack vare de då vuxna sönerna. Det blev lite knivigt för torpet låg på en sockengräns, och Moa fick dividera med politikerna innan man kom överens om tillbyggnad och skatt. Moa hängde med i utvecklingen och skaffade sig både radio och tv. Hon framstår som en beundransvärd kvinna som klarade av både hushåll, författande och politiskt engagemang. Rolig och slagfärdig i debatten var hon också.

Efter Moas död är torpet ett museum och Sällskapet Moas Vänner verkar för att torpet och dess samlingar skall bevaras. De har också bidragit till flera renoveringar. 

Harriet hade kunnat berätta så mycket mer, men nu var det dags att kliva ombord på bussen och ta sig till nästa mål.

Fredrik tog oss till Årsta slott i Österhaninge. Vi inledde med en läcker lunch. Sedan fick vi åter dela upp oss, och medan grupp nr 1 fick sin visning, kunde grupp nr 2 ta sig en tur i den fina parken, där man fortfarande kan hitta träd planterade av Fredrika Bremer, som väl är den mest kända person som bott där.

Vår guide Åsa berättade att huvudbyggnaden uppfördes på 1600-talet som bostad åt amiral Claes Hansson Bielkenstierna och hans hustru Barbro Åkesdotter Natt och Dag. Möjligen var det Erik Dahlbergh som var arkitekt. Alltså han som ligger bakom planschverket ”Suecia antiqua et hodierna”, som givetvis innehåller en avbildning av slottet, som vanligt överdriven. Kanske borde det hellre kallas herrgård och inte slott, eftersom det inte var en kunglig bostad. Men Gustav II Adolf lär ha samlat sin här på en äng intill slottet så han kan ju ha övernattat där. Hur som helst ståtligt är det. De två flyglarna i sten har dock tillkommit på senare tid. 

Under lång tid var det säte för andra adelssläkter besläktade med de första ägarna innan det köptes 1805 av grosshandlaren och brukspatronen Karl Fredrik Bremer, far till Fredrika Bremer. Efter det bytte egendomen ägare flera gånger. En ägare som satte sin prägel på slottet var Gustav Theodor Cedergren, vars far blivit stormrik som pionjär inom telefoni. Han moderniserade stället och lät inreda ett imponerande badrum, vars lyx till och med överträffar badrummet i Hallwylska palatset, enligt vår guide. Det var han som lät bygga flyglarna i sten. Sedan blev varuhusdirektören Carl Ernst Meeth ägare. Därefter tog ett konsortium över innan kommunen köpte upp stället. Sedan några år hyr Haninge Golfklubb slottet, och det är nog inte många golfklubbar som kan visa upp så stiliga klubblokaler och banor i en så vacker omgivning. Slottet är fortfarande öppet för allmänheten och klubbrestaurangen serverar som sagt utmärkt mat. En win-win-situation måste man säga.

Lite mer om interiören måste sägas. På bottenvången finns förutom restaurangen ett rum med väggar i brunt kakel och bildfriser i kakel i blått och vitt, allt från Delft. Mycket stiligt. I dag fungerar det som reception och butik för golfklubben. Från bottenvåningen kan man ta sig upp via en imponerande dubbeltrappa, som anses typisk för Erik Dahlbergh men ovanligt för herrgårdar. På övervåningen ligger det rad i rad praktfulla salonger, som merendels präglas av Cedergrens insatser. Och där finns också Fredrika Bremer-rummet, som Cedergren lät skapa. I dag sköts det om av Årstasällskapet för Fredrika Bremer-studier.

På Årsta slott tillbringade Fredrika Bremer nästan hela sin barndom och mycket av sitt liv som vuxen. Hon fick till och med bo kvar efter det att hennes släkt sålt slottet, det stod i köpekontraktet. I dag är det inte så många som läser hennes böcker, så det är nog många av dagens svenskar som inte förstår hur betydelsefull hon en gång var. Hon är en viktig gestalt i svensk litteraturhistoria, eftersom hon introducerade den realistiska romanen i Sverige. Dessutom är hon en portalgestalt inom kvinnorättsrörelsen. Hon gick till kungs 1840 för att bli myndig, vilket ingen kvinna var då. Kungen fick ge med sig! När hennes roman ”Herta” kom ut 1856 resulterade den i att riksdagen beslutade att ogifta kvinnor fyllda 25 år kunde ansöka om att bli myndiga. (De gifta fick vänta till 1921!)  Över huvud taget var Fredrika engagerad i samtidens sociala frågor. Hon var på sin tid berömd långt utanför Sveriges gränser, reste runt i både Europa och USA, och hennes böcker översattes till tyska och engelska. Även hon var en beundransvärd kvinna!

Så var det dags att återvända till stan och vi kom fram precis på angiven tid, trots att vi sölat lite vid avfärden. Tack för det chaufför Fredrik!

Birgitta Agazzi